KRÖNIKA. Nordfronts nyhetsredaktör Simon Holmqvist funderar i den här artikeln kring begreppet ”kärnfamilj” och ifall det är ett så högstående ideal som det ofta framställs som.

Vi nationalsocialister talar ofta om att politik ska vara familjevänlig, och man hör ofta uttryck som att den politik som förs av dagens maktelit är folk- och familjefientlig. Familjen är trots allt den minsta byggstenen av ett folk och den gemenskap som en sund familj bygger på är förstås den nationalsocialistiska folkgemenskapen i miniatyr.

Det som många idag förknippar med familjen är den klassiska kärnfamiljen, med andra ord det monogama och heterosexuella äktenskapet med cirka två barn, som lever isolerade från andra familjer och generationer under ett eget tak.

Familjen är folkgemenskap i miniatyr.

Den bilden är också ett uttryck för en nostalgisk eller sentimental bild av familjen, något som många konservativa förespråkar som livsstil. Som nationalsocialister försöker vi dock alltid se bortom det nostalgiska mot det naturliga. Till skillnad från de konservativa ser vi inget egenvärde i saker bara för att de råkar vara gamla, men vi ser till skillnad från liberaler och socialister inte heller något egenvärde i något bara för att det råkar vara nytt. Istället menar jag att den nationalsocialistiska måttstocken alltid ska vara naturen: Om det är i enlighet med naturen är det bra och sunt och om det är naturvidrigt är det dåligt.

Så hur pass naturlig är då kärnfamiljen? Ja, trots att vi uppfattar den som nostalgisk och trygg, är kärnfamiljen som sådan ett tämligen nytt påfund om man ser till alla de otaliga led av förfäder vi faktiskt har att ta hänsyn till. Jag kommer i denna artikel även argumentera för att det är en inte helt igenom naturlig familjebildning, och ett första steg i en långsam process: Att göra oss alla till isolerade, rotlösa och uppblandade individer med endast en enda identitet: Den evige konsumenten.

Den utökade familjen är den naturliga familjen
Kärnfamiljen såsom vi tänker på den har sitt ursprung i 1800-talets alltmer välbärgade borgarklass. Men redan innan den industriella revolutionen började man se tendenser till kärnfamiljer hos de mer välbärgade borgarna. Den nyrika klassen behövde inte längre säkra sin livslånga försörjning med många barn och mannen tjänade så pass mycket pengar på ett arbete som hustrun var helt avskild från att hon blev en så kallad hemmafru. Till skillnad från bondhustrun som på ett naturligt sätt deltog i familjens lantbruksarbete reducerades den borgerliga kvinnans uppgifter till att vara moder och maka.

En tidig variant av den borgerliga kärnfamiljen: Porträtt av den holländska familjen Palamedesz, målad av Anthonie Palamedesz under 1620-talet. Bild: Public domain.

Men fortfarande levde de lägre klasserna i utökade familjer. Egentligen var ju dessa familjer inte ”utökade”, eftersom man alltid levat så, de är bara utökade utifrån vårt kärnfamiljsperspektiv. För enkelhetens skull kommer jag dock fortsättningsvis att benämna detta som just den utökade familjen.

På landsbygden levde människan fortfarande såsom man gjort i tusentals år, i familjekonstellationer som sträckte sig över flera generationer och som inte alltför sällan även innefattade kusiner, mostrar och farbröder och tjänstefolk, pigor och drängar, som var som en del av familjen. Ingen familj var stöpt i samma form såsom kärnfamiljen med mamma, pappa, barn och dess tydligt definierade och förutsägbara roller. I ena familjen kanske fadern hade stupat i krig och familjens patriark kanske var den äldsta sonen eller farfadern eller en farbror som tagit in sin broders änka och hennes barn. I den andra familjen var fadern själva centrumet på gården, där även hustruns föräldrar och hans bror, ungkarlen, levde tillsammans med de yngre generationerna.

De olika möjliga konstellationerna är nästan oändliga, men det som förenar dem är att de alla är organiska, uppkomna utifrån en specifik situation och med blodsbanden som huvudsaklig gemensam nämnare.

