FILMRECENSION • Gust Johnson har sett det psykologiska dramat Frailty.

En film som kanske inte är så välkänd, men som prisats av filmkritiker med något innanför pannbenet, är Frailty från 2001. Filmen är inte bara ett oväntat bra psykologiskt drama utan också en film som mycket skickligt avhandlar etiska dilemman som kan uppstå när allt ställs på sin på sin spets.

Frailty handlar om en hårt arbetande och moralisk man tillika änkling som lever med sina två barn som vilken älskvärd familj som helst i en småstad i den amerikanska södern. En dag uppenbarar sig Gud inför honom och ger honom i uppdrag att dräpa demoner som lever som människor. Eftersom uppenbarar sig flera änglar med instruktioner och med tiden får han verktygen för att genomföra sitt uppdrag och en lista på demoner som ska dräpas.

Men uppdraget gavs inte bara till fadern utan också till hans två söner, 7 och 10 år, som tvingas bistå i denna uppgift. Detta skapar, minst sagt, komplikationer. En av sönerna säger sig se – precis som fadern gör – de fasansfulla brott som demonerna begått i det skede när fadern vidrör dem, medan den andre sonen är desto mer skeptisk. Dräper fadern demoner eller mördar han människor?

Några år senare har ”Guds hand-mördaren” börjat skörda nya offer och en av sönerna tar sig till FBI för att berätta hela den märkliga historien. Men historien slutar inte där.

Som alla riktigt bra thrillers så har Frailty sina totalt oväntade vändningar, men också etiska dilemman där man som tittare har svårt att avgöra vem som egentligen har rätt eller fel. Det är svårt att avgöra om fadern är en man som agerar rättfärdigt och moraliskt eller om han bara är en svårt sjuk man som drivs av sina vanföreställningar. Ser han verkligen det han tror sig se och är hans krav på sina söner berättigade? Det finns en obehaglig scen där fadern utsätter en av sönerna för en form av långdragen psykologisk tortyr. Är det en sadistisk och hämndfull bestraffning eller en kärlekshandling?

”’Frailty’ är ett extraordinärt verk, som i sitt djup inte bara döljer oväntade berättelsevändningar utan också implikationer, dolda till en början, som gör den ännu djupare och mer sorglig”, skriver Texas Monthly i den mycket läsvärda recensionen (som innehåller spoilers) Bill Paxton’s ‘Frailty’ Was Nervy, Blasphemous, and Just About Perfect. Noterbart är för övrigt att såväl manusförfattaren som regissören kommer från Texas där filmen också utspelar sig.

Ovan nämnda Bill Paxton spelar en av huvudrollerna (fadern) där han och Matthew McConaughey (en av sönerna i vuxen ålder) äger filmen. Det är i övrigt väldigt få skådespelare i denna lågbudgetfilm, men man har fått ut väldigt mycket av ett bra manus, fantastisk regi och en handfull skådespelare som gör goda insatser. Även fast handlingen utspelar sig i en småstad, i en miljö som egentligen är väldigt tråkig och vardaglig och där filmen dessutom har ett lågt tempo, så sitter man som på nålar hela tiden. Detta till stor del tack vare hur man jobbar med kameravinklar och skapar en kuslig atmosfär där man inte behövt ta till ”jump scares” eller andra billiga trick.

Vad som förvånat mig och många andra är att det är Bill Paxton som också är regissör och att det dessutom var den första film han regisserade. De filmer jag sett Paxton i har han inte sällan haft biroller där han spelar lika vardaglig och lite Svensson-aktig som han gör i Frailty. Han har dessutom en tendens att nästan alltid bli dödad. Paxton är den enda som dödats av Terminator, Rovdjuret och Alien, vilket verkar vara ett litet stående skämt i filmvärlden. Han gick samma öde till mötes som Wyatt Earps lillebror i Tombstone. När jag tänker på Bill Paxton tänker jag ofta på den lite macho-aktige och ofantligt irriterande fanjunkaren Farell i Edge of tomorrow där hans uppgift är att utgöra ett hinder för Tom Cruises karaktär – om och om igen.

Så det som är förvånande är att Bill Paxton, som avled 2017, hade en förmåga att göra en så briljant och komplex thriller som Frailty faktiskt är. Det har det vardagliga som kännetecknar Paxton i hans roller, och som jag förmodar också var en del av hans personlighet, men också en helt annan sida hos honom som jag inte visste fanns. Kanske är det hans jordnära karaktär, i kontrast med de mörka aspekterna, som gör filmen bra.

”Jag var orolig att en vildögd regissör skulle få tag i det här materialet och göra det sensationellt bara för att chocka folk”, kommenterade Paxton då det började sig. ”Och det för mig skulle inte göra manuset rättvisa”.

Så vad är det då som gör Frailty intressant och relevant nog att skriva om för Nordfront? Detta är ju ingen kristen sida och jag är heller inte själv kristen. Det är förvisso heller ingen antikristen sida och jag anser inte själv att filmen var blasfemisk. Som en parentes kan nämnas att Bill Paxton själv var kristen.

När jag pratat med nationella som sett filmen verkar den vara något av en favorit hos många, så det är inte bara jag som ”går igång på den” utan det tycks finnas något i den som tilltalar oss.

Jag tror det rör sig om två saker. Det ena är att demonjägarna ser saker som andra inte ser. Även om det i detta fall inte går att göra några glasklara kopplingar till ett visst folkslag så kan det ändå på sätt och vis jämföras med känslan man får när man ser filmer som They Live – även om det där är tämligen uppenbart vilka John Carpenter syftar på. Jag tror alla nationella någon gång känt att vi tillhör en liten skara människor som insett hur världen ligger till, vilka som styr och vilka som är som en slags demoner i mänsklig skrud. Överlag uppfattar vi världen som fejk, varför filmer som Matrix och liknande alltid kommer vara intressanta utifrån vår synpunkt.

Det andra är rättfärdighet som filmen handlar om. Hur långt är man beredd att gå när man väl har insett sanningen? När är ett liv förbrukat i moralisk mening? Och är det moraliskt rätt att göra dåliga saker av goda anledningar? Vad är det egentligen som gör en handling moralisk försvarbar? Den goda viljan och den förnuftbaserade avsikten, för att tala med Immanuel Kant, eller resultatet – kanske rent av både och?

De etiska dilemman som tas upp ger filmen det där lilla extra, men om du inte är intresserad av det så är den ändå sevärd i sig. Helt klart en av de bättre filmerna inom thriller-genren.