ANTIKVARISKT • Artikel från Vägen Framåt, den 15 november 1941. Skribent är S.O. Lindström.

Hjordinstinkten och flockens benägenhet att följa sin ledare är en företeelse lika gammal som skapelsen. Den har vuxit fram ur den första tidsgryningens stormiga skede, långt innan mänsklighetens första händer formade flintyxan. Vaksamheten mot de yttre farorna tvingade redan urtidens jätteödlor att sluta sig samman i flockar och den livsbefrämjande sammanhållningens instinkter leda tillbaka i längesedan förflutna tidevarv.

Dyrköpta erfarenheter i den hårda kampen för tillvaron lärde snart de enskilda individerna från en svunnen tid att deras styrka låg i gemenskapen. Flera ögon spanade bättre än två och en mur av sänkta horn ingöt en välbehövlig respekt hos det angripande rovdjuret. Råkade någon i flocken förirra sig bort från de sina, blev han ett lätt offer för den kringsmygande döden. Det var livets egen instinkt och viljan att förbliva, som skapade den första hjorden – och det var kraften, vaksamheten och den organiska överlägsenheten i en gestalt, som en gång korades till flockens okrönte härskare. Ledaren var ingen konstlad produkt av vetenskapligt teoretiserande, han var framsprungen som ett direkt svar på den levande organismens innersta krav, kravet att få förbli vid liv. Han respekterade hjordens livsbejakelse.

Man följde honom villigt mot lockande nya betesmarker och i flykten från faran förlitade sig hjorden på hans omdöme. Ledarprincipen var villkoret för flockens bestånd, lika väl som flocken var individens enda skydd mot de obundna naturkrafternas kvävande struptag. Det var tanke och hand, huvud och kropp sammangjutna till ett harmoniskt helt. Den ledda hjorden blev livsbefrämjandets egen naturliga utgestaltning.

För de första människor, som i forntidens dunkla stjärnenatt bröto upp på den tunga vandringen genom seklerna, blev hjordinstinkten av långt större betydelse än kanske för något annat levande väsen. Det gällde för dem inte blott en dimhöljd, oviss kamp mot naturens alla dunkla makter; för dem dominerade i lika hög grad den bistra striden inom släktet. Folkvåg efter folkvåg sköljde över länderna och livets hårda betingelser fäste ökade krav på ledargestalterna. I Heidelberg-människans spår följde den stumme Neanderthalaren. Aurignacmannens knackade flintdolk röjde plats för nya släkten, som efter årtusendens strider till slut dukade under för de högresta Cro-Magnon.

Nya vågor svepte ständigt in över kontinenten. Kniven blev spjut och spjutet båge. Österlandets kultur blommade upp och gingo under. Germanernas folkvandringar stormade fram över Romarrikets ruiner.

Flockarna blevo stammar och stammarna folk. Allt högre ställdes kravet på individernas sammanhållning och ledarskapet över folken. Hövdingarna blevo konungar, som med svärdmakt ristade folkens livskrav på hävdernas blad. Hjordinstinkten utvecklades till folksamverkan, och staten murades med lagens och den tekniska utvecklingens hjälpmedel på grundval av instinkter, som förlora sig i töckenomfluten forntidsnatt.

Sekler ha gått sedan den första fasta statsbildningen såg dagens ljus. Men fortfarande är det evigt samma nedärvda drift i mänsklighetens tillvaro, som formar betingelserna för vår sociala verksamhet. Känslan för hembygdens bästa, för landskapet och för nationen flyter ur samma urkälla som en gång Aurignackrigarens omsorger om flockens bestånd. Hjordinstinkten går som en röd tråd genom samhällsliv och historia.

Det är därför som det nuvarande tidsskedets individualism ter sig så oändligt väsensfrämmande inför analysen. Individualismen förnekar de sunda samhällsinstinkterna genom att vädja till egoism och materialism. Individualismen är samhällsupplösande. Den som vädjar till egoisten inom oss får alltid något gensvar, därom vittnar människornas allt hänsynslösare kamp för tilvaron. Den som vädjar till isolerade mänskliga drifter möter alltid förståelse. Detta får sin tydliga belysning i tidens våldsamma efterfrågan på sedesupplösande litteratur och film. En vädjan till hatet inom oss får sitt svar i klasskampen. – Individualismen står därför i bjärtaste kontrast till idealismen. ”Vad få vi för betalning?” ropa materialisterna. ”Garantier?”, fråga egoisterna. ”Vad få vi för njutning?”, undra sensualisterna.

Individualismen kastar människorna mot varandra i en vanvettig, samhällsupplösande kamp. Under rop om frihet söker den skaka av sig alla personliga nedärvda hämningar. Den är en konstlad produkt utan historiska betingelser, som så förlorat känslan för samhällslivets mest elementära sammanhang, att den hävdar hjordinstinktens utformning i begreppet nation men förnekar ledarprincipen, som allt sedan tidens begynnelse ensamt varit garantin för flockens sammanhållning. Individualismen strävar efter en skenbar yttre fasthet men samtidigt – inre anarki! Den är ormen som biter sig själv i stjärten. En sådan åskådning måste förr eller senare duka under i kampen mot livskraftigare rörelser, mot en idealism, som bejakar folkens instinktsburna livskraft.

Det naturliga trycket mellan folk och raser har inte dämpats sedan Cro-Magnon spände den första bågen. Striden lågar vidare, blott under så mycket väldigare former. Den hjord, som söker leva utan ledare dömer sig därför själv till undergång och den individ, som sackar efter och lämnar sin historiskt kulturellt betingade krets, går samma öde till mötes som en gång den diluviala jätteödlan.

På instinkten bygger erfarenheten, skolan och uppfostran vidare. Denna hjordinstinkt, som i naturen driver individerna att följa den erfarnaste och bäste ledaren, förklarar även något av människornas benägenhet att följa ledarna, personligheterna, banbrytarna, de stora andarna…Och när en hyperindividualistisk epok detroniserat hjältarna, söndersmulat auktoriteter och upphöjt jaget, njutningen och det självsäkra förnuftet, då kommer reaktionen, när naturens och blodets röst ropar på ledaren, som alla äro redo att följa. Följa på den väg, som leder från mörkret till ljuset.