ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Nationalsocialisten publicerad den 9 augusti 1934. Författad av Rapp.

En av våra mer bemärkta svenskar, bokförläggare K.O. Bonnier, har under den gångna veckan framträtt inför offentligheten med ett uttalande, som är av utomordentligt intresse. Den fria svenska tidningspressen skyndade sig också beredvilligt att publicera hr Bonniers sanningsord under kraftiga rubriker och porträtt av den vördnadsvärde gamle mannen. Och då är det naturligtvis orätt av vår tidning att icke också giva ytterligare spridning åt det remarkabla yttrandet – låt vara att vi icke kunna underlåta att därtill foga en del små oskyldiga kommentarer.

Saken är den, att enligt meddelande från den tyska telegrambyrån D.N.B. har tidningen Dagens Nyheter äntligen blivit förbjuden i Tyskland. Det heter i telegrammet, att tidningen, ”som äges av den för sin tyskfientliga hets tillräckligt bekanta ”svenska” Bonnierkoncernen” blivit förbjuden ”på grund av den förgiftning som den tysk-svenska atmosfären sedan flera månader varit utsatt för från tidningens sida”. Detta meddelande hälsades inom vida kretsar med tillfredsställelse, men har föranlett ”seniorchefen” för firma Albert Bonnier, herr Karl Otto Bonnier att offentliggöra en skrivelse, vari han protesterar mot att hans koncern är tyskfientlig. Tyskfientligheten är tvärtom tyskvänlighet.

Detta är kontentan av den långa skrivelsen, men varje rad i densamma är utomordentligt givande för den som känner till den bonnierska verksamheten. Det står sålunda bl.a. följande: ”Det existerar icke någon Bonnierkoncern”. Kort och gott, inte sant? Och det tror naturligtvis varenda människa genast. Men låt oss titta litet närmare på denna obefintliga Bonnierkoncern.

Vem är då denne K.O. Bonnier? Hans släkts historia är i korthet följande: Härstammar från östliga Europa. En stamfader, Löbel Schie var född i Böhmen och utvandrade till Sachsen, blev där agent hos den rike hovjuden Samuel, blev rik och ”ansedd”, invecklades i processer och satt inburad då och då för omväxlings skull. Hans son Löbel Samuel Hirschel var juvelhandlare och myntleverantör, och dennes son i sin tur, Gutkind, var den som tog sig namnet Bonnier och alltså är ”ättens” egentlige föregångsman. Han kom till Köpenhamn år 1801, men hans försök att inkomma i Sverige misslyckades skändligen. Bättre tur hade hans söner, av vilka Adolf blev bokhandlare i Göteborg. Därmed var början gjord för dynastin Bonniers triumf i Norden. Men den verkliga banerföraren blev Adolfs bror Albert, vilken först arbetade som biträde i Göteborgsaffären men snart kunde göra rätt bruk för sin bland hederliga svenskar rätt okända affärsbegåvning. Dennes son Karl Otto har inte försämrat anlagen, och idag är han äldste chef för det mest inflytelserika affärsföretag som någonsin förefunnits i vårt land, den väldiga – och obefintliga – Bonnierkoncernen. Av släktens historia och framträdande framgår med önskvärd tydlighet att sällskapet Bonnier är judiskt.

Familjen Bonnier äger bokförlaget Albert Bonnier A.-B. och behärskar genom detta ett flertal andra förlag. Bl.a. är Åhlen & Åkerlunds förlag helt i dess ägo, varigenom ansvaret för den kolorerade veckopressen ligger firman Bonnier till last. Bonnier har vidare aktiemajoriteten i den stora tidningen Dagens Nyheter, behärskar Tidningarnas Telegrambyrå (TT) och Radiotjänst, varigenom nyhetsförmedlingen ligger säkert i detta folks händer samt dirigerar tidningsdistributionen genom sin Svenska Pressbyrån. Genom väldiga annonsorder stå vidare ett otal svenska landsortstidningar i obligation till Bonnier, varför även de indirekt äro organ för denne främling i vårt land. Familjen Bonniers makt är alltså utomordentlig och långt ifrån önskvärd. Att sedan seniorchefen Karl Otto Bonnier helt frankt förnekar existensen av en Bonnierkoncern berör oss föga – hans egenskaper få väl utgöra förklaringen till detta tummande på fakta.

