FÖRDJUPNING • Lars Torsman skriver om hur globalisterna påverkat Kina och hur Kina sedan försökt befria sig från globalismens klor. Artikeln är den den femte och sista delen i artikelserien om Kina.

Fram till 1971 representerades ”Kina” av Taiwan (Republiken Kina) i FN. Det året ersattes det av Fastlandskina (Folkrepubliken Kina). Taiwan var en av FN:s grundande stater och har sedan 1991 utan framgång framlagt begäran om att få återinträda i FN. Vad var det som skedde kring denna tid som skiftade västs fokus från Taiwan till Kina?

Globalisternas tidigare planer för Kina

Den något antisemitiske juden Henry Kissinger, som dog för ett par veckor sen, besökte Kina 1971 i egenskap av säkerhetsrådgivare till USA:s president Richard Nixon. Året därpå åkte presidenten själv dit. Men redan den 22 mars 1969 hade en konferens ägt rum för att främja förhållandet mellan västvärlden och Peking.

Konferensen leddes av Artur Goldberg, president för American Jewish Committe och senatorn Jacob Javits, hederspresident för Jewish War Veterans och vicepresident i B’nai B’rith. Konferensen tog ett tydligt ställningstagande för ett närmande mellan Washington och Peking och Goldberg önskade det kommunistiska Kinas inträde i FN, vilket alltså skedde två år senare.[1]

Tidigare samma månad hade den kinesisk-sovjetiska gränskonflikten börjat. Det lågintensiva kriget varade i några månader men ledde till en långvarig försämring av de båda kommunistländernas förhållande till varandra.

Det dröjde inte länge innan västerländska kapitalister handlade och ockrade i det kommunistiska Kina. Manhattan Chase Bank (knuten till Rockefeller) påbörjade ett samarbete med Kinas största bank 1973[2]. Samma år får det amerikanska företaget Pullman Kellog och filialen Kellog Continental ett kontrakt att bygga åtta fabriker för jordbrukskemikalier, och företaget Louis Dreyfus (grundat av en jude med detta namn) som specialiserat sig på att handla med sädesslag säljer 400 000 ton amerikanskt vete till Kina.

Det var dock inte förrän den 1 januari 1979 som USA officiellt erkände Kina och i samband med detta bröts USA:s förhållande till Taiwan för ett tag.[3]

Mao Zedong styrde landet fram till sin död 1976, så förändringen gentemot väst började alltså redan under hans tid. I samband med Maos död greps ”de fyras gäng”, som var en grupp vänsterradikaler vilka drev den blodiga kulturrevolutionen. Två år senare blev Deng Xiaoping landets ledare och han ledde nationen mot en ekonomiskt vettigare politik där man övergav den centralstyrda planekonomin som karaktäriserat maoismen till fördel för vad som kom att kallas för ”socialism med kinesiska särdrag”.

En ny världsordning kan inte genomföras utan Kina. Därför samlades ett trettiotal medlemmar ur Trilaterala kommissionen för första gången i landet den 24-25 maj 1981. En av mötets besökare var David Rockefeller. Redan 1890 hade dynastins grundare, John D. Rockefeller, skänkt 300 000 små paraffinlampor till Kina. Innan olja blev stort inom förbränningsmotorer så var nämligen paraffinlampor det huvudsakliga användningsområdet för det svarta guldet. Tio år senare köpte kineserna över 90 procent av sin paraffin från Rockefellers bolag Standard Oil Company.

Bild: Public domain
Trilaterala kommissionens logga, notera att de tre pilarna kan tolkas som tre sexor: 666. Organisationen grundades av David Rockefeller och Zbigniew Brzezinski 1973.

Kina gick dock inte i liberalismen och den korrupta parlamentarismens spår. Samma år som Berlinmuren föll, 1989, så demonstrerade studenter våldsamt på Himmelska fridens torg, men regimen slog ner på demonstranterna. En alternativ historieutveckling hade varit att Kina delat Rysslands öde under 90-talet. Då hade Kina idag kanske varit en amerikansk lydstat med parlamentariker redo att köpas och säljas till högstbjudande.

Dabizi = stornäsorna

”Stornäsorna”, så lyder ett av flera kinesiska begrepp för att beteckna västerlänningar. Ett annat är ”gweilo” som översätts både till ”spökmänniskorna” och ”djävulsmänniskorna” eller till och med ”de utländska djävlarna”. Den humorfientliga PK-ismen verkar inte härska där borta.

Skärmklipp från en japansk reklamfilm där en japan spelar europé.

