RECENSION • The Hives har släppt en ny skiva och Daniel Olofsson skriver mer om den här.

The Hives är ett svensk rockband som bildades 1993 i Fagersta. Deras musik beskrivs ofta som så kallad garagerock, en stil i rockgenren där musiken är lite skramligare och högljuddare. Just The Hives har en väldigt egen stil och man hör ganska omgående att de är dem även om låtarna kan skilja sig ordentligt. Detta kan kanske tillskrivas sångaren Howlin´ Pelle Almqvist speciella sångstil lika mycket som musikens uppbyggnad, energi och de finurliga melodierna. Redan från början gjorde sig bandet kända för att alltid ha likadana kläder och fick så en väldigt enkel men samtidigt tuff och rolig image från dag 1.

The Hives hade sin storhetstid under början av 2000-talet och kring 10 år framåt. De har till exempel varit förband till bland annat Rolling Stones och Maroon 5. De har även framträtt i de största amerikanska pratshowerna som David Letterman och Conan O´Brien. Under denna tidsperiod släppte bandet 5 fullängdare och en mängd singlar innan de drogs in i en rättstvist med sitt skivbolag där de dömdes att betala 4,4 miljoner till skivbolaget Tambourine Studios och 23,6 miljoner till popgruppen The Cardigans. Sedan dess har bandet närapå helt legat på is tills nu då de är aktuella med ett nytt album.

I mytologin om The Hives finns en återkommande karaktär, Randy Fitzsimmons. Denne figur syns lite här och där på bandets skivomslag och i musikvideos. Han påstås ha lärt medlemmarna att spela och det är han som har skrivit alla av bandets låtar, fram tills nu det vill säga. Nu har nämligen grabbarna i bandet just fått veta att Randy Fitzsimmons är död. De har begett sig till kyrkogården med spadar och lyktor. Om de lyckades gräva upp honom och få liv i den mytomspunne Fitzsimmons får vi gissa att skivan talar för.

Skivan The Death of Randy Fitzsimmons börjar med en ensam ton från en distad gitarr och långsamma trumslag men snart ackompanjeras dessa av en väldigt rispig och trasig dist och nu sparkar den första låten, Bogus Operandi igång. Vi får en tydlig påminnelse redan i skivans första minut vad det är som gör The Hives så jädra bra. Här är det enkelt, kraftfullt och högt, grabbarna är tillbaks och allt är förlåtet.

Just när man tror att man ska få hämta andan läggs det in en väldigt hög växel i den andra låten, Trapdoor Solution, som klockar in på 1:03. Här går det undan på riktigt och nu är alla tvivel totalt bortblåsta, det här kommer att bli en trevlig musikupplevelse med överraskningar och energi på sagolika nivåer.

Produktionen är knivskarp och i världsklass med en fullproppad ljudbild. Gitarrernas dist skär djupt och basen ligger som en tung matta över hela skivan. Trummorna låter maffigt och skivan är ganska ren bortsett från små inslag lite här och där, främst i de långsammare låtarna. Men även när tempot går ner en aning är det ordentligt med tryck och mycket medryckande.

På den här skivan, som är bandets återkomst efter 10 år, tar de ut svängarna lite mer än de gjorde på tiden då det begav sig. Även om alla låtar givetvis låter väldigt mycket The Hives så har man experimenterat mer än vanligt även om de tre första spåren skulle kunnat spelats in under bandets storhetstid.

Skivans fyra bästa låtar

Smoke & Mirrors. En väldigt klassisk rocklåt som drar tankarna till Ramones. Ett skramligt och hårt trumkomp driver låten framåt. Här är allt väldigt enkelt, högt och energifullt. Bitvis har den en stark oi eller kanske fotbollssupporterkänsla och vi får ett väldigt intressant solo i slutet med trumpet och gitarr.

The Way the Story Goes. Här drar grabbarna ner tempot lite och bjuder på en svängig och hård låt med en liten science fiction/spök-känsla alá 50-tal. Bitvis gästar även en surfgitarr och den distade sången passar som handen i handsken.

What Did I Ever Do To You. Låten som sticker ut mest på skivan börjar som en avskalad och tom synthlåt. Eller som en trogen läsarinna av mina recensioner påpekade: ”Det påminner mycket om Arctic Monkeys äldre låtar”. Men låten glider allt mer in i ett modernt sound och snart exploderar allt i ett snyggt crescendo med blås och pompösa trummor.

Step Out of the Way. Skivan avslutas med ännu en benhård rocklåt med helt galna energinivåer. Här blir det så mycket energi och högljudd så ljudbilden är nära att brista och den distade sången låter som den ska spränga sönder produktionen vilken sekund som helst och så är skivan slut, lika hastigt som den började.

Personligen är jag väldigt glad att The Hives är tillbaks. Bandet är ett av Sveriges absolut bästa rockband och kan vara det bästa som finns att se live. Nu får vi bara hoppas att man lyckas pricka av nån spelning också men till dess lär The Death of Randy Fitzsimmons snurra många varv i min skivspelare iallafall.