OPINION. Den kontroversiella debattören Anna Björklund har rört upp starka känslor i två krönikor där hon kallar politiker i allmänhet, och Annie Lööf i synnerhet, för inkompetenta lögnare. Men varför är detta så kontroversiellt?

Stefan Löfven under ett landsfaderligt ”tal till nationen”. Skärmbild: Youtube.

Den 12 juli publicerade tidskriften Fokus en krönika av debattören Anna Björklund, som blev känd i den numera nedlagda kontroversiella kvinnopodden Della Q. Krönikan har rubriken ”Därför känner jag avsky” och handlar om Björklunds hat mot centerparti-bossen Annie Lööf.

Björklund skriver:

Nej, mitt hat handlar inte heller om hennes uppenbara (och enligt hörsägen ovanligt långa och grundliga) medieträning, eller ens om hennes fjantiga youtubekanal där den humorlösa maktmänniskan ska visa upp en mänskligare sida genom att prata fisar. Egentligen har det varken med hennes klädstil eller dialekt att göra, men mitt hat har vid det här laget spillt över på alla hennes attribut. Hela hennes uppsyn är en känslotrigger. Ett ord om hennes bedrifter som fotbollsmålis och jag spänner käken, hör jag henne felcitera Pippi Långstrump en gång till så spyr jag.

Hon skriver vidare att den ”nattsvarta amoral som blottades när Fredrick Federley, en av hennes närmsta män, fick lämna politiken hjälpte förstås inte till” och att ”kontrasten mot Nooshi Dadgostars mod och ryggrad i spelet efter midsommarmisstroendet har nog gjort allt extra påtagligt”.

Istället menar Björklund att det är Annie Lööfs lögner – och hennes sätt att komma undan med dem – som väcker ett hat som är ”nästan existentiellt”.

Enligt Björklund är Annie Lööfs karriär själva symbolen för ”uppluckringen av den tillit som är nödvändig för att vår typ av demokrati ska fungera bra” och syftar framförallt på Annie Lööfs legendariska utspel om att hon hellre skulle ”äta upp sin sko” än stödja en regering ledd av Stefan Löfven för att sedan bli själva garanten för Löfvens hårt kritiserade regim.

Debattören Anna Björklund. Foto: Twitter.

Utspelet väckte starka känslor och fick hård kritik av etablissemangsfigurer. Den så kallade civilrättsprofessorn Mårten Schultz beskrev Björklunds krönika i fokus som ”det sämsta utgivarbeslutet i år i en (tidigare) respekterad publikation”.  DN:s Hanne Kjöller verkar chockad över att en krönika där  ”huvudspåret är skribentens hat mot en namngiven person” ens får publiceras.

Men istället för att pudla har Anna Björklund publicerat ytterligare en krönika på Fokus där hon utvecklar sitt resonemang med att hon egentligen hatar alla politiker. Hon skriver:

Vissa partier har avhopp, andra uteslutningar, men för nästan samtliga är det svårt att rekrytera. Medlemstalen är alltjämt sjunkande, utom möjligen på ytterkanterna, men det är snarare ett slags protestmedlemskap mot politiken. Resultatet är ett b-lag även i toppen, stolarna fylls av dumma broilers, kompromisskandidater och de som ser politiken som en bransch bland andra branscher.

Anna Björklund är en rätt slipad debattör som inte drar sig för att vara kontroversiell.

I sin andra krönika skriver hon att hon varken är ”höger eller vänster” och att ”den partipolitiska låtsasleken håller jag inte på med” samtidigt som hon konstaterar att det inte är något som någon ”smart människa” gör.

Att hon dessutom slänger sig med begrepp som ”hat” gör inte saken bättre. Det är trots allt en förbjuden känsla och ett förbjudet ord, enligt de som bestämmer, trots att den är lika naturlig som hunger, rädsla eller kärlek.

För om någon som inte är extremist – och per definition redan ute ur samhällsleken –  hatar, och speciellt om någon hatar någon med makt, då måste något vara fel. Men att det är något fel på samhället eller politikerna är som bekant ”fake news”. Detta vet ju alla som vet bäst.

Politiken i sig är den största lögnen av alla
Anna Björklunds avståndstagande från det partipolitiska ”käbblet” är  i princip ett tredje positionen-argument. Under mellankrigstiden växte rörelse efter rörelse fram i Europa som tänkte likadant: Nationalsocialister i Tyskland, fascister i Italien, falangister i Spanien och järngardister i Rumänien för att nämna några av de mest framgångsrika tredje positionen-rörelserna.