Barn som växte upp i en utökad familj löpte betydligt mindre risk att möta livet med inre sår, eller dåligt rustade inför livet på grund av en frånvarande förälder, skilsmässa, död eller ett dysfunktionellt äktenskap. Uppväxten präglades av flera vuxna, med olika erfarenheter, i olika skeenden i livet och med visdom som sträckte sig långt tillbaka till förfäderna. Om fadern var en oduglig alkoholist fanns kanske morfar där för att lära sonen allt han behöver för att bli man, eller en äldre kusin eller broder eller en farbror. Likaså för flickorna försås. Risken att barn växte upp helt utan trygghet minskade åtminstone ju större och mer utökade familjer man levde i.

I äldre tider levde man i familjer som bestod av flera generationer och släktband.

Människan är också ett flockdjur och har under större delen av sin existens som art levt i stammar eller klaner, och den utökade familjen är förstås en variant av detta naturliga leverne och därmed såsom människan mår bäst av att leva, vill jag hävda.

Kärnfamiljen – en borgerlig skapelse förverkligad av socialdemokratin
Kärnfamiljen var länge en isolerad företeelse bland den borgerliga övre medelklassen, som växte fram tack vare industrialismens nya möjligheter. Bland bönderna fortsatte man in på 1900-talet att leva i de utökade familjerna. Den växande arbetarklassen levde också delvis så, men på grund av flytten in till städerna var den inte lika blod och jord-baserad längre, utan det var mer tal om att flera familjer ofta fick dela på rätt trånga bostäder av framförallt ekonomiska skäl. Men till skillnad från kärnfamiljen så födde man fortfarande många barn och levde under stamlika omständigheter och över generationsgränserna.

Det socialdemokratiska projektet med bättre villkor för arbetaren och en utökad välfärdsstat gjorde så småningom att de flesta fick råd att leva som en kärnfamilj: Isolerade, med få barn och en egen rymlig bostad. Familjerna kunde – till skillnad från idag – ofta ha råd att spara ihop till bostaden och ändå leva på endast faderns lön, med modern som hemmafru.

Individualismen hade dock inte riktigt satt sina klor i folket, könsrollerna var ännu tydligt definierade och man fortsatte att träffas och umgås regelbundet över generationsgränserna. Det var inte heller ovanligt att äldre generationer levde sina sista år hos någon av sina barns nya kärnfamiljer.

Den tidiga kärnfamiljen hade fortfarande starka band till den utökade familjen. Här en klassisk amerikansk kärnfamilj från 1955. Foto: Seattle Municipal Archives (CC BY 2.0).

Innan TV, Internet och annat umgicks man också familjevis under det socialdemokratiska Sveriges tidiga år. Jag har själv hört talas om att mina mor- och farföräldrar innan TV:n regelbundet umgicks med sina grannar, medan barnen lekte tillsammans. Kärnfamiljen var alltså inte så isolerad som den sedermera kom att bli.

Den sönderfallande kärnfamiljen
Med tiden kom dock den socialdemokratiska välfärdsstaten att istället för att stärka familje- och folkgemenskapen – som Tredje rikets folkhem syftade till – att konkurrera ut alla de gamla lojalitetsband som tidigare utgjorde skyddsnät åt människan, framförallt familjen.

Man upprättade dagis och uppmanade kvinnor att överlämna fostran av barnen till staten, så att de också kunde gå ut i arbetslivet och både bidra till det allmänna och ”förverkliga sig själva”. Detta tjänade givetvis två syften, att minska familjens betydelse samtidigt som man ideologiskt kunde forma den nya generationen som medborgare i den nya världens liberala demokrati.

Den äldre generationen erbjöd sig staten att ta hand om, för vem har tid att sköta om sina gamla och sjuka föräldrar eller sina barn när man måste lönearbeta hela veckan för att bidra till det nya samhällsbygget, och samtidigt konsumera alltmer för att vara lite bättre än grannen?

Och det socialdemokratiska Sverige erbjöd så småningom både äldrevård och skola i världsklass, så vem kunde egentligen klaga på det? Livet var bekvämt, man blev allt rikare och nästa generation såg dessutom ut att få det ännu bättre ställt.

Den socialdemokratiska staten erbjöd att ta hand om folket ”från vaggan till graven”.