I sin protestskrivelse förklarar Bonnier, att firman är stolt över sina intima förhållanden med Tysklands förnämsta förlag, och den kan skryta med att ha gjort ett stort antal tyska författare kända och lästa även i Sverige. Han ”avvisar därför som en infam lögn allt tal om tyskfientlighet” från förlagets sida. Hur det emellertid förhåller sig med firman Bonniers ära som förmedlare av ”tyskt väsen och tysk anda” är dock ganska väl känt bland Sveriges litteraturintresserade. Det torde icke vara obekant, att många av undertecknarna i den s.k. ”ungdomspetitionen mot smutslitteraturen” just hade den bonnierska efterkrigs- och dekadenslitteraturen i tankarna, en litteratur som förlaget med sann välvilja låtit översätta från tyskan. Att våga påstå, att spridandet av denna underhaltiga litteratur är en tyskvänlig gärning, är en ren förolämpning mot det tyska folket av idag.

Men inte nog med det. På Bonniers förlag har under senaste åren utkommit diverse verk, som försöka skildra det nya Tyskland, den nationalsocialistiska rörelsen och dess ledare, böcker, vilkas värde är synnerligen tvivelaktigt. Att kalla dessa böcker för tyskvänliga är ett tal, som helt enkelt måste tillbakavisas som en ”infam lögn”. Nej, redan det bonnierska bokförlagets bokspridarverksamhet bevisar med all tydlighet det riktiga i D.N.B:s påstående, att Bonnierkoncernen är tysklandsfientlig.

Den verkliga tysklandshetsen har emellertid utgått från de av Bonnier ägda kolorerade smutstidningarna. Visserligen förnekar Karl Otto att han eller hans familj äger något som helst inflytande på Dagens Nyheter, men det finns väl ingen så godtrogen människa, att hon utan vidare godtager ett sådant påstående. Äger en person en tidning, så låter han väl i all rimlighets namn denna tidning vara ett organ just för hans egna intressen. Även om han själv inte sitter på redaktionen och gallrar och dirigerar, så har han likväl så pass mycket förstånd att han i tidningens ledning insätter personer, vilka han i detta avseende fullt och fast kan lita på. Att så är förhållandet beträffande familjen Bonnier och Dagens Nyheter är en självklar sak – Bonniers äro väl icke judar blott för syns skull.

Eller låt oss blott se på Bonniertidningen Vecko-Journalen. Innan denna tidning kom i koncernens händer, vårdade den alltid sin politiska neutralitet med stor omsorg. Nu däremot innehåller tidningen nästan varje vecka antityska hetsartiklar av pinsammaste art. Här kunde man alltså vid denna kulturtidnings övertagande av Bonnier konstatera en bestämd frontförändring gentemot Tyskland – huru mera verksamt skall då icke det bonnierska inflytandet vara i den av firman sedan länge ägda Dagens Nyheter? Hetsen mot Hitler och det nya Tyskland har hela tiden varit särskilt pregnant just i Dagens Nyheter medan samtidigt en stark böjelse för bolsjevismen förmärkts i organet. Att denna hatpolitik haft sin främsta tillskyndare i tidningens ägare råder intet tvivel om, och herr Bonniers oskuldsfulla gestalt bli i detta ljus tämligen skamfilad. Karl Otto Bonniers deklaration gentemot T.T. och pressen har därför ytterligare bidragit att försämra anseendet för denna släkt i Sverige. Handskas man så lättvindigt med klara fakta, litar man så blint på att det i den egna pressen tryckta ordet skall godtagas som sanning – då får man själv taga följderna av sin obetänksamhet. Det bonnierska inflytandet över nyhetsförmedlingen, över Dagens Nyheter och den övriga svenska pressen är allt för bekant för att bluffkonster och blådunstiga protestskrivelser i längden skola kunna hålla anseendet uppe. Svenska folket känner alltför väl till Bonnierföljet.

Som avslutning kunna vi inte neka oss nöjet att klippa Göteborgs Stifttidnings kvicka kommentar till historien. Pastor Rhedin skriver sålunda:

I Tyskland får man nu i tre månader slippa undan, eller huru skola vi bättre uttrycka det, sakna förmånen att läsa Dagens Nyheter. Den har blivit förbjuden. Och som motivering har anförts, att den tillhör den tyskfientliga Bonnier-koncernen. Vilket i sin tur har givit K.O. Bonnier anledning att i ett meddelande i pressen förklara, att han visserligen äger D.N. men att det icke existerar någon Bonnier-koncern. Tänkt om han klämt till ännu bättre och förnekat även Bonniers existens, ungefär som juden som slagit sönder vasen, 1:o aldrig lånat någon, 2 :o aldrig slagit sönder den och 3:o lämnat den hel tillbaka.