KONST • I senaste Radio Nordfront bjöd man in en av de bättre gästerna någon av våra program haft på senaste tiden, konstnären och skribenten Henrik Jonasson från podden Trollkarlstornet.

Inledningsvis kan det konstateras att det var en mycket väl utförd intervju med bra och konkreta frågor och en eftertänksam och genuin Jonasson som uppmanade till att tänka om och tänka nytt vad gäller synen på konst och kultur inom den nationella kampen.

Det var en lustig historia i sig att få i ensemblen hade någon större koll på Henrik Jonasson (förutom Martin Saxlind som främst kände till honom via Twitter) innan själva programmet. Tanken var ju också att Jonasson främst skulle prata om Logikdagen – vilket han också gjorde – men jag tror inte att jag är direkt ensam om att tycka att diskussionen kring konst och kultur var den mest intressanta. En diskussion som dessutom skedde helt spontant från bägge parter.

Det spontana, eller kanske snarare det organiska, var något som Jonasson återkom till i samtalet. Den nationella rörelsen är kanske något för statisk och organiserar för mycket i frågor som inte bör struktureras. Såsom kultur.

Även om jag håller med om detta så vet jag dock inte riktigt om jag delar tanken att det skulle bero på våra ideal, snarare kan det väl vara så som Goebbels skriver i sin dagbok att “vi tyskar germaner organiserar för mycket” och att vi därför ofta gör en checklista på saker vi måste beta av.

Den nationalsocialistiska världsåskådningen är i vart fall inte statisk till sin karaktär utan förespråkar snarare en organisk stat och levande kultur inom folket. Nationalsocialismen är ett “filosofiskt-politiskt fenomen”, unik i sitt slag, som Dr Alexander Jacob konstaterade när han gästade Aristogenesis i veckan. Därför var konsten i Tredje riket, som Jonasson själv konstaterade, nyskapande.

Jag kan väl i alla fall erkänna att jag är av den typ som Jonasson beskriver, någon som visionärt först stakar upp målet för att sedan anpassa formerna efter det. Jag har även skrivit en artikel om behovet av detta synsätt och vet personligen att det fungerar. Artikeln har sin utgångspunkt i Heidegger och viljans triumf framför vetenskapen och vad som är realistiskt, men poängen är att man “genom föreställningsförmågan kan […] skapa en ny verklighet om man först visualiserar en bild av det nya tillståndet och därefter förenar alla krafter mot det målet”.

Skillnaden är väl kanske att jag främst jobbar med politisk verksamhet och inte specifikt kultur, i en rörelse där emellertid bägge typer och bägges perspektiv behövs.

Kulturkampen har lett judarna till stora framgångar. Inte för att de har haft bäst argument utan för att de har kunnat sälja in sitt budskap genom filmer och serier – främst, men inte enbart, till massorna genom populärkulturen. Detta har förändrat vårt sätt att tänka och även agera, Vår uppgift, i kampen, måste vara att skapa ny kultur och nya värderingar som Simon Holmqvist var inne på.

Jag har sagt det flera gånger i den podd jag själv medverkar i, att rörelsen behöver släppa fram kulturarbetare och i större omfattning ägna sig åt kulturella aktiviteter. Det kan röra sig om sådant som ett spännande körprojekt som skapats i det näste jag själv tillhör eller att man, som i ett annat näste, restaurerar en fäbod och avslutar kvällen med levande fiolmusik ute i skogen. Musik, dans och teater, liksom memer och serietidningar måste beredas utrymme i kampen. Och ja, det ska växa fram organiskt men ibland också med organisatorisk hjälp.

Ursprungligen publicerad på Nordiskradio.se