UNGDOMSKRÖNIKA. Niklas Marklund skriver om Skolverkets nya kampanjfilm ”Bra lärare gör avtryck” och resonerar utifrån sina egna erfarenheter av indoktrineringsförsök från det svenska skolväsendet.

Bildmontage: geralt (CC Public Domain).

”Bra lärare gör avtryck” är rubriken på en av Skolverkets nya kampanjfilmer. Kampanjfilmen handlar i stort sätt om en flicka vars familj består av ett rasligt blandäktenskap. Flickan blir äldre och äldre under kampanjfilmens gång och hon lär sig ett mantra som många unga kan relatera till, det vill säga etablissemangets samtalsteknik.

Filmen är en del av kampanjen som går under namnet “För det vidare”. Syftet med hela kampanjen är att uppmuntra diverse människor till att välja yrket som lärare. Detta med den starka motiveringen att “välja en karriär där du får göra avtryck”.

I filmen är en flicka huvudperson och man får följa henne genom livet utifrån tre olika stadier, från att hon är lågstadieåldern, genom tonåren och in i det sista stadiet där hon är en ung vuxen.

Titta på kampanjfilmen här:

Vid varje fas är det minst en scen där flickan uttrycker uppseendeväckande saker. Första gången är när flickan är i lågstadieåldern och hennes mor med utsträckta armar säger “Hej gumman”, varpå flickan svarar “Stopp, min kropp!”. Detta tycks vilja visa på att barn i en sådan ung ålder redan börjar bli indoktrinerad, så som kampanjfilmen påstår så gör verkligen lärare avtryck. Orden kommer inte från en sexårig flicka till sin mor, utan låter mer som något en feministisk lärarinna skulle ha sagt.

Lite längre fram sitter flickan på en stol och målar naglarna medan flickans far diskar. Flickan säger “Pappa, visste du att socialism och kommunism egentligen är två olika saker?”. Samtidigt som påståendet är korrekt så är inte detta Skolverkets andemening i budskapet. När någon i dagens samhälle pratar om eller kallar sig för socialist är det oftast ur en marxistisk synvinkel, med andra ord att det handlar om klasskamp och kulturmarxism. Skolverket försöker alltså legitimera marxism fast i en annan form och kallar det för ”socialism”.

Den sista kommentaren är då flickan är en ung vuxen. Hon kommer in från ytterdörren och då säger flickans far “Flora, vi vet att du skulle varit hemma för tjugo minuter sen”. Då svarar flickan lite smått drygt och hänvisar till juden Albert Einstein: ”Men pappa, Einstein sa att tid är relativt.”

Denna kampanjfilm visar enbart toppen på isberget av hur skolan indoktrinerar. Lärare har ett väldigt starkt avtryck på barn, precis som kampanjfilmen vill förmedla. Med hjälp av lärarna kan barn formas utifrån skolverkets och systemets så kallade “demokratiska principer”. Ett bra exempel på indoktrinering i skolan är under historielektioner. Barn får lära sig årtal, namn och därefter väldigt lätta förklaringar till varför saker blev som det blev.

Precis som Adolf Hitler skrev i Mein Kampf handlar det inte om att lära sig årtal och namn när man läser historia, utan det handlar om att förstå sig på vilka krafter som ligger bakom saker och ting.

Att förstå i historien handlar inte bara om årtal och namn, utan att förstå vilken kraft som ligger bakom vissa skeenden.

I skrivande stund kan jag komma på många typiska fall av indoktrinering i skolan. Jag tror i egen person att alla har exempel där man under sin skoltid har fått ta del av propagandalögner och annan smörja. Vissa typfall skiljer sig däremot från andra och med detta sagt tänker jag dela med mig av några av mina mer uppseendeväckande erfarenheter inom skolväsendet med Nordfronts läsare.

Att ”bota” en nationalsocialistisk elev
När detta inträffade kan man säga att jag var under min politiska resa men samtidigt en bestämd nationalsocialist. Jag var väldigt öppen med mina åsikter, inte bara för allmänheten att skåda utan även inför mina lärare under deras respektive lektioner där politik var något som diskuterades.

Att han var öppen med sina nationalsocialistiska sympatier och ifrågasatte lärarnas indoktrinering gjorde att Niklas Marklund stötte på problem i skolan.

Skolan kunde med sina “demokratiska principer” självfallet inte låta en grabb få möjligheten till att prata eller yttra sig fritt bland andra klasskamrater. Detta eftersom det fanns en chans att andra kunde bli påverkade och börja använda huvudet.

Mina politiska åsikter fick efterföljder. Den första efterföljden var att jag fick sitta i ett samtal ensam med min dåvarande mentor och min rektor. Där satt de likt två Stasiagenter och ställde frågor samtidigt som de försökte förklara för mig “vad den organisation jag sympatiserar med egentligen står för”. Man pratade om allt från att ”hata judar” till koncentrationsläger, hat, våld och på vilket sätt mångkultur faktiskt är bra och nyttigt för Sverige.