Ganska snabbt glömde dock svensken bort hur viktiga familjebanden är och man började se familjen som en belastning som man tog för givet att staten skulle ta hand om. Nya, moderna former av livsstilar och värderingar splittrade folket ytterligare i olika läger, så även familjerna. I den ena familjen var man socialdemokrater, handlade på Konsum och var ateister. I den andra var man konservativa, handlade på ICA och gick i kyrkan varje söndag. I den tredje var man frikyrkliga nykterister och därmed ofta uppfattade som något suspekta, medan den fjärde kanske var hippies eller kommunister. Man började se på sina grannar med misstänksamhet och snart kom ett allt bredare utbud av underhållning i hemmet, framförallt i form av TV – statlig propaganda direkt i vardagsrummet – att göra umgänge med andra familjer rätt onödigt och överflödigt ändå.

Den sexuella revolutionen, preventivmedel, individualismen och feminismen ledde också till att man framförallt i städerna började skjuta på familjebildningen allt mer. ”Man måste leva först, innan man bildar familj”, hette det, med antydan att livet tar slut när man gifter sig och skaffar barn. Man fick förresten inte längre barn, utan man skaffade dem – noga planerat för att passa in i det självförverkligande livet.

Den sexuella revolutionen svepte över hela västvärlden efter att den judiska Frankfurtskolan befäste sin dominans över den amerikanska kulturen. Foto: Derek Redmond och Paul Campbell (CC BY-SA 3.0).

Äktenskap och familjebildning slutade helt och hållet vara en överlevnadsstrategi under kärnfamiljens storhetstid och istället blev det en del av självförverkligandet: Det tomrum som den moderna världen utan naturliga gemenskaper bildade hos människan trodde man att man kunde fylla genom att åtrå en person av det motsatta könet, och binda denna till sig med äktenskap och familjeliv.

Från Hollywood kablades det ut filmer om den eviga romantiken, den eviga ungdomen, som grunden till varför man skulle vilja leva tvåsamt överhuvudtaget. Med stor besvikelse som följd, och skilsmässor, när man insåg att personen när åtrån dött trots allt inte kunde fylla tomrummet. Och så började jakten på nästa partner som skulle kunna göra det istället.

Men det var inte allt som det judiska Hollywood bidrog med: Man började snart visa upp för hela Västvärlden hur kärnfamiljen skulle se ut, med all dess lustiga dysfunktionaliet. Med sina tydligt definierade och förutsägbara roller, mamma, pappa och barn, var det lätt att göra satir av. I Hollywood är familjefadern inte längre en ledare, en patriark, en klippa för familjen. Han är en komisk figur, ofta rätt korkad, hittar inte riktigt sin roll i familjen och blir därmed lätt överflödig och frånvarande. Modern måste som regel stå ut med den moderne ”pappan”, som om han vore ett tredje barn. Barnen i sin tur är ofta betydligt klipskare än fadern och vet i regel betydligt bättre hur världen är skaffad och vad som är rätt och fel i varje given stund. Allt enligt den judiska kulturmarxismens agenda.

Homer Simpson är arketypen för den judiska Hollywoodbilden av den västerländske fadern. Bild: Tennis Streaming (CC BY 2.0).

Äktenskap framställs annars också gärna som olyckliga i Hollywood och i de fall där äktenskap framställs som lyckliga är det endast utifrån en förälskelse som varar för alltid – med andra ord något som inte existerar i den verkliga världen.

Kärnfamiljens upplösning
Även om kärnfamiljen var en borgerlig skapelse och långt ifrån så naturlig som den utökade familjen, består den fortfarande av familjens minsta kärna och byggsats: Det monogama förhållandet mellan en man och kvinna som skaffar barn tillsammans.

Idag ser vi kärnfamiljens upplösning, med skilsmässor, ensamstående föräldrar, ofrivilligt barnlösa singlar, homoadoptioner, polygami och annat som vanligare än en man och kvinna som lever tillsammans livet ut och ser sina barn och barnbarn växa upp.

Kärnfamiljen i sig reducerade barnafödandet ordentligt och kärnfamiljens upplösning gjorde det i än högre utsträckning.

Det har isolerat människan, inte bara från de äldre generationerna och släkten, men tack vare tidigt dagis och skilsmässor även från sina barn och föräldrar. Individualiseringsprocessen är därmed nästan komplett.

