KRÖNIKA • Karl Folkesson reflekterar över Norden och var dess gränser bör dras.

Till skillnad från en imperialist tycker jag inte att Norden ska expandera sitt territorium hur brett som helst.

Däremot anser jag att Norden skulle åtnjuta stor nytta av några – av flera anledningar – viktiga områden för det nordiska folket.

Jag talar om Karelen och Kolahalvön, som idag tillhör Ryssland.

Historiskt

Karelen och Kolahalvön har i alla tider varit ett omstritt område mellan de nordiska länderna och Ryssland. Från 1100-talet och framåt har striderna stått mellan Sverige och Ryssland. De senaste hundra åren är det däremot Finland och Sovjetunionen som har tampats, företrädesvis under Vinterkriget och Fortsättningskriget.

I omgångar har landområdet tillhört de nordiska länderna. Vårt folk har stridit och blött för nya erövringar, brukat jorden och byggt upp samhällen.

Historiskt sett har det funnits en betydande nordisk befolkning i området. Enligt sovjetisk folkräkning fanns det fortfarande tiotusentals nordbor där under 1920-talet, då den totala befolkningen var omkring 200 000.

Under Sovjetunionens styre förändrades dock demografin drastiskt. Hundratusentals ryssar förflyttades till området för att den regimtrogna befolkningen skulle få större kontroll.

Studier (1 & 2) som baseras på tidigare sekretessbelagda dokument från Sovjetunionens säkerhetstjänst (NKVD), visar att det nordiska folket utsattes för särskilt grym behandling. Dokumenten talar explicit om deportationer, tvångsförflyttningar till Gulagläger och etnisk rensning på såväl finländare, svenskar och norrmän.

Motiveringen var intressant nog att det nordiska folket kunde vara ett hot mot kommunismen.

Åter tusentals finländare fick lämna hus och hem när röda armén marscherade mot Finland. Historiskt nordiska städer såsom Viborg, Enso, Sordavala, Repola, Petsamo, Suojärvi, Lahdenpohja, Onegaborg och Kexholm hamnade under sovjetiskt styre.

Samhällen som våra förfäder har byggt upp och som rättmätigt tillhör oss, gick förlorade.

Militärstrategiskt

Den nordiska statens uppgift kommer givetvis vara att säkra folkets överlevnad och frihet och en sådan här erövring skulle vara ett led i detta.

Norden skulle få en betydligt kortare gräns mot Ryssland, som istället för att sträcka sig längs med Norge och Finland i öster, hade klämts in mellan Östersjön, Ladoga, Onega och Vita havet.

Idag har Norden en gräns mot Ryssland på omkring 150 mil, något som med den föreslagna gränsdragningen hade förkortats till cirka 60 mil.

Rikets enda landgränser hade bestått av den förkortade gränsen mot Ryssland och den 68 kilometer långa gränsen mellan Danmark och Tyskland. Detta skulle ge Norden en fördel mot en fiende i en eventuell konflikt i framtiden.

Våra landgränser skulle hållas under noggrann militär uppsikt och en regelrätt markinvasion från fientliga aktörer hade varit otroligt svår. Dessutom är det enklare att försvara en kust än en landgräns, där en fientlig armé hade försökt bullra fram med pansarfordon i full fart.

Kolahalvön skulle dessutom ge oss en längre kust mot Ishavet och Arktis, samtidigt som vi skulle få total kontroll över Nordkalotten. Det är ett område som av många militärstrateger beskrivs bli allt viktigare att kunna kontrollera.

De nya regionerna hade avsevärt förenklat försvaret av Norden.

Ekonomiskt

Med de förlängda och helt nya kusterna skulle vi få tillgång till både nya fiskevatten och nya handelsleder.

Regionen är rik på naturresurser, exempelvis skog, fiske, järn och andra metaller, som är några av Nordens viktigaste tillgångar. Det skulle finnas plats för försvarsinrättningar, lantbruk, industrier och andra företag, som sedermera skulle skapa arbetstillfällen och större inflyttning.

För en växande nordisk befolkning i framtiden skulle den blomstrande Karelen eller Kolahalvön kunna bli ett attraktivt bosättningsalternativ. Nya samhällen hade kunnat växa fram efter Nordens östra kust, som skulle bli en ekonomisk tillgång för hela riket.

För att använda ett tämligen kontroversiellt begrepp, området skulle ge nordborna livsutrymme. En plats där det nordiska folket skulle frodas.

Naturlig gräns

Med nämnda områden under nordisk kontroll skulle gränsdragningen mellan Norden och Ryssland bli mer naturlig och rimlig.

Landgränsen skulle i stort utgöras av naturliga skiljelinjer, såsom Vita havet, floden Svir och insjöarna Ladoga och Onega.

En annan trivial anledning kan vara att Norden ser estetiskt bättre ut på kartan med en mer naturlig gränsdragning.

• 

• 

Tillvägagångssätt

De storartade ambitionerna till trots måste vi komma ihåg att ryssarna är ett vitt, europeiskt folk precis som vi. Erövringen hade inte fått ske genom ett broderskrig med vårt grannfolk, det hade varit helt oförsvarbart.

Återföreningen med Karelen och Kolahalvön skulle förmodligen inte ske i en handvändning. Det är inget vi skulle kunna göra i morgon, eller om ett par år, utan en långsiktig vision om att alla nordiska territorium ska vinnas tillbaka.

Våra länder skulle kunna enas i någon form av vänskapligt avtal, som kan se ut på många olika sätt. Kanske hade vi kunnat köpa loss landområdena av Ryssland, precis som USA gjorde med Alaska år 1867.

Samtidigt hade majoriteten av de ryska invånarna säkert velat flytta österut om regionen hamnade under nordisk kontroll.

Det ryska folket skulle klara sig utmärkt utan detta landområde. Det talas redan om att de skulle vara intresserade av att förenas med Vitryssland, eller erövra östra delarna av Ukraina.

I annat fall kan ryssarna bygga ut sitt samhälle österut. Om det är som Greta Thunberg och hennes vänner säger, att klimatet blir varmare, så kommer Sibiren ge nya möjligheter för våra grannar i öster i framtiden.

Nordens territorium

Med nordiskt territorium menar jag de landområden som vårt folk genom historien har lyckats upptäcka, erövra och förvalta.

Det inkluderar givetvis alla nordiska länder: Sverige, Finland, Norge, Danmark och Island. Inklusive de mer autonoma regionerna Åland, Färöarna, Grönland, Svalbard och Jan Mayen. I mitt tycke också Karelen och Kolahalvön.

Något som för många kanske är okänt är att Norden även, genom Norge, gör anspråk på Bouvetön, Peter I:s ö och en enorm del av Antarktis.

Även om dessa områden mest utgör ett naturreservat åt pingviner, sälar och andra djur, är det ändå rätt häftigt att vårt folk har upptäckt områden så långt ifrån det nordiska fastlandet.

Så ja, allt ifrån isbjörnarna i norra Grönland till kejsarpingvinerna i våra allra sydligaste provinser ingår i det nordiska djurriket.

Norden är sannerligen makalöst.