ANTIKVARISKT • Artikel från Tidens Röst, nr 6 år 1943. Skribent är Hj. Hellefors.

Demokratiernas historia i Västerlandet under de tvenne sista århundradena alltifrån den grekiska antikens statsbildningar med Aten i spetsen och fram till vår tid vittnar klart och tydligt om att den egenskap, som demokratins okritiska anhängare i alla tider velat framhålla hos denna statsform, nämligen att vara den bästa möjliga av författningar, är en illusion. Det behövs alls inga djupare vetenskapliga forskningar för att inse detta – blott en smula sanningskärlek.

Man måste därvidlag frigöra sig från förutfattade meningar, fraser, slagord och känslostämningar samt betrakta det historiska skeendet, ”wie es eigentlich gewesen” (hur det egentligen var), enligt Rankes berömda uttryck. Gör man detta, skall man finna, att det knappast gives någon yttre makt i världen, som bragt så många olyckor och så mycket elände över såväl enskilda människor som hela stater och folk som en demokrati, vilken urartat till morokrati, d.v.s. de okunniga och dummas herravälde över de kunniga och begåvade.

Låt oss ta några stickprov ur det rika överflödet på vittnesbörd härom. Det var den till rent pöbelvälde urartade atenska demokratin, där de fräckaste lymlarna hade den bästa möjligheten att flyta ovanpå, som hänsynslöst förföljde var och en som i förstånd och duglighet höjde sig över mängden, och som dömde Sokrates, antikens ädlaste personlighet, till döden. Det var också den judiska ”demokratin”, d.v.s. ”gatans parlament”, som korsfäste Kristus, och icke den ”romerska diktaturen” genom Pontius Pilatus – som stadsfullmäktiges ordförande i Sveriges huvudstad, den i världshistoria mycket okunniga Fredrik Ström utan protest från rikets prästerskap tilläts förkunna från predikstolen för icke så länge sedan. Pilatus ställde sig – något som varje folkskolebarn bör veta – istället tveksam gentemot den judiska pöbelns krav, men föll undan för ”folkviljan”.

Den franska revolutionen inledde en kvartssekellång krigsperiod i Europa. Då det ”fredsälskande folket” 1789 kom till makten, borde ju en fredsperiod följa på de många krigsåren. Men motsatsen inträffade. De nya demokraterna och bland dem de republikanska girondisterna önskade krig och tvingade år 1792 Ludvig XVI att börja anfallskrig mot Österrike. Den franska demokratiska s.k. tredje republiken förde flera kolonialkrig, under det att det kejserliga Tyskland samtidigt hade en lång fredsperiod. – England, det s.k. demokratiska mönsterlandet framför andra, har slagit alla rekord ifråga om att våldföra sig på andra länder och folk, och dess historia dryper av blod. Under 1700-talet var England invecklat i ständiga krig och efter kongressen i Wien 1815 har Storbritannien fört långt flera krig än både Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern.

De moderna demokratierna ha härav ”ingenting lärt och ingenting glömt”. Vår allra nyaste historia överflödar av belägg för en urartad demokratis oförmåga att ens upprätthålla det egna landets frihet och självständighet: nästan samtliga Europas demokratier utom ett ringa fåtal ha under de tre sista åren mist sin nationella frihet. Det duger inte att här skylla på andra; det är helt och hållet deras egen skuld.

Utmärkande för denna nutida urartade demokrati är bland mycket annat att de jämnstrukna och under medelmåttan begåvade ges större inflytande och makt på ledande poster inom samhället än de mera insiktsfulla och dugande samt därtill självständigt tänkande, vilka ofta leva i obemärkthet och icke sällan i fattigdom, vartill kommer att de kunna utsättas för allehanda obehag. Ett sådant system gagnar icke det allmännas bästa, utan länder tvärtom statslivet till skada om det får fritt spelrum och icke möter motstånd. Landets dugligaste män lysa med sin frånvaro inom regering och riksdag och undanhålles den makt och det inflytande, som till gagn för riket rätteligen borde tillkomma dem. Det händer t.o.m. att de smädas och förföljas. Man erinrar sig i detta sammanhang den dock så duglige finansministern och socialdemokraten F.V. Thorssons yttrande: ”Jag var så förbannat dum att jag trodde, att en riksdagsman behövde kunna något.”

Den svenska demokratin har redan hunnit urarta i den mån det politiska partiväldet och den demokratiska statsförfattningen blivit å ena sidan självändamål och å den andra medel till makt, varvid fosterlandet och dess väl får sitta emellan. Denna politiska makts innehavare ha varit oförsiktiga nog att själva avslöja detta, då de jämt och ständigt använda uttrycket ”försvara demokratin”. Det har hos oss gått alldeles på samma sätt som i ett flertal andra demokratiska länder, där denna urartning ohämmad fått utveckla sig. Den svenska demokratins skuldbörda är skrämmande tung. Våra demokrater ha lämnat fritt spelrum åt den främmande internationella storfinansen, även då den uppenbart skadat riket och våra nationella intressen. Vårt land har vid en viss tidpunkt och under ett tidsskede, fyllt av förberedelser till ett nytt världskrig, lämnats så gott som försvarslöst, och då till sist inför den hotande faran en upprustning i skräckens tecken måste sättas igång, skedde detta för kostnader som fört landet nära gränsen av statsbankrutt.

De skyldiga ha icke lämnat sina ledande poster för att efterträdas av nya mera ansvarskännande och dugliga krafter utan sitta fortfarande kvar i Konungens råd. Landets största parti har övergett de politiska grundsatser, som en gång förde det till maktens tinnar och främja numera i mångt och mycket landsskadliga intressen. Politiska brott behandlas med mannamån, varvid likheten inför lagen upphävts. Vid befordringar till statens ämbeten har större avseende fästs vid vederbörandes politiska rättrogenhet och släktskapsförbindelser med de maktägande än vid förtjänst och skicklighet, varvid grundlagens bud öppet kränkas. Inkvisition och förföljelse mot oliktänkande ha blivit en statsinstitution. Uppmaning till ohörsamhet och myteri inom krigsmakten beivras icke, då det kommer från det härskande partiets egna led. Besticklighet och mutor har blivit hemliga makter bakom det politiska rävspelets kulisser. En mängd utländskt patrask har utan nödvändig kontroll insläppts i landet. Den ryska kommunismen tillåtes driva sitt farliga spel inom rikets gränser. Den uppväxande ungdomens förvildning ökas för varje dag, utan att verksamma åtgärder vidtagas för att hejda dem. Varma fosterlandsvänner stämplas som ”fosterlandsförrädare” och omvänt. Svart göres till vitt och tvärtom, allteftersom det passar.

Det sagda må vara nog för att ådagalägga den svenska demokratins skuldbörda. Detta genomruttna politiska system, som ödelägger nationens krafter som en långsamt tärande röta, ska nu hela vårt folk uppbådas att stödja och försvara. Vårt urgamla svenska frihetsvälde har förvandlats till ohöljt frihetsvåld. Politiken har – för att tala med Sigurd Ibsen – blivit bruk av makt som medel för att uppnå makt som mål. Men ingen vill oförbehållsamt tillstå något sådant.

Då en sjukdom angriper en organism, måste man i tid råda bot för den, om det icke skall sluta med döden. Dröjer man för länge, blir kanske ett ingrepp av kirurgens kniv nödvändigt om livet skall kunna räddas. Det förhåller sig på liknande sätt med en organisation som staten. Botas icke statskroppens skavanker i tid, kan det sluta med revolution, varigenom jämviktsläget återställes, eller också med statens fullständiga eller tillfälliga undergång, genom att den blir erövrad av en starkare stat. Vår tid har varit överflödande rik på sådana händelser. Men det är besynnerligt, att vårt folk tyckes vara alldeles obenäget att taga någon lärdom av vad som skett och dagligen sker runt omkring oss. Demokratiernas sjukdom slutar ofta med diktatur av längre eller kortare varaktighet. Men det behöver alls icke gå därhän. Den nuvarande demokratin, som för många ängsliga fosterlandsvänner blivit ett begrepp med en förhatlig innebörd och klang, kan ersättas med en verklig folkgemenskap på gammal nordisk grund, utan att något väsentligt i vår nuvarande grundlags regeringsform behöver ändras.

Den svenska demokratins skuldbörda håller på att växa oss över huvudet. Den bör därför avvecklas, innan det blir för sent och innan de maktägande hinner dra ännu större olyckor över vårt land. Men det är fara i dröjsmål.