RÄTTSVÄSENDET • En advokat blir utan ersättning för sitt arbete med ett mål där HD tog beslut innan tidsfristen för anstånd löpt ut, vilket medförde att advokaten inkom för sent med sina löneanspråk – som domstolen vägrar beakta.

Nordfront har de senaste åren skrivit om ett antal rättegångar och domar, där anklagelser framförts om jäv. Det har i nästan samtliga fall rört sig om mål rörande åsiktsbrott. Enligt Svea hovrätt 2018 var det inte jäv när den miljöpartistiske nämndemannen Ray Zegarra – som två veckor dessförinnan skrivit ett hatfyllt inlägg på Facebook om hur ”vidriga nazistiska NMR borde förbjudas” – i Stockholms tingsrätt var med och tog ställning till huruvida denna organisations ledare Simon Lindbergs hyllning av segern efter ett tal i Stockholm ska betraktas som HMF eller inte.

Jäv förelåg däremot enligt Högsta domstolen (HD) samma år när kammaråklagare Lena-Marie Bergström åtalade Sverigedemokraternas (SD) gruppledare i Karlskrona, Christopher Larsson för HMF efter att Larsson kritiserat islamistiska terrorister och muslimska böneutrop. Det framkom nämligen att åklagaren Bergström kort tid innan åtalet gillat flera SD-kritiska grupper på Facebook samt publicerat en rad uppmaningar till ”motstånd” mot partiet. Åtalet ogillades därför.

Men hur är det med jäv när en domstol ska fria eller fälla sig själv? Och när domstolen som anklagas råkar vara högsta instans? Högsta Domstolen hade härförleden att ta ställning till en begäran om resning med tillhörande anklagelse om ”grovt rättegångsfel”. Det hela gäller ett mål som HD avgjorde innan tidsfristen för anstånd löpte ut – och där man vägrade behandla advokatens härav försenade ersättningsanspråk.

Det aktuella fallet handlar inte om något påhittat åsiktsbrott, utan rör grov brottslighet. Det är ett narkotikamål, där försvarsadvokaten var förordnad som offentlig försvarare och där hans klient i hovrätten dömdes till sex års fängelse. Advokaten överklagade domen till Högsta domstolen med en förfrågan om anstånd med att behöva inkomma med samtlig information i målet. I överklagandet saknades ersättningsanspråk.

Anståndet beviljades av HD och drygt en vecka innan fristen förlöpte lämnade advokaten in kompletteringen. Inte heller här nämnde han något om ersättning. När HD beslutade att inte pröva målet fattade man på samma gång beslut om att avlöna en annan försvarare. Advokaten som fram till nu hade arbetat med målet, fick ingen ersättning alls för sitt arbete.

Advokaten ansökte då om resning och hävdade att domstolen bröt sitt åtagande när man tog beslut i målet innan tidsfristen förlöpte – och utan att informera honom. Härav hade HD enligt advokaten försummat att ge honom en chans presentera sin kostnadsberäkning i tid, vilket, hävdade han, rimligen måste innebära att domstolen har att acceptera hans försenade löneanspråk och bevilja honom ersättning. Han menade vidare att denna försumlighet från domstolens sida faller under rubriceringen ”grovt rättegångsfel”.

HD prövar sig själv - och friar

HD fastslår i sin dom att det berörda målet inte är av den art att ”återställande av försutten tid” kan medges. Advokaten har inte heller, argumenterar man, ”anfört någon omständighet som utgör grund för resning” – och överklagan avslås därför. När det kommer till anklagelsen om ”grovt rättegångsfel” hänvisar HD till det faktum att advokaten ”inte gjort något förbehåll om rätten att inge kostnadsanspråk – varken i överklagandet eller i kompletteringsskriften”.

”Informell självkritik”

Högsta domstolen avfärdar därmed samtliga anklagelser om att man skulle ha gjort sig skyldig till några formella fel i sitt handhavande av detta mål. Samtidigt framför man informell självkritik och skriver att en ”lämplig hantering” när man tog beslut i målet innan tidsfristen för anstånd löpt ut hade varit att kontakta advokaten i syfte att förvissa sig om att han hade genomfört sin talan till punkt.