ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, den 7 januari 1938. Skribent är Rolf Wennerholm.

Sverige är ett vackert land. Här brusar havet efter långa kuster, här andas de milsvida skogarna, här grönska fälten och här blänka fjällen. Maken till sommarnattsskymning får man leta efter. Svenskar själva äro ett högrest och blåögt släkte, jordens bästa arier, vänsälla och timida.

Sverige är också ett rikt land. Det äger miljoner, om vilka man åtminstone vet att de sova. Över ändlösa sträckor står den nyttiga cellulosan och drömmer, i älvarna rinna katarakter av elektricitet, och i djupet av berg och myrar gnolar malmen sin befrielsesång. Åkrarna stå fulla av det livets bröd, som skapat den svenska A-människan, och i beteshagarna vimlar det av fet och fläckig boskap. Detta är landet Illyrien.

Varje år presenteras en statsbudget, som är ett mästerstycke av matematik. Staten ger visserligen ut pengar, fasligt mycket pengar, ty det är dyrt att föda sex och en halv miljon A-människor. Men staten förstår också att ta in pengar, en konst som resulterat i en icke föraktlig skattebörda. Svensken bär denna börda med stolt tillförsikt, vetande att han därmed gör en nationell gärning. Han firar också uppbördsdagarna som nationella festdagar.

Statsskulden, som skänkes varje nyfödd A-människa i vaggan, är ingenting att tala om. Landets största ekonom tycker att det är bra med skuldsättning, och att man kan leva på kredit är urgammal svensk vishet.

Sveriges bönder äro absolut självägande, och om något skulle fattas dem, få de alltid vänliga råd av närmaste hypoteksbank. Förhållandet mellan bankerna och de självägande är också mycket innerligt, ungefär mellan 75 och 80 procent.

Arbetarna äro sammanslutna i föreningar, som garantera dem arbete och personlig frihet. Fackföreningskassören är A-människans blomma, hennes ultima ratio. Varje arbetare med klara A-komplex vill därför bli kassör eller kamrerare, ett kokongstadium på vägen till ministerposten.

Alla landets ministrar ha varit arbetare. De väljas numera på livstid, ett steg i riktning mot den nya successionsordningen, enligt vilken ministervärdigheten skall vara ärftlig.

Sverige är alltså ett lyckligt land, det enda lyckliga landet i världen. Europas B-människor betrakta detta land med ögon som tindra av nästan erotisk hängivenhet. Den franske statsmannen Leon Blum gav ett vackert uttryck åt detta i sitt telegram till den svenske statsmannen Arthur Engberg, årets första barn. ”Mycket ofta”, skriver Blum, ”har jag vänt blickarna mot Sveriges socialistiska regering och mot denna beundransvärda arbetarklass, som så troget ger den sitt stöd. Och jag har i tanken tagit dem till råds och inspirerats av deras föredöme”.

Vilken gränslös tragik! Hur kan det komma sig att den judiske mångmiljonären Blum så kapitalt misslyckats, när han sökte regera den franska staten efter Arthur Engbergs inspirationer?

Vi måste söka orsaken i en rent psykologisk konflikt. Sverige är inte längre den politiska staten utan den ideella, den utopiska staten, staten i sig själv eller vad man vill kalla den. Den befinner sig på de svindlande höjder där jorden överskådas, och allt ligger ljust och klart i den svala morgondaggen. Europas folk, som traska sina blodiga kalvariestigar nere i djupet, skola aldrig nå dit. Arthur Engbergs inspirationer fläkta över dem som vita fågelvingar, men det blir bara en fläkt, ett budskap från högre världar. Den svenska Psyke står för högt över den trånga sinnevärlden.

Det vet Europa. Det sträcker sig efter idealet som efter en kvinnas kropp men snuddar inte ens vid hennes mantel. Och den Oåtkomliga står där med nedslagna ögon och skär rodnad på kinden, till hälften Afrodite, till hälften Dolorosa, sinnligt tilldragande och kyskt avvisande på en och samma gång.

Europas folk brottas med varandra som gladiatorer, stat mot stat, princip mot princip, åskådning mot åskådning. I denna väldiga kamp framfödas nya världar, nya människor, nytt liv.

Det är bara Sverige som inte deltar i denna brottning. Sverige har bara en livsprincip: att vara god vän med alla människor. Sverige har bara en önskan: att bli omtyckt för sin ljuvlighets skull. Smekt, kysst och omfamnad, inte bara av en utan av alla.

När det sker en orättvisa på jorden är Sverige alltid där med sina tårade ögon. Stryker sig efter de slagne och lindar deras sår. Men när hon på vägen möter en riktigt ond människa, t.ex. en diktator, blir hon hög och kall och de sköna ögonen blixtra. Då skäms diktatorn över sin ondska och går bort och gråter gevärskulor.

Sverige är hela världens lilla vän, det sötaste och raraste alster av politisk familjeflickskultur som historien känner. Att tillhöra en dylik nation, att bli vänligt tilltalad och klappad och kramad var man än kommer i världen – det är ett liv för män. I detta land se också männen ut därefter.