Ukrainsk säkerhetstjänst har tränat terrorister i Syrien
2024-12-02 08:00
INFORMATIONSKRIGET. I New York Times beskrivs SIFT – en ”vetenskaplig” en metod för källgranskning, där sanningshalten i information avgörs genom Googles och Wikipedias omdömen om informatören.
Hur kan man undvika att bli lurad av falsk information på internet? Man kan tillämpa metoden SIFT, enligt vilken information på internet kontrolleras genom en enkel sökning på Google och Wikipedia med huvudsyftet att ta reda på om den som presenterar informationen är till exempel ”konspirationsteoretiker” eller ”högerextrem”. Om så är fallet, är informationen i fråga falsk.
SIFT uppges ”främja kritiskt tänkande” men tjänar till att brännmärka information och perspektiv utanför åsiktskorridoren. Men hur kan en sådan simplistisk och politiskt motiverad metod saluföras till blivande akademiker på olika lärosäten? Dessa elever är väl tillräckligt intelligenta för att genomskåda sådana enkla tricks?
Det krävs en teoretisk begreppsapparat, några namnkunniga forskare att referera till – och en maktapparat i ryggen. Journalisten Charlie Warzel gör i New York Times ett allvarligt försök att ro hem med uppgiften. Till sin hjälp tar han främst Michael Caulfield, en digital läs- och skrivkunnighetsexpert vid Washington State University i Vancouver.
”Kritiskt tänkande , som vi har lärt oss att utöva det, hjälper inte i kampen mot felaktig information.” inleder Warzel. Han hänvisar sedan till en uppmaning av Caulfield:
Sluta tänka för mycket på det du ser online.
Warzel målar upp en bild där ”felaktig information” utgör ett dödligt hot för hela mänskligheten. Den ”glider fram på kraftfulla sociala medieplattformars väloljade algoritmiska räls och färdas i hastigheter och volymer som gör den nästan omöjlig att stoppa”.
Han hänvisar åter till Caulfield som hävdar att sättet på vilket vi från tidig ålder lärt oss värdera och tänka kritiskt ”inte är i fas med kaoset på dagens internet”.
Det är enligt forskaren kontraproduktivt att engagera sig direkt i innehåll från en okänd källa, därför att man kan vilseledas av ”falsk information”. Det bästa sättet att skaffa sig kunskap om en sådan informationskälla är att lämna den och titta på andra ”godkända” ställen, ett koncept som kallas lateral läsning.
Ägna ingen uppmärksamhet åt ”felaktig information”
Här illustrerar Caulfield med ett besök på ”Stormfront – en vit överhöghetssida”, som kanske kan lära studenten att ”förstå rasistiska påståenden för att kunna avslöja dem.”
”Även om du ser igenom den fruktansvärda retoriken så har du hursomhelst ägnat hur-många-det-nu-är minuter av din tid åt den där sajten” menar Caulfield.
Han argumenterar att mötet med den ”rasistiska informationen” på sidan – oavsett informationssökarens förmodade goda intentioner – kommer leda till att han överbelastas av information som han är oförmögen att processa.
Caulfield förklarar:
Även med goda intentioner, löper du risk att missförstå något, för Stormfrontanvändare är mycket bättre på propaganda än vad du är. Du kommer inte bli mindre rasistisk genom att läsa Stormfront kritiskt, men du kan bli överbelastad med information och överväldigad.
”Bedragare, konspirationsteoretiker, troll och smarta kapare stjäl vårt fokus”
Vår nuvarande informationskris, argumenterar Caulfield, är en uppmärksamhetskris och ”målet med felaktig information att att absorbera uppmärksamhet” Den möjliggör för ”bedragare, konspirationsteoretiker, troll och smarta kapare” att dra nytta av oss och stjäla vårt fokus. Internetanvändare behöver enligt Caulfield lära sig att vår uppmärksamhet är en bristvara som ska förbrukas klokt.
Han skönjer fyra enkla principer för processen SIFT, enligt vilken professionella faktagranskare tillgår information.
1. Stopp – fråga dig själv om du vet något om källan eller grundmaterialet. Vet du inget? Läs inte det då och dela inte det.