På tal om stornäsor, så kan judar på grund av sitt utseende inte infiltrera Kina såsom de gjort i väst. Trots detta så var judiska agenters kamp för kommunismen i Kina är så pass betydelsefull att det finnas avhandlingar i ämnet.[4]

Här är ett axplock av judar som var involverade i den kinesiska kommunismen: Jakob Rosenfeld (en läkare som blev general i den kommunistiska armén), Sideny Shapiro (arbetade med utländsk press och litteratur i Maos Kina), Sidney Rittenberg (arbetade med press och som översättare åt Mao), Shafick Hatem (tidvis läkare åt Mao, hälsoansvarig efter 1949), Michail Borodin och Grigorij Vojtinskij (de båda var enligt den israeliske forskaren Yitzhak oumbärliga för grundandet av det kinesiska kommunistpartiet), David Crook (arbetade för NKVD och därefter den brittiska säkerhetstjänsten med kommunistisk organisation i Kina) och Solomon Adler (representant för USA:s finansdepartement i Kina under andra världskriget som tillsammans med juden Harry Dexter White såg till att de kinesiska nationalisterna inte fick ett för stunden avgörande lån för att hämma den skenande inflationen i landet).[5]

En historisk kuriositet är att samtidigt som judar kämpade för kommunismen i Kina så var tyskar på plats och kämpade för nationalismens seger, både under Weimarrepubliken och Tredje riket. Det var först 1938, då Joachim von Ribbentrop blivit utrikesminister, och det andra japansk-kinesiska kriget pågick för fullt (utbröt 1937) som tyskarna drog tillbaka sitt stöd till Kina. Tyskarnas roll i landet var att utbilda den nationalistiska armén, leda dem i strid, samt förse dem med krigsmateriel.

Kinesisk propaganda från ca 1930. Observera att den kinesiske soldaten bär Stahlhelm.

Men det första man som en vittrad antisemit får upp i tankarna då han tänker på judar i Kina är förstås Sassoonfamiljen. Hundra år innan Storbritannien startade andra världskriget genom att förklara Tyskland krig, så startade denna familj Opiumkriget mot Kina för att kejsaren försökte stoppa den olagliga brittiska införseln av opium i landet. Det var världens störste knarklangare genom tiderna, David Sassoon, som hade fått världens då mäktigaste imperium att kriga för honom. Jämför detta med den mer berömde Pablo Escobar, som dog i eldstrid mot polisen.

Sassoonfamiljen kom ursprungligen från Baghdad, där de varit bankirer. Men när ottomanerna, givetvis utan anledning, satte press på judarna i staden flydde de till Bombay där David Sassoon kom att födas. Snart sålde de bomull och sedan opium till Kina. Den judiska encyklopedin säger det följande om honom:

Han anställde endast judar i sina affärer, och oavsett vart han skickade dem, byggde han synagogor och skolor åt dem. Han importerade hela familjer av judar.

Vidare står det att ”hans affärer, vilka inkluderade monopol på opiumhandeln, sträckte sig så långt bort som till Yokohama, Nagasaki och andra städer i Japan. Sassoon tillskrev sin stora framgång till att han anställt sina söner och att hans agenter strikt följde judisk lag.”

Dessa knarklangare adlades i Storbritannien och gifte in sig med Rothschild. Idag leds familjen av baron James Sassoon som varit verksam som chef för Arbetsgruppen för finansiella åtgärder, en G7-grupp som påstår sig arbeta mot penningtvätt och finansiering av terror. Baronen borde ha god insikt i detta eftersom han själv varit inblandad i att för egen del gömma undan miljarder på Caymanöarna.[6]

Det självägande Kina mot det kapitalistiska väst

Ett problem med dagens kapitalism är att den beskattar inkomst på arbete i högre grad än kapital och därmed gör de rika ständigt rikare. Inkomstskatten är lägre i Kina än i vårt avlånga land.[7] Ginikoefficienten för rikedom (alltså inte för inkomst) är 0,881 i Sverige, vi är ett av världens mest ojämlika länder vad gäller rikedom – mer ojämlikt än det oligarkiska Ryssland eller det monarkistiska Saudiarabien. I USA är siffran 0,850 och i Kina är den 0,701.[8]

Grafik: World Inequality Database
Som vi ser i grafen har de rika blivit rikare även i Kina de senaste två decennierna.

Eftersom Kinas befolkning nyligen börjat minska kan vi tänka oss att folk som arbetar för sin inkomst kommer ha det relativt gott ställt i Kina framöver på grund av en relativt låg konkurrens på arbetsmarknaden. I Sverige däremot så ökar befolkningen ständigt, genom invandring, och när ekonomin inte växer i motsvarande grad så ökar arbetsmarknadskonkurrensen och situationen försvåras för de som arbetar för sitt uppehälle.