Detta är dessutom ett fenomen som nästan uteslutande drabbar den vita världen och kompletteras med det självhat och det totala främlingskap inför förfäderna och det egna arvet som efterkrigstidens lögner har skapat.

Massinvandringen gör den vita människan än mer isolerad. I Sverige, det land i världen där individualiseringen förmodligen gått som allra längst, omges allt fler isolerade svenskar av främlingar som fortfarande till stor del lever i en klan- och stamtillvaro. Som ensam svensk man kan du nästan aldrig räkna med att vinna en konflikt mot exempelvis en arab. Har han inte en hel släkt bakom sig har han andra araber eller invandrare från andra delar av världen som han allierat sig med i brist på släktingar. Han har också ett helt etablissemang som alltid kommer att se den vita mannen som förövare och förtryckare och den icke-vita som offer som utgångspunkt i nästan varje given situation.

Som icke-organiserad svensk har du tur ifall du har en eller två vänner som är beredda att försvara dig, nästan ingen kan räkna med någon typ av lojalitet från släkten.

Dagens svensk, eller europé överhuvudtaget, är en person som står utan familj, utan folk, utan band till förfäder eller kommande generationer. Han vet inte mycket vad det innebär att vara europé eller av nordisk ras, förutom en känsla av skam över saker som någon annan berättat för honom om hans ursprung. Han är endast sin karriär, de pengar han kan tjäna ihop eller låna sig till, och de prylar han konsumerar.

’You’re not your job. You’re not how much money you have in the bank. You’re not the car you drive. You’re not the contents of your wallet. You’re not your f***ing khakis. You’re the all-singing, all-dancing crap of the world.’

— Tyler Durden, Fight Club

LÄS ÄVEN: Folkmordets psykologi: Hur vi manipuleras till skuld och skam

Han omges av alltfler främmande människor, i många fall från andra sidan jorden, som förvisso nästan alltid har lägre social rang än honom, men som likväl hotar hans trygghet och existens ständigt i allt högre utsträckning.

Framtidens individer
Även om detta är en raljerande och förenklad version av det som skett sedan industrialiseringen och den borgerliga framväxten av den så kallade kärnfamiljen tror jag att jag lyckats påvisa en röd tråd mellan 1800-talets försiktiga steg i förändringen av familjen och dagens rotlösa individualism i Västerlandet – och i längden det folkmord som pågår mot den vita rasen.

Men det ser inte riktigt ut att stanna där. För vi har också en ny generation, som redan i förskoleåldern indoktrineras med tankar om att inte bara ifrågasätta sin rasliga identitet och sin familj, utan även sitt kön. Homolobbyn gör anspråk på allt yngre barn, eftersom denna del av den kulturmarxistiska indoktrineringen har visat sig extra svår och därför måste inledas så tidigt som möjligt i människans liv.

Vi möts dock nu av nyheter att alltfler unga, framförallt flickor, ifrågasätter sitt kön, diagnostiseras med könsdysfori och får samhällets hjälp att steg för steg, både juridiskt och medicinskt, ”byta kön”.

Samtidigt rapporterar sjukvården om att allt fler könsbytare ångrar sig, och att den psykiska ohälsa som könsdysforiker i så stor utsträckning lider av inte minskar med ”könsbyte” – snarare tvärtom.

Homolobbyn gör ständigt anspråk på allt yngre barn i deras strävan att upplösa alla slags naturliga identiteter och ersätta dem med naturvidriga. Foto: Tim Evanson (CC BY-SA 2.0).

Kanske är målet med den resa som började med kärnfamiljen och generationernas och släktens skilsmässa inte den ”västerländska” individualismen – utan individens totala upplösning.

Än så länge står de flesta vita hyfsat pall mot rasblandningen, eftersom människan oaktat politisk korrekthet i regel väljer en partner som påminner om en själv. Men i takt med att vi blir färre och omgivna av allt fler främlingar kommer det i slutändan att bli oundvikligt och även vårt slutgiltiga utträde ur historien.

En rasblandad massa, utan rötter, som inte ens har en tydlig könsidentitet är alltså vad det verkar som att våra fiender vill skapa. Och den som inte har någonting att hålla fast vid är förstås lättare att kontrollera. Den vita människan har då bara en sak kvar: Statusen, en ständigt ökande konsumtion som håller igång den eviga tillväxten och skuldsättningen som gör bankväldet allt rikare och mäktigare.

