ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Nationalsocialisten, den 9 januari 1935. Skribent är pseudonymen LG.

När ett nytt år går in bruka människorna ställa upp vissa linjer för sitt arbete under den kommande tiden. Man gör uttalanden och framsäger sina förhoppningar. Tidningarnas spalter fyllas med intervjuer av s.k. framstående personligheter. Även i år har det varit likadant, man har vänt sig till de finare profeterna, men man har slutit örat till för de smås röster, för de okända i samhället, för representanterna för det arbetande folket. Judeförlaget Bonnier har sålunda i en av sina ”stora” veckotidningar, Vecko-Journalen nr 1 för detta år, publicerat svaren på en fråga om vad en del radaktörer för ledande ”svenska” tidningar vänta av 1935. Även vi i DSN ha riktat en liknande fråga, icke till några judetidningsredaktörer eller andra individer bland dem som ha det bra, utan till okända kamrater av folket, som vi händelsevis träffat på. Svaren ha blivit mycket olika; de som haft förmånen att få uttala sig i Vecko-Journalen ha haft en åsikt, som varit nästan motsatt våra intervjuföremåls.

Låt oss ta några axplock ur V.J. Och se vad herrarna där vänta. Kapten Dahlgren i Dagens Nyheter önskar att ”likriktningen aldrig skall vinna genklang i Sverige”. Detta säger en, som mer än någon annan borde känna till hur den svenska pressen numera är likriktad av Dahlgrens egen uppdragsgivare, Bonnier. Högermännen ha åter klättrat upp på sin gamla käpphäst om försvaret och professor Lindskog frastalar dessutom denna önskan att ”vi svenskar må upphöra att gå omkring som sex miljoner isolerade individer utan istället få klart för oss, att vi äro ett folk”. Möjligen tror professorn att folkgemenskapen skall kunna förverkligas inom det frimurarstyrda högerpartiet, men detta är ju nonsens. Ett folk kunna vi endast bliva då klass- och partiintressena få ge vika för det helas bästa, alltså genom socialistisk handling.

Beträffande sosseredaktören, förre ryska generalkonsuln Frille Ströms svar visste vi, innan vi läste det, hur det skulle låta: ”Jag väntar av det nya året början till slutet på den nuvarande regimen i Tyskland”. Att en person som är så uppfylld av hatkänslor kan uttala en förnuftig tanke var ju inte att vänta. Dock råkade han tillägga att han önskade Österrikes befrielse. Detta önska även vi, men att denna befrielse endast kan komma genom nationalsocialismen, har väl inte Frille fått klart för sig. Slutligen hoppas professor Segerstedt att förnuftet skall ta hand om folkets styresmän. Denna önskan är alldeles riktig, men i detta fall låg det närmaste till hands att förnuftet toge hand om Handelstidningens redaktör.

Sålunda talade de vise männen på redaktörsstolarna, men vi gingo ut på gatan och riktade denna fråga: ”Vad önskar Du av 1935?” till dem vi mötte. Den förste som svarade var en arbetslös kontorist. Han hade under åratal fått pröva på vad det vill säga att leva i ett fritt demokratiskt samhälle. ”Vad jag vill”, sade han, ”jo, det är att jag får något att göra. Jag och många av mina vänner tillhöra den kategori, som har att söka plats på sina betyg. Men fast jag har bra betyg hjälper inte detta. Det är inte kompetensen som är avgörande utan endast partibok och kryperi. Jag önskar att år 1935 bär i sitt sköte den dag, då varje svensk får sitt arbete och sin rättmätiga lön för mödan”.

Nästa objekt för vår fråga var en grovhuggen och ganska ståtlig exponent för vårt nordiska folk. Vi kunde se på hans händer att han var en grovarbetare. ”Vad jag vill” svarade han, ”det kan jag sammanfatta i ett ord: frihet. Jag vill kunna försörja mig och min familj utan att behöva tillhöra något visst parti, jag vill ha frihet att arbeta och leva. Men här tycks man bara ha frihet att svälta och lida nöd”.

Vi ställde våra steg till ett kafé i ett arbetarkvarter och hade tillfälle att sammanträffa med några unga män, som sutto vid var sin kopp kaffe. ”Att de makthavande nu skulle besinna sig och inte tro att vi ska finna oss i vad som helst. Har jag inte en gång trott att sossarna skulle ge oss arbete, men deras socialism är bara lögn liksom allt vad de säger”, var den enes svar. Men den andre invände: ”Det är inte lögn vad de säger, arbetslösheten minskar ju och nu ha vi ju fått arbetsfred vid verkstäderna, så nu kan regeringen börja genomföra sina socialiseringsplaner. Jag tycker att det är bra som det är och önskar det blir likadant 1935.” Vi fingo senare veta, att denne belåtne yngling var funktionär inom den socialdemokratiska ungdomsklubben.

Så mötte vi en medelålders man, som på vår fråga gav följande svar: ”Jag önskar att Per Albin och hans anhang åker dit pepparn växer och att vi får en riksdag och regering, som tillvaratager allas intressen och inte som nu bara sina egna.” Han förklarade att ända till valet i höstas hade han varit socialdemokrat, men nu var han nationalsocialist. Därför att han vågat bekänna sig till sitt eget folk, hade han nu förlorat sitt arbete och blivit tvungen att gå till arbetslöshetskassan för att försörja sig och sin familj. Men han var ändå optimistisk. ”Den dag skall nog snart komma, då det arbetande folket skall veta att skaka av sig det marxistiska påhänget och klämma åt herrar kapitalister”, sade han och avlägsnade sig med nordisk hälsning.

Du folkkamrat, som läser dessa svar, med vilka sympatiserar Du? Med de dästa herrarna som snärjt in sig i kapitalismen och äro nöjda med tillvaron eller med Dina nödlidande bröder, som fått nog av systemet och som nu önska arbete, frihet och bröd? Helt säkert ställer Du Dig på de senares sida, på det arbetande folkets kampfront, och då har Du Din plats i Lindholms Nationalsocialistiska Arbetareparti. Följ NSAP i kampen 1935.

Redaktionell anmärkning: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument. Syftet med publiceringen är inte att missakta någon folkgrupp.