Där satt alltså en rektor på allvar och försökte prata “vett” i mig, enbart efter att jag hade visat tecken på en politisk livs- och världsåskådning som gick emot skolans “demokratiska principer”. Vid mötet kom man fram till att det vore bäst för mig att prata med min mentor en gång i veckan – samtal som naturligtvis var av samma slag.

Efter ett flertal tröttsamma samtal med samma inslag så skulle jag få erfara något annat. Genom våra samtal hade min mentor förstått att jag var kritisk mot den officiella historien om den så kallade “förintelsen”. Det var även det irrelevanta ämnet som var fundamentet i våra samtal för att försöka påvisa mig att mina åsikter var “onda” och “fel”. Men min mentor hade inte lyckats, jag var fortfarande den “onda” människan med “felaktiga” åsikter som hon försökte omvända.

LÄS ÄVEN: ”Förintelsen” är en bluff!

Nästa steg i indoktrineringskampanjen mot mig var av det något seriösare slaget, nämligen hot om att blanda in polisen. Av uteslutande åsiktsmässiga skäl var det planerat att de skulle dyka upp på skolan för att sedan spela upp en dokumentär om ”förintelsen”. Men av okända anledningar blev inte detta av, utan den 27 januari, på självaste minnesdagen av ”förintelsen”, fick jag istället äran att lyssna på en för Nordfronts läsare känd judinnas spännande historier om det påstådda folkmordet. Föreläsningen innehöll beklagligtvis teknisk bevisning lika med noll, jag fick istället nöja mig med rövarhistorierna och alla vanliga påståenden om nationalsocialisterna i Tredje riket.

Niklas Marklund utsattes för flera offensiver från skolan för att förmå honom att omfamna den judiska myten om ”förintelsen”.

Några dagar efter föreläsningen ville min mentor tillsammans med mig utvärdera minnesdagen. Jag hade givetvis inte en god syn på min mentor, men av någon anledning tyckte jag lite synd om henne. Hon hade hittills lagt ned så pass mycket energi på mig i hopp om att omvända mig. Men hennes agenda var fortfarande ondsint och därför fick hon stå ut med att bemöta samma mantra om alla “förintelsens” brister.

Den sista efterföljden inom skolväsendet blev att jag fick samtala med en av skolans kuratorer. Anledningen till detta var att jag i korridorer inte hade “gett ett glatt uttryck”. Möjligtvis en efterföljd från min egna sida efter bortslösad tid på historier, floskler och rena politiska trakasserier. Men jag förstod ingenting, jag mådde bra både psykiskt och fysiskt. Men när jag väl satt med kuratorn började hon prata om mina åsikter och “förintelsen”.

Tiden med kuratorn gick långsamt. Hon satt och berättade historier om sina barn som hade varit på besök i Auschwitz i Polen. Efter samtalet med kuratorn tackade jag för mig och som tur var behövde jag inte dyka upp på några fler samtal.

Detta är alltså efterföljderna av att jag under mina formativa år hade skapat mig en egen politisk uppfattning. Min kritiska syn på “förintelsen” resulterade alltså i samtal med min mentor, rektor och kurator. Dessutom en påtvingad föreläsning och jag fick även utstå en tjatig skrämseltaktik om att poliser skulle spela upp en dokumentärfilm.

Nationalsocialismen har absolut ingenting med den påstådda “förintelsen” av sex miljoner judar att göra. Även om  “förintelsen”, rent hypotetiskt, skulle ha inträffat så är detta inte relaterat till nationalsocialism. En nationalsocialist skulle verkligen inte vilja sträva efter något sådant. En lärare eller liknande person inom skolväsendet som enbart trycker på dessa frågor kan uppfattas som retarderad, men de är fullt medvetna om vad de håller på med.

De flesta kan inte argumentera emot nationalsocialismen, utan de är inprogrammerade med mantran om att börja prata om “förintelsen” eller världsåskådningens påstådda rashat så fort de hör namnet nationalsocialism. “Förintelsen” är inget annat än en ko som har blivit mjölkad i över 70 år och som idag används som ren skrämseltaktik mot unga personer.

Det stämmer alltså att ”bra lärare gör avtryck”. Tyvärr gör även dåliga lärare väldigt mycket avtryck på väldigt många elever. Det enda avtrycket dessa propagandister har gjort på mig är dock att jag endast har stärkts i min nationalsocialistiska övertygelse. När man väl omfamnat nationalsocialismen finns ingen dokumentärfilm, tjatig rektor eller kurator i världen som kan få en att övergå till den lögnaktiga världsbild som de försöker att indoktrinera landets unga med.

  • Publicerad:
    2018-01-14 10:00