Regeringen släpper nyversion av Om kriget kommer
2024-10-08 10:35
KRÖNIKA. Nationaldagen har blivit ett mångkulturellt jippo. Där alla icke-svenskar kan stoltsera med nationalism och äkta svenskhet medan vi inhemska svenskar förkastas.
Jag kunde inte låta bli att häpna över årets upplägg i medierna. För varje år som går blir det bara allt mer tydligt. Att det svenska håller på att systematiskt raderas ut tillsammans med oss svenskar.
Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta då den svenskfientliga ”antirasisten” och påstådda grekiskan, Alexandra Pascalidou, skriver en krönika om vad innebär att vara svensk. Samtidigt konstaterar hon att hon ägnat årtionden åt att försöka passa in i ett land som inte har någon given plats för henne eller andra som inte ser traditionellt svenska ut. Hon skriver även att hon aldrig kommit underfund med vad det faktiskt är att vara svensk.
Det är udda att det är just sådana människor som Pascalidou som brinner för att få titulera sig ”svensk”. Frågan är varför det är så oerhört viktigt om man inte ens vet vad begreppet i sig innebär? Jag tror det handlar om att lösa upp begreppet som sådant. Att undergräva för att sakta men säkert kunna flytta gränserna och blanda upp ett helt folkslag.
Det är därför man med glädje lyfter fram icke-svenskar med blomsterkransar i håret, mumsandes sill och potatis på midsommarafton. Det är på grund av detta alla som inte är svenskar besitter den unika rätten att år 2014 basunera ut att de minsann är stolta svenskar.
För ett tag sedan träffade jag en liten svensk grabb på fyra-fem år. Han sprang runt glad i hågen och med glimten i ögat och sa till folk att han var från Irak. Jag kunde inte låta bli att tjuvlyssna på människors reaktioner. Och de var i stort sett likadana, vem pojken än gick fram till. ”Nej, du kan inte vara från Irak” svarade en medelålders kvinna, varpå hennes man sa att pojken istället skulle säga att han var från Skottland (antagligen på grund av grabbens rödblonda hår).
Varför är det en så självklarhet att en liten pojke med fräknar på näsan, klara blå ögon och rödblont hår inte kan vara från Irak? Varför skulle inte han kunna vara en irakier? Svaret är så enkelt, uppenbart och fullkomligt onödigt. Han ser inte ut som en irakier. Man ser på långt håll att han inte tillhör det folkslaget.
Att vara etnisk svensk innebär att man härstammar från de germanska stammar som tidigt befolkade Norden efter det att inlandsisen börjat smälta. Alltså är ”svensk” ingenting man blir bara för att man råkar födas här av till exempel somaliska föräldrar.
En annan sak som går likt en röd tråd i detta är att det alltid är just de som inte ser ut som svenskar som vill vara svenskar. Jag har bekanta som bott i Sverige i 40-50 år eller mer som trots detta aldrig titulerar sig ”svenskar”. Nej de fortsätter vara engelsmän, tyskar eller ryssar. Trots att de bott i Sverige kanske hela sina liv ser de sig ändå inte som svenskar. Och det är detta som är så oerhört intressant. Att det är just de som avviker som mest från det traditionellt svenska som prompt ska kallas svenskar.
Jag ser det som en provokation, som ett slag i ansiktet när en svenskhatande människa som Alexandra Pascalidou kallar sig svensk. För i och med att hon gör det luckras hela fundamentet kring att vara svensk upp. Det minimeras till något simpelt och intetsägande. Att svensk är något som vem som helst kan vara och därför är det inget viktigt att värna eller bevara det.
Inte sällan hör man uttalanden som går i samma linje. Ett av dessa är påståendet att det är en slump att man ”råkat födas i Sverige” och att man därför ska vara extra tolerant och ödmjuk inför alla dessa påstådda stackare som inte haft ”turen” att göra det samma.
Ursäkta mig men hur jävla dumt är inte det resonemanget!? Hur i hela friden skulle det kunna vara en slump att till exempel jag själv fötts i Sverige? När mina förfäder varit bosatta i Norden i årtusenden. Att jag fötts här är resultatet av att mina förfäder tillsammans med andra nordbor förvaltat över detta territorium i årtusenden.