2. Granska källan och skaparen av texten.
3. Fokusera på att hitta källor som har stöd av konsensus och börja din utforskning därifrån.
4. Spåra påståenden, citat och media till ursprungskontexten för att se att dessa inte har manipulerats.
Metoden används för att ”avslöja” misshaglig forskning
Artikelförfattaren Warzel beskriver sedan hur Caulfield guidade honom genom SIFTs process genom att använda ett inlägg på Instagram från Robert F. Kennedy Jr – ”en prominent anti-vaccinaktivist, som felaktigt beskriver en länk mellan det mänskliga papillomavirusvaccinet och cancer”.
”Om detta inte är ett påstående inom ett område där jag besitter en djup förståelse, då vill jag stanna till en sekund och innan jag går vidare bara undersöka källan” inleder Caulfield. Han kopierar Kennedys namn i Instagraminlägget och klistrar in det i Googles sökruta.
På femton sekunder navigerar han sedan till Wikipedia och skrollar igenom sidans introduktionssektion och markerar den sista meningen, som förklarar att Kennedy är en ”anti-vaccinaktivist och konspirationsteoretiker”. Denna information ska enligt Caulfield vara tillräcklig för att informationssökaren ske inse att det här inte är den bästa opartiska informationskällan och därför bara gå vidare.
Caulfield fortsätter därefter ”ännu djupare in i metoden” för att finna bättre täckning genom att kopiera huvudpåståendet i Kennedys inlägg och klistra in det i Googles sökruta. De två första resultaten kommer från Agence France-Presses webbsida för faktakontroll samt National Institutes of Health.
Några snabba sökningar visar på ett mönster: Kennedys påstående är uppenbarligen ”utanför konsensus” – ett tecken på att de är ”motiverade av något annat än vetenskap”.
SIFT på universitet och gymnasier i Kanada
SIFT-metoden och undervisningsenheten (ungefär sex timmars klassarbete) som följer med den, har plockats upp av dussintals universitet över hela landet och i vissa kanadensiska gymnasier.
Warzel menar att snabbheten i tillämpandet talar för metoden. En SIFT-faktakontroll kräver endast 30, 60, 90 sekunder för att bedöma en del av ett textinnehåll.
De fyra stegen förklaras bygga på antagandet att man ”oftast tar ett bättre beslut med mindre information än vad man gör med mer”. Caulfield förklarar att den fråga som man vill att studenterna ställer till sig själva är:
Är detta en god källa för detta ändamål, eller kan jag hitta någon bättre relativt snabbt?
Han fortsätter:
Vi har blivit tränade till att tänka att googla eller bara leta upp en enda källa som vi litar på – nästan är som att fuska.
Christina Ladam, en biträdande professor i statsvetenskap vid University of Nevada, har i fem år använt SIFT i sin undervisning. Hon kommenterar:
Studenterna blir förvirrade när jag ber dem leta upp något med en snabb Wikipediasökning, för de har blivit tillsagda att inte göra så. …om du försöker komma fram till om en sajt är legitimerad eller om någon har ett förflutet som konspirationsteoretiker och du visar dem hur man följer sidans citat, så är det snabbt och effektivt, vilket innebär att det sannolikt kommer att användas.
Warzel beskriver i detta sammanhang sig själv som ”något av en snobb när det gäller forskningsmetoder” samt att det först är med viss tvekan som han ger den informationssökande rådet att använda Wikipedia för snabb vägledning.
Han uppmanar samtidigt tveklöst:
Lägg mindre tid på att tortera dig själv med komplexa primärkällor!
”Konspirationsteoretiker bedrar med ett överflöd av information”
Caulfield beskriver hur ”YouTubes alla konspirationsteoretiker, många Qanon- eller anti-vaccininfluencers” missbrukar det förtroende som många visar dem genom att överösa dem med alltför mycket information.
Forskaren menar att detta är ett bedrägligt beteende som syftar till att ge sken av ett förklarande djup och jämför med den ”uppmärksamhetsekonomiska” metod som han själv förespråkar.
Målet med SIFT förklaras i artikeln ”inte vara att agera sanningsdomare, utan att införa en reflex som frågar om något är värt ens tid och uppmärksamhet” Och om detta inte uppfylls, förväntas informationssökaren bara gå vidare.
Av de exempel som presenteras i artikeln och som har diskuterats här framgår det dock att SIFT:
* anlitar Google och Wikipedia som ”sanningsdomare”.
* är en ovetenskaplig metod för källkritik.
* syftar till åsiktskontroll.