Det är en dyster framtidsutopi jag målar upp här. Men tyvärr tyder mycket på att det är dit vi är på väg. Det bevisar dock bara hur sinnessjukt ondskefulla våra fiender är, och att den som tror sig ha för mycket att förlora på att öppet bekämpa fienden i de flesta fall lever i en illusion: Ingen vit man eller kvinna har snart något kvar att förlora.

Fienden bekämpar oss till synes också på så många olika plan: Vår kamp är alltså inte bara politisk. Den är biologisk, kulturell, social, andlig och psykologisk – enligt vissa även kemisk. Vita människor måste självmant överge individualismen, trots dess lockelser, trots dess förmåner och trots alla krafter som ständigt drar en mot den.

Vikten av organisering för vita människor är starkare än någonsin i denna elfte timme. Det räcker inte med att välja kärnfamiljen. Vi måste återigen bygga upp stammar, klaner, utökade familjer. Det fienden river ner, det måste vi börja bygga upp redan nu.

Bygg naturliga gemenskaper – inte kärnfamiljer
Den utveckling som jag i den här artikeln har beskrivit är anledningen till varför vi är där vi är i Sverige 2020: Vi lever i något så unikt, ur ett historiskt och geografiskt perspektiv, som ett polygamt och mångkulturellt matriarkat. Oavsett vad feminister vill hävda så är det kvinnan, inte mannen, som har det slutgiltiga övertaget i dagens Sverige. Inte bara på grund av kvinnans naturliga – och faktiskt även juridiska – makt över sexualiteten, men också för att både lagar och den kulturella kontexten ger kvinnor ett litet övertag över mannen i de flesta givna situationer.

Polygami har rent historiskt visat sig vara underlägset monogami, utifrån flera olika perspektiv. Framförallt tycks det vara omöjligt att utvecklas som civilisation när polygami råder, eftersom det skapar ett stort antal män utan kvinnor (så kallade incels), vars enda möjlighet att uppfylla de starkaste biologiska drifterna, att reproducera och överleva, är att göra revolution.

När det dessutom handlar om ett polygamt matriarkat som inte ens erbjuder alla incels det ärofyllda alternativet att dö i strid för ett högre syfte – det förklarar även att de män som mot sin vilja är utan kvinnor inte förtjänar bättre än att se sina mest basala drifter förvägras dem – späs förstås motsättningarna i samhället på ännu mer.

Lägg då till alla de ytterligare unga män som importeras från främmande länder som ska konkurrera om det växande underskottet av kvinnor, men som till skillnad från svenska pojkar inte uppfostras av kvinnor – i bästa fall med assistans av frånvarande och förvirrade fäder – så har vi framför oss ett recept för totalt kaos.

Vad är då vår uppgift som nationalsocialister, som vill bryta den onaturliga individualiseringen och nedbrytningen av den framgångsrika monogamin?

För att uppfylla de fjorton orden ska vi inte luras att bara återskapa någon typ av kärnfamiljsliv. Vi måste gå bortom det borgerliga livets alla lockelser och starta revolutionen inom oss själva och i gemenskapen med våra likasinnade.

Det finns alltid en risk att nationella reducerar sin kamp till något yttre, men den kamp vi för måste ske lika radikalt själsligt, andligt, socialt och kulturellt som politiskt.

Den italienske filosofen Julius Evola skrev en gång boken ”Revolt Against the Modern World”, vilket kan tyckas som ett reaktionärt uttryck. Läser man boken får man uppfattningen att det också är en något abstrakt och defaitistisk uppmaning: Man kan egentligen inte bli en evolian i politisk bemärkelse, då han rent praktiskt endast uppmanar till en slags själslig omdaning och stålsättning inför bättre tider.

På så sätt är Evola värdelös som ideolog för den yttre revolution som måste ske. Men kanske har vi nationalsocialister för länge bortsett från den inre, kulturella och sociala revolutionen, som måste lösgöra oss från det borgerliga livets bekvämligheter – inklusive kärnfamiljen – innan vi kan ta första spadtaget till det vita rymdimperiet.

  • Publicerad:
    2020-05-02 20:20