Jan Stenbeck – del 2
STORFÖRETAGARE • Författaren Per Andersson har skrivit biografin Jan Stenbeck där han går igenom storföretagaren Jan Hugo Stenbecks liv och hur han påverkade svensk media.
I en intervju med författaren Per Andersson berättar Jan Stenbeck om sin syn på att samarbeta med socialdemokrater. Enligt Stenbeck var han villig att samarbeta med vilket parti som helst, med detta sagt så hade han ett liberalt tankesätt. Jag citerar delar av intervjun som står i boken nedanför.
— Tycker du att det du gjort inom media har varit bra för Sverige?
— Om vi skapat mera valfrihet tycker jag det är bra. Jag tror blåögt på att människans rätt att välja själv är en av de mest underkända sakerna i det här århundradet. Hela den här katederinställningen mot den vanliga människan är barock. Det är odemokratiskt och okristligt att underkänna människans rätt att välja själv.
Själv finner jag det intressant att han motiverar det med kristendom, men författaren väljer inte i boken att framhäva varför han väljer det argumentet, han framställs överhuvudtaget inte som kristen i boken. Vad som framgår i boken är att Stenbeck och andra affärsmän ogärna pratar med media, de vill inte visa upp sin ”pokerhand” för konkurrenterna. Till viss del ser man också det i boken, intervjuerna är knappast djuplodande, de presenteras väldigt ytligt. Att inte stöta sig alltför mycket med direktörer som journalist är också viktigt. Författaren som själv är journalist beskriver ett samtal med en upprörd direktör efter att denne har läst vad han skrivit.
Jag hann också tänka att om jag varit normal ekonomijournalist, beroende av källor och samtalspartners inom näringslivet för att utföra mitt jobb, då hade hans bannbulla (»Vi har läst, och det har tagits illa upp«) inneburit verkliga substantiella problem för mig. För mig personligen, i mitt yrke.
Per Andersson har uppfattningen att han klarat sig för att han var välkänd, men kanske direktören inte tyckte att det var så illa ändå, eftersom han sedan ringer upp och ber om ursäkt för samtalet. I verkligheten så orkade inte ens Stenbeck själv med det när han ville ge lite tillbakakaka mot den judiska familjen Bonnier. Ett av Bonniers bokförlag hade gett ut en bok om Stenbeck. För att visa att han inte var sämre så bestämde han sig för att ge ut en bok om Bonnier. Han kontaktade Sigge Sigfridsson som genast skred till verket efter att han fått en bra lön för uppdraget. Han intervjuade människor från släkten men efter ett tag meddelar Stenbeck att han ger upp.
Jan Stenbeck ringde till Sigge Sigfridsson och sa att det hade blivit jobbigt för honom personligen. Medlemmar av familjen Bonnier ringde hem till Jan Stenbecks fru Merril och försökte få henne att övertala maken att sätta stopp för den där journalisten Sigfridssons snokande i familjeangelägenheterna. — Han ville inte vara med längre, säger Sigge Sigfridsson. Han sa: Du får gärna berätta om detta för andra, och kalla mig feg, men för mig är detta inte roligt längre.
Boken publicerades, fast inte av Stenbecks förlag, den kom ut som Boken om Bonniers år 1995.
TV
Jan Stenbeck var däremot inte rädd för att försöka tvinga fram teknikskiften, och han var inte rädd för att utmana Wallenbergarna på det här området. I boken beskrivs han inte som en del i överklassmiljön även om han var det på andra sätt i sitt sätt att leva. Stenbeck åt och drack mycket.
Under stora delar av 1900-talet kontrollerade staten TV:n. I Sverige fanns det bara två kanaler – ettan och tvåan – och ingen reklam tilläts. Detta monopol skulle luckras upp under den senare hälften av 80-talet. Wallenbergarna hade kanal 4, kanal 3 hade Stenbeck som utmanade de svenska lagarna genom att sända från London i Storbritannien. Wallenbergarna, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och andra startade upp kanal 4 seriöst, vilket gjorde att deras omkostnader blev höga samtidigt som de blödde pengar när de sände från satellit. De skickade in sin ansökan om att få sända TV med reklam till staten som beslutat om att utöka med en kanal till. De hoppades att deras färdiga kanal skulle ge dem ansökan. Stenbeck skickade också in en ansökan men de hade inte lagt ned i närheten av de pengar som Wallenbergarna hade gjort.
Boken går ganska detaljerat in på hur hela processen gick till men för att summera det så uppvaktade Stenbeck de socialdemokratiska politikerna stenhårt, han var t.o.m. personlig vän med vissa. Han lovade också att flytta hem TV 3 till Sverige. På det sättet skulle politikerna få makt över det oreglerade TV 3. Detta gjorde att de valde hans kanal före Wallenbergarnas. Socialdemokraterna ville ge Stenbeck rättigheterna så snart som möjligt, riksdagsvalet 1991 var samma månad och det kunde bli en socialdemokratisk förlust. Moderaterna slog bakut och var inte nöjda med att Socialdemokraterna skulle bryta mot praxis för att få igenom sin vilja.
Osäkerhet uppstod och Stenbeck med essen i rockärmen förklarade att han och Wallenbergarna skulle kunna gå ihop och skapa kanal 4 eller TV 4 som det är mer känt som. Detta blev en succé för Stenbeck och därmed hans bolag Kinnevik. Kinnevik fick köpa 30 procent av aktierna i aktiebolaget som ägde TV 4 för 10 miljoner kronor. De gamla ägarna fick ta hand om de gamla förlusterna på 850 miljoner kronor själva. AirTime som tillhörde Stenbeck fick ensamrätt att sända reklam på TV 4 i utbyte mot att TV 4 fick 45 procent av aktierna i AirTime, kontrollen hade alltså Stenbeck ändå kvar. Just att TV 4 dragit på sig så mycket skulder i deras försök att vinna licensen var anledningen till att de förlorade den. Wallenbergarna ville att socialdemokratiskt kontrollerade företag skulle vara med i satsningen som skulle bli TV 4, men de ville samtidigt att de skulle vara med och betala, vilket de socialdemokratiskt kontrollerade bolagen inte var lika intresserade av. Detta gjorde att något samarbete aldrig materialiserades. Stenbeck sålde inte heller aktierna i TV4, vilket gjorde att han kunde sitta i styrelsen.
I boken intervjuas Stenbeck om detta och jag har valt att bryta in i ett citat.
— Men ni betraktas väl som ockuperande fiende där, bland folket på TV 4?
— Jag förstår det med den bakgrunden. Det är självklart att de vill bli av med oss på TV 4. Tänk dig själv vad de gick igenom, och hur de spelade bort sina kort. […]
— Jag hade aldrig vunnit om inte de hade gjort bort sig. De borde ha släppt in ett socialdemokratiskt bostadsföretag eller Folksam, ett rörelsenära företag, och släppt in dem till ett rimligt pris.
Kanske inte ögonhöjande egentligen. Redan på 70-talet sjöngs det om Staten & kapitalet, då med udden riktad mot Wallenbergarna. Stenbeck passade in i Socialdemokratin för han önskade inte konkurrens, nya aktörer motarbetades. ”Fri eller nästan fri etableringsrätt, som Anders Björck talade om, har aldrig varit Stenbecks mål när han bryter upp statliga monopol. Han vill bara ha en stark position själv på den nya marknaden.” Något som även Wallenbergarna hade gjort mot Stenbeck när de samarbetade med Televerket för att hålla borta Stenbeck från telekommunikationsbranschen.