Det så kallat kommunistiska Kina har statliga utgifter som motsvarar 35 procent av BNP, den siffran ligger på 50 procent i Sverige och 42 procent i USA. Den kinesiska skuldsättningen är hög, särskilt vad gäller deras företag, men dessas lån är interna i landet och inte till utländska långivare.[9] Statsskulden uppgår till 77 procent av BNP (35 procent i Sverige). Hushållens privata skuld är också stor, den uppgår till 62 procent av BNP (92 procent i Sverige). Över 90 procent av kineserna äger sin bostad, medan knappt två av tre svenskar gör det.[10]

De västerländska staterna har nästan alla mycket stora statsskulder. Enligt Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) så har följande länder (sorterade från mest till minst skuldsatt) allesamman statsskulder som överstiger 100 procent av deras BNP: Japan, Grekland, Italien, USA, Frankrike, Spanien, Portugal, Kanada, Storbritannien och Belgien. Eftersom den amerikanska och de europeiska statsskulderna är så pass höga är det viktigt att de kan låna till låg ränta, men deras stölder av ryska pengar har givetvis motsatt effekt, stora spelare blir motvilliga till att låna pengar till dessa stater eftersom pengarna kan frysas eller stjälas om man är en stygg goj.

Häri ligger ett ekonomiskt vapen för Kina. Så länge Kina behåller sina dollarreserver och amerikanska statsobligationer så fungerar dessa som ett hot mot USA eftersom Kina har makten att skada dess ekonomi.

Världens valutareserver. Under 23 år minskade USD med 0,3 % per år men minskningen har trappats upp betydligt de senaste åren. Siffran från 2023 är från 30 juni (IMF).

Är väst uträknat?

Västs vapen i sin tur gentemot Kina är att, i den utsträckning det är ekonomiskt möjligt, flytta ”sin” produktion från Kina till andra länder. Apple planerar att flytta en fjärdedel av sin mobiltelefonproduktion från Kina till Indien under de kommande tre åren. Tullar på kinesiska varor är ett annat givet vapen. USA har höjt den genomsnittliga tullen på kinesiska varor med sex gånger de senaste fem åren.[11]

Det är troligt att vi snart kommer se EU införa höga tullar på kinesiska elbilar.

Italien var det enda G7-landet som hade gått med i Sidenvägen kontraktsmässigt, de har nu lämnat projektet. Den nyvalde presidenten Javier Milei i Argentina säger att landet inte ska gå med i Brics såsom planerat. Så läget mellan USA och dess lydstater gentemot Kina blir allt kyligare.

Även om USA inte längre besitter den industri de hade för ett antal årtionden sedan så är 16 av världens 20 största börsnoterade företag amerikanska, sen är ett saudiskt, ett franskt, ett taiwanesiskt och ett är kinesiskt. Väst är också kulturellt överlägset. Det är förstås svårt att jämföra filosofi och litteratur från olika kulturer men film, och framförallt musik, är internationella fenomen och Kina har varken producerat en Ridley Scott eller världskända band.

Kineser har heller inte gjort sig kända för att vara bra krigare. Tvärtom så är deras historia fylld med angrepp från krigiska stäppfolk som trängt in i landet och erövrat det. Men dagens teknologiska krigföring ändrar kanske kriget från soldatens till arbetarens favör. Det kan bli viktigare att ha disciplinen att bygga drönare i en fabrik än modet att riskera livet på slagfältet.

Kinas ledning

Kina är äkttraditionalistiskt, de dyrkar ännu förfäderna, likt vi gjorde innan den individualistiska kristendomen påbjöd den egna själens räddning framför släktens. I de familjer där man ännu dyrkar så är det fadern, inte någon präst, som utför riten. Kanske därav att de inte verkar ställa sig frågor om styrelseskick utan tycks nöjda med att ha en ledare i landet, likt en traditionell familj har en fader.

Den kinesiska mentaliteten är alltså väsensskild från vår egna och det är bra att ha detta i beaktande då man kritiserar det kinesiska systemet med social kredit. Även om vi känner avsmak inför ett sådant system så är det inte säkert att kineserna själva gör det. Vi har för övrigt samma system, men här straffas istället altruistiska saker, som om man försöker rädda sitt folk.

Är ledningen i Peking, som tycks gå från framgång till framgång, geopolitiska mästerspelare? Coronapolicyn tyder på att så inte är fallet. Under en tid förde man en noll-covid-policy. Den avskaffades dock abrupt i slutet av 2022. Detta beslut togs kanske på grund av de landsomfattande protesterna mot nedstängningen av landet, och ekonomiska påtryckningar.

Hur som haver så behöver kineserna antagligen inte vara några genier för att besegra väst eftersom både Europa och USA förstör sig själva inifrån. Parasiten förgör värden och därmed sig själv, för han kommer inte kunna hoppa vidare till Kina när Europa faller som ett dött träd. Förhoppningsvis växer något vackert och livskraftigt upp ur det murkna träet.

Referenser: