KOMMENTAR • Löften har utfärdats från Israels högsta politiska skikt om eliminering av ”de ansvariga” – var än i världen de befinner sig. Historien gör en sådan ambition trolig – och vittnar om alla 100 procent ej inblandade som kommer drabbas.

När det kommer till vilka som är Hamas-anhängare och vilka av dessa, som kan ställas till ansvar för attacken mot Israel söderifrån den 7 oktober i fjol, har man inom Israels ledande politiska skikt en inkluderande syn. Samtidigt garanteras det att endast ”de skyldiga” kommer att ”bestraffas”. Maximalt hårt och oavsett var i världen de försöker gömma sig. Är inte detta väl stora ord? I ett avseende är de tvärtom inte tillräckligt väl tilltagna, för historien visar att helt andra än de förment ansvariga kommer att drabbas.

— Européerna är vana vid att Israel kommer och dödar terrorister, påminner Yaakov Peri, före detta chef för den israeliska säkerhetspolisen Shin bet, i tidningen Politico, vars skribent i sin tur riktar läsarens uppmärksamhet på en tidig kväll i januari, då en drönare kraschade in i en flervåningsbyggnad i södra Beirutförorten Dahiyeh och ersatte några lägenheter med ett stort gapande hål.

Bland alla avlidna återfanns en viss Saleh Al-Arouri, vice ordförande för Hamas politiska byrå och en av grundarna av dess väpnade gren. Han var också Hamas högsta militära befälhavare för enheter baserade på Västbanken – och framför allt var han enligt den israeliska regeringen ”en nyckelplanerare” av attacken mot Israel från Gazaremsan den 7 oktober i fjol.

Mark Regev, rådgivare till Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, intog i ett uttalande till reportrar i Tel Aviv tio dagar efter Dahiyeh-attacken en offensiv hållning, när han utlovade att detta bara var början på omfattande vedergällning syftande till att bestraffa ”samtliga inom Hamas kommandostruktur, som har ansvar för massakern den 7 oktober”. Han försäkrade vidare att ”vi kommer nå dem” samt att ”rättvisa kommer att skipas”.

Ännu snabbare på bollen än premiärministerns rådgivare var dock chefen för underrättelsetjänsten Mossad David Barnea , som redan dagen efter Al-Arouris död tillkännagav att hans byrå står redo att ”en gång för alla göra upp räkningen med de ansvariga för Hamas-attacken i höstas”. Vi, tillade han, ”måste ställa mördarna, som invaderade Gazas gränsområde den 7 oktober i fjol, till svars – tillsammans med aktionens ordergivare och planerare”.

München 1972 och därefter

Okej, men ingen har väl undgått att fientligheter mellan Israel och grannstaten Syrien varit legio genom åren? Och att attacken kan leda till eskalerande regionala konflikter har vederbörligen påpekats i flertalet medier.

Mossad-chefen Barnea fortsatte sin kommentar, alltså levererad dagen efter Hamas-chefen Al-Arouris död, med följande ord:

— Det kommer att ta tid, precis som efter massakern i München … men vi kommer att lägga vantarna på dem – var de än befinner sig.

Läsare i tillräckligt hög ålder och med tillräckligt gott minne inser här att den nyss utfärdade varningen knappast riktar sig endast mot grannländer till Israel såsom Libanon och inte heller blir varningslistan komplett genom att, säg Turkiet och Qatar, läggs till på den.

— Det tog oss mer än 10 år att bli av med alla som planerade massakern i München, men vi fick dem, och vi måste göra samma sak med dem som ligger bakom den 7 oktober, betonade ovan nämnde förre säkerhetspolis-chefen Peri i Politico, och fastslog:

— Vi kommer att nå dem, och de vet det.

Och givet hur Israels mordkampanjer gestaltat sig i modern tid, kommer även flertalet individer utan någon som helst inblandning i den judiska statens affärer härvid att ”nås” och få sätta livet till. En kort tillbakablick kan här vara på sin plats.

Den första israeliska hämnd-mord-kampanjen av modernt snitt inleddes för ett halvt sekel sedan under överinseende av Israels dåvarande premiärminister Golda Meir. Den riktade sig mot dem som enligt den judiska staten planerat och lett angreppet på de israeliska idrottarna och deras tränare under de olympiska spelen i München i september 1972.

Morden på 11 israeler utförda av anhängare till rörelsen Svarta September motiverade den judiska staten att utveckla en strategi, som man i stora drag håller sig till än i dag. Det rör sig om ett intrikat system med utplacering av agenter jorden runt. Deras uppgift är att verkställa likvidering av individer, vilka den judiska staten betraktar som oönskade.

Det hämndprogram, som nu växte fram, utvecklades av dåvarande Mossad-chefen Zvi Zamir, premiärminister Golda Meir och hennes antiterrorism-rådgivare Aharon Yariv, berättar historikern Michael Bar-Zohar i France24.

— De två säkerhetscheferna sammanstrålade med Meir, förklarar Bar-Zohar. Skulle denna kvinnliga ledare verkligen godkänna judiska mord över hela världen? Men det fanns ingen tvekan i hennes svar.

–Ja!

Kort därefter började cheferna för Svarta September och deras allierade från Palestinas befrielseorganisation omkomma under mystiska omständigheter i Rom, Paris och på Cypern. Till de drabbades skara hör tre palestinier, som dödades i Beirut april 1973 av en attackpatrull bestående av män i kvinnokläder. En av agenterna, förklädd med hjälp av smink och falska bröst, var den senare premiärministern Ehud Barak, då befälhavare för Sayeret Matkal-enheten – utplacerad med uppdraget att avliva misshagliga herrar Mohammed Youssef al-Najjar, Kamal Adwan och Kamal Nasser.

Lillehammer-affären

I den norska skidorten Lillehammer 182 km norr om Oslo avrättade Mossad-agenter i juli 1973 en marockansk servitör på promenad nära sitt hem med sin gravida fru. Man lär ha misstagit honom för att vara den så kallade Röde prinsen, Ali Hassan Salameh, chef för Fatahs kommandoenhet Force 17 och operationschef för Svarta September. Norsk polis arresterade ett halvdussin Mossad-agenter – men gruppens ledare Michael Harari lyckades undkomma och ta sig hem till Israel.

Fem år senare beordrade en ny premiärminister, Menachem Begin Zamirs efterträdare vid rodret för Mossad Yitzhak Hofi att återuppta mordkampanjen. Denna gång lyckades man efter fem misslyckade försök till slut döda Salameh, den Röde prinsen. En massiv bilbomb detonerade när dennes konvoj passerade längs en livlig gata i västra Beirut nära prinsens lägenhet. Explosionen dödade enligt ett välbekant mönster även Salamehs fyra livvakter samt fyra åskådare, inklusive en brittisk student och en tysk nunna – och den skadade 18 andra.

Trots all sin skrupelfrihet, alla investerade resurser och all planering nådde den judiska staten här aldrig sitt främsta mål, Münchens själve hjärna, Abu Daoud – även fast man kom hyfsat nära. I augusti 1981 överlevde den jagade på ett hotellkafé i Warszawa fem skott från nära håll. Just detta mordförsök, vilket som vanligt genomfördes med total brist på respekt för omgivande gojers liv, ledde faktiskt inte till ett enda dödsfall.