Dagens datum 9 maj: Den 9 maj 1912 föddes den norska nationalsocialisten Nils Per Imerslund. Han var äventyrare, politisk aktivist, författare och frontkämpe under andra världskriget.
Denna krönika bygger på en liten notis jag såg då jag ögnade igenom en lokaltidning på jobbet, en notis som väckte vissa tankar jag vill dela med mig av – upprepningar för vissa, nyhet för andra, tänkvärt för oss alla.
Notisen handlar om att polisen i förra veckan slog till mot och grep ett antal husockupanter i Stockholmsförorten Liljeholmen. I drygt en månad har vänsterextremister ockuperat ett hus där och avfärdat alla samtal med fastighetsägaren, trots att denne erbjudit ockupanterna möjligheten att hyra ett hus bredvid. Detta gick man inte med på eftersom kontraktet begränsade deras möjligheter att utnyttja lokalerna.
I samband med att polisen gick in så greps 16 personer vilka nu misstänks för grovt olaga intrång, grov skadegörelse, olaga kraftavdelning och i vissa fall, narkotikabrott. Den yngsta av de gripna var en 12-årig flicka.
Väcker ovanstående en del frågor hos er också?
1) De olika vänsterextrema rörelserna i vårt land får i många fall statligt stöd för sin verksamhet och de har samlingslokaler på flertalet platser. De driver sina små caféer där de kan sitta under tavlor på massmördare som Lenin och läsa böcker om stadsgerillakrigföring. I Stockholm finns Café 44 där polisen vid olika räder genom åren funnit stöldgods, där man vet att många politiskt motiverade attacker planerats och där man samlats inför motdemonstrationer etc. Likväl finns lokalen kvar, inga försök har gjort att stänga den och massmedia håller tyst om tillhålet – utom då man gör reklam för konserter där på Radio Stockholm vill säga.
Varför känner man sig tvungen att ockupera hus när man har lokaler att tillgå överallt? Helvetet blir aldrig fullt…
2) Varför återkommer ”narkotikabrott” ofta när polis omhändertagit vänsterrevolutionärerna? Är det till gagn för deras klasskamp att deras aktivister använder sig av droger av olika slag eller är det så att deras aktivister egentligen inte skiljer sig nämnvärt från desillusionerade ungdomar överlag och att deras ”engagemang” bara är ett sätt att få utlopp för sina inre demoner? Och innan någon börjar med att säga hur det ser ut i ”den nationella rörelsen” så vill jag förekomma genom att säga att man inte skall sammankoppla Motståndsrörelsen med denna för mycket. Vi försöker att gå vår egen väg, vi har våra egna regler och följer vår utstakade taktik. Uppenbarligen är det en hel del inom den så kallade nationella rörelsen som inte tycker vi gör rätt – så kan det vara. Jag är heller inte av den uppfattningen att folk inte skall få ”släppa loss” och ha litet trevligt; jag tycker inte att det är fel att man tar sig några öl och får tillfälle att umgås med vänner (eller för singlarna, trevliga representanter för det motsatta könet). Men narkotika har inte där att göra; narkotika har faktiskt inget med oss att göra. Begriper inte dessa vänsterfolk att knark är dåligt? I och för sig, deras ledstjärnor som FARC finansierar ju sin kamp genom knark och AFA i Danmark pysslade ju tidigare med försäljning av hasch… så det kanske är en politisk handling att alltid åka dit med narkotika.
3) Vad i hela fridens namn har en 12-årig flicka i ett ockuperat hus i Liljeholmen, med en samling vänsterfolk och droganvändare att göra? Vilket intresse har dessa revolutionärer av henne? Visst förstår jag att det kan vara tufft för en liten tjej att få umgås med de stora farliga killarna och tjejerna och visst kan det vara ballt att hänga i ett ockuperat hus. Här måste ju omdömet hos de vuxna träda in – om det fanns några vuxna där vill säga. Men i och för sig, och detta är det tråkiga, varför skulle någon reagera?
Systemets olika tentakler omfamnar vänsterrörelsen och dessa aktivister ses som ”ungdomar med socialt patos” vars engagemang ibland är litet huvudlöst (upplopp, mordbränder, ockupationer etc.) men att de i grunden har ett gott motiv och är frustrerade. Annat är det hur en ung nationell person bemöts av samma system. Flera gånger har våra rekryterare knappt hunnit komma hem från mötet med den nya rekryten innan de får veta att säkerhetspolisen, socialtjänsten eller någon annan systemrepresentant agerat för att skrämma bort den unge. Möten i skola, möten med polis och föräldrar och regelrätta hot från Säpo är inget ovanligt. I vissa fall lyckas de skrämma iväg rekryten, i andra fall inte. Nej, ha inte att göra med Motståndsrörelsen, dra till Café 44 istället!
Hur många föräldrar har man inte mött eller hört talas om som reagerat på sin son eller dotters engagemang på samma sätt. ”Vad som helst, vad som helst – inte nazist”. Trots att vi blivit till en del av samhället finns detta kvar här och där. Man skickar gärna iväg sina barn på festivaler land och rike runt; till Hultsfred, Borlänge eller varför inte till reggaefestivalen i Uppsala där hundratals grips för narkotikabrott. Men ”nationell”, nej tvi vale. Varför? Fördomar naturligtvis.
Låt mig berätta hur det skulle vara att ha sin tonåring på en festlighet anordnad av Motståndsrörelsen. Först och främst är det måttlighet som gäller när det kommer till alkohol och det finns alltid fler äldre på plats som ser till att det inte ska spåra ur. Vidare kräver vi ett visst uppförande av våra aktivister, att de skall behandla varandra med respekt och tilltala varandra på ett sådant sätt. Man riskerar inte att bli bestulen eller nedslagen; som kvinna inte trakasserad, drogad eller våldtagen. Och den som har långt hem eller som inte har sällskap kan alltid få skjuts – jag har själv varit chaufför.
Vi vill heller inte ha för unga som aktiva i organisationen utan har en åldersgräns satt för aktivister. Barn har inget i den aktiva kampen att göra. Inte i dagens läge. I Stalingrad 1942-1943 var det en annan sak, men i Liljeholmen 2009, kom igen? Jag sörjer för varje barn som luras in i de vänsterextremas destruktivitet genom kolumnister på Aftonbladet, lärare i skolorna och myndighetspersoner överlag – hur många unga vill ni ha på era samveten?
Och ärligt talat, AFA, RF, SUF, Kommando bluttan blä och Piff och Puff eller vad ni nu kallar er för dagen – vad håller ni på med? Nu kan de naturligtvis två sina händer eftersom de använder sig av principen att ingen någonsin är med så till vida att det inte var något bra som gjordes. Men vi vet alla vilka som gömmer sig bakom alla dessa ”kommandon”, ”initiativ” och ”kampanjer” som poppar upp i tid och otid. Skärp er!
Den viktigaste frågan är dock vad det kommer att bli av den lilla 12-åriga flickan. Jag hoppas på det bästa.
Hoppa till huvudinnehåll