Samtliga vägrade acceptera det falska narrativet där politik och ideologi är ett val mellan kapitalism (höger) och marxism (vänster) samt den självklara konsekvensen av detta som innebär att vad man än ”väljer” så blir det något mittemellan. Ganska praktiskt eftersom de mest inflytelserika bland både marxisterna och kapitalisterna var semitiska stamfränder som ständigt stöttade varandra i att upprätthålla detta lögnnarrativ, i sann talmudisk anda.

Tredje positionen kallade sig varken vänster eller höger. Man visade att man kunde vara socialt medveten utan att vara marxist, att man kunde hålla fast vid den naturliga ordningen utan att vara konservativ eller kapitalist.

För den judiska makten, med sitt mediemaskineri och sina parlamentariska partier, presenterade den största lögnen av alla: Att endast blodtörstiga bolsjeviker brydde sig om de arbetande, fattiga massorna och att endast själviska kapitalister kunde garantera att den naturliga ordningen inte omstörtades.

Men precis som Anna Björklund skriver är dagens partier fast i den lögnen och positionerar sig mer eller mindre efter denna lögnaktiga skala, samtidigt som den stora striden av idag inte handlar om hur vi ska hantera välfärden (med högre eller lägre skatter). Nej den står inför den stora evighetsfrågan: Globalism eller nationalism. Det senare skriver hon inte, men detta måste vara den rationella slutsatsen för alla ”smarta människor” som hon kallar dem.

Då är det också logiskt att känna avsky för dagens politiker. Inte bara för att de säljer ut vårt folk som ett par gamla foppatofflor på Tradera, utan även med tanke på hur inkompetenta de är och hur ofta de tvingas till lögn som en anpassning till verkligheten.

Annie Lööf skulle exempelvis äta sin sko hellre än att stödja Stefan Löfven eftersom hon identifierade sig med borgerligheten då C, på samma sätt som L, KD och M, vill finansiera välfärden genom att stimulera finanserna med lägre skatter. När verkligheten, alltså naturen eller ”väljarna”, knackade på dörren, visade det sig dock att stridslinjerna för regeringsbildning inte alls tog hänsyn till sådana trivialiteter såsom ekonomisk politik utan endast till den globalist-nationalist-färgade frågan om massinvandring och huruvida man kan bilda en mild invandringskritisk koalition med stöd av SD.

Då visade det sig direkt att Annie Lööf och även Liberalerna hörde samman med de mest radikala globalisterna på ”vänsterkanten”, medan de mindre radikala globalisterna M och KD hörde samman med SD. Men här blir det återigen komplicerat, då de partier jag nyss kallat ”mindre radikala globalister” samtidigt vill ge mer makt till EU, Nato och storfinansen.

De gamla partierna är alltså hopplöst utdaterade i sina ställningstaganden, ledda av en boomer-generation som tror att ekonomisk politik fortfarande är grunden för ideologiska stridslinjer.

Politiker tvingas till fortsatta lögner som genererar fortsatt hat
Folk kan inte längre förstå hur en politiker tänker eller vem som är mest logisk att rösta på, inte ens om man är en duktig goyim som ”röstar med plånboken” och ändå förväntar sig att bli blåst. På så sätt kommer samtliga riksdagspartier att tvingas till fortsatta lögner när verkligheten knackar på, för det är omöjligt att vara centerpartist, moderat eller sosse utan att konstant hamna i situationer då man måste ljuga.

De kommer på samma sätt att fortsätta att tappa medlemmar och förtroenden. Deras verklighetsbeskrivning och deras ställningstaganden är så irrationella och främmande att de knappt ens kan inspirera dem själva, förutom när det kommer till att desperat klänga sig fast vid makten.

Med Internet är den globala maktens informationsmonopol definitivt brutet. Med indoktrinering av skolbarn i ”källkritik” och sträng Internetcensur försöker man stressat att gjuta olja på vågorna, men i längden är det en reaktionär reaktion som ändå kommer att leda till det oundvikliga: Att deras politiker kommer att få känna av det hat som de skapat för att sedan bytas ut mot nya. Och in i det sista kommer de att tvingas till Annie Lööf-lögner.

Likt Anna Björklund hatar jag politikerna lika brinnande som självklart, men till skillnad från henne tycker jag inte det minsta synd om dem. Och för att citera den norrländske författaren, den så kallade antisemiten i Övre Kågedalen Nikanor Teratologen;

Dom ä knipögda å ha ansikten som ä lätta å glömma men svåra å förlika sä me…

  • Publicerad:
    2021-07-23 21:02