ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, den 11 februari 1944. Skribent är Friedrich W. Hymmens.

För att få rätt uppfattning om den själsliga kraft, som i detta krig behärskar den tyske soldaten i fält, bör man taga del av nedanstående brev, skrivet av den tyska korpralen Friedrich W. Hymmens till en stupad kamrats efterlevande hustru. Brevet är daterat på ett krigslasarett för blinda i Berlin.

Kära fru L! Efter vad jag hört har kompaniet redan för ett par dagar sedan underrättat Er om Bernhards död. Jag har icke haft det rätta modet, och heller icke den erforderliga ron att skriva närmare härom till Er. Händelsen ligger ännu alltför tungt på mitt eget sinne för att jag skulle kunna vända mig till Er med banala och billiga fraser. Soldaten ser ju på döden i fält med helt andra ögon än ni därhemma. Döden har blivit vår trofaste följeslagare, och då dess andedräkt vidrör oss i varenda stund ha vi för längesen mistat all skräck och ångest för den. Detta bör ej förstås så, att vi blivit likgiltiga eller mindre känsliga – det beror mer på själva upplevelsen av kriget, att vi upplevat världsordningen och genom den så att säga mera intensivt demaskerat både livet och döden. Tydligare än några andra känna vi oss som världshistoriens fullbordare, och den enskildes liv och död förbleknar inför detta.

Bernhard stupade vid min sida så som det heter i sången om den gode kamraten. Vi lågo under striden blott några få meter från varandra och skulle just springa fram till en marksänka, som lågo tjugo meter framför oss och som tycktes bjuda oss bättre skydd. Bernhard reste sig upp och sjönk så ned på knä bakom ett tätt snår, men han sprang icke. Jag ropade på honom men han blev stående orörlig. Till sist kröp jag – mera av otålighet än av ängslan – fram till honom, och då jag rörde vid honom, så föll han omkull. Han var död. Han hade blivit träffad av två skott. Ett i bröstet och ett i halsen. Först på kvällen fick jag tillfälle att komma tillbaka till honom, och vi begravde honom på natten i närheten av en stor björk tillsammans med två andra kamrater.

Nu ligger denna plats redan många kilometer bakom oss, men glömd är han icke. Bernhard hör – som alla de andra stupade – alltjämt till kompaniet. Varenda soldat kan bekräfta denna egendomliga och tröstande känsla, att även om kompaniet till sist bara skulle bestå av en enda man, så höra alla sårade och stupade alltjämt till det och alla segrar och motgångar delas också av dem. Och detta är det första jag vill säga Er: De döda verka alltjämt, och det som verkar, de lever. Icke bara inom vårt kompani och icke bara som vår mäktigaste bundsförvant längs hela den vidsträckta fronten – nej, de komma att vara verksamma i all framtid. Ty icke bara vårt utan även våra barns samvete har i dem funnit – låt vara osynliga men icke desto mindre levande – förmanare.

Då vi logo framför en industristad vid Dnjepr och vår bataljon nästan var innesluten, märkte jag detta tydligt för första gången. Vårt grannregemente hade icke hunnit rycka fram med förutsatt hastighet, och på grund av alla möjliga oturligheter lågo vi nu i kilformation inför en hotande fientlig övermakt. Jag hade blivit kommenderad till bataljonstaben som kurir och hörde officerarnas bekymrade överläggningar om det icke vore tillrådligt att undvika den hotande förintelsen genom en reträtt tillbaka till morgonens utgångsställningar. Så förskräckta vi än voro vid tanken på detta försmädliga återtåg, så andades vi likväl lättare vid hoppet om att kunna lirka oss ur detta helvete, som knallade både framför och bakom oss, både på vänstra och högra sidan om oss. Då hörde jag vår överste säga: ”Vi stannar här för våra dödas skull!”. – Jag tyckte det var sentimentalt och föga i överensstämmelse med den brutala verkligheten. Men vi stannade och höllo ut till natten, som äntligen gav oss en smula ro. Nästa morgon hade fienden utrymt ställningarna på andra sidan av den järnvägsbank, där vi lågo. Det var som en oerhörd bekräftelse på, att det är kampandan som avgör detta krig. Fienden, som antagligen befann sig i samma vanskliga situation som vi, hade icke kraft nog att lägga de stupades ära som tyngsta vikt i vågskålen. Så verka de döda i det lilla. Hur de verka i det stora kunna vi endast ana genom vår Führers beslut.

Men Er bittra sorg, kär fru L., kanske finner något alltför ovanligt och konstruerat i detta, att de döda äro bärare av vårt folks historia. Kanske blir det lättare för Er att förstå mina ord genom en bild. Jag skrev i fält en dikt till min hustru.

Om jag stupar, älskade hustru,
muras jag in i en sockel,
som skall bestå oförändrad genom tiderna.

Jag blir själv en pelare.
Aldrig skall jag sörjas som död,
när jag uppbär ett under,
älskade hustru.

Res nu denna sockel, ett brett och mäktigt torn, framför Edra ögon. När ni går närmare det, skall Ni se, att tornets mäktiga pelare äro människor, äro de stupade soldaterna. Ni ser också Bernhard bland dem. Vänd mot Er står han där, stark och bärande, med strålande ansikte, hög och himmelskt förklarad. Vad han bär, det vet Ni: Vårt Tyskland, de stilla små byarna, de ensamma sjöarna, de stora städerna med deras flitiga fabriker. Och se där: i trädgårdens blomsterprakt leka barnen, oberörda och glada. Kan Ni då beklaga honom – ty det gör Ni om Ni beklaga hans öde – och vill ni släcka glansen i hans ögon genom Er modlösa gråt? Nej, för varje tår blir den döde mera främmande för Er. Han hade ju redan slitits långt ifrån Er, då han stod under krigets nya och obarmhärtiga lag. Men nu blir han ouppnåelig för Er, eftersom Ni förnekar hans nya och i djupaste mening verksamma eviga liv. Tröst och hjälp kan endast försoningen skänka Er, försoningen med honom i hans nya heliga kall.

Men en sak är förvisso förutsättningen för varje försoning: Ni måste tro på, att icke slumpen utan en orygglig, allomfattande ordning regerar denna värld. Fråga icke, varför icke kulan kunde ha gått tio centimeter åt sidan eller varför just han blev träffad. Ordningen är ofta ofattlig, men den finns där, och vi måste i vördnad böja oss för den. Någon slump kan icke finnas, ty alla fundament skulle vackla, om vi icke vore förpliktade till en ordning. Om allt som sker blot vore en slump, ett brokigt spel av oreglerade och osammanhängande händelser, var bleve då ansvaret av, vad bleve det då av trohet och ära? Nej, tala icke om slump. Ty därigenom gör Ni Eder sorg outhärdlig.

Ingen begär naturligtvis av Er, att Ni icke skall sörja, då Ert livs lycka till synes så oåterkalleligt gått till spillo. Men vad den döde begär av Er är att Ni icke i tom, bottenlös förnekelse skall förråda hans död. Han själv har sagt ja. Skilj Er icke ifrån honom genom att säga nej. Annars kommer aldrig den stilla ro, som endast sorgen adlar och uppfyller, att bli Eder arvedel. Om Ni vill stå kvar vid hans sida, som hittills under alla år, så måste Ni kunna bestå provet inför honom. Men efter allt vad jag vet om Er fruktar jag icke att Ni skall förtvivla. Det är tillräckligt att en dör; var trofast mot livet så är Ni det också mot honom. Och var stolt över honom. Det är blott de bästa historien tager som offer, när den vänder sitt ansikte mot oss.

Djupt gripen böjer jag mig inför Eder sorg. Eder trofaste F.W.H.