INSÄNDARE • Max Fagerstedt skriver om vikten av politisk organisering och framtidstro.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront-redaktionen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Under en kväll satt jag och Rafaela i köket såsom vi brukar göra framåt kvällskvisten. Vi diskuterade om allt mellan himmel och jord när mitt uppvaknande kom på tal. Jag förklarade för min sambo att jag var intresserad av nationalsocialismen ett flertal år innan jag blev aktiv, någonting som jag bland annat redogjort för i Nordic Frontier. I den dialogen (eller snarare monologen om jag ska vara lite självkritisk) så kom vi in på begreppet alienering, eller förfrämligande/ensamhet. Jag vill hävda att de flesta som tänker i våra banor någon gång känt en ensamhet över sin situation, eller att man inte hör hemma i dagens samhälle. Rädslan av att ingen vill lyssna på dig, prata med dig eller ens röra vid dig ifall de fick veta att du har nationalsocialistiska sympatier kan leda till att många blir apatiska eller ångestfyllda. De flesta väljer då att spela en charad, vara kvar i systemet och lägger band på sina åsikter.

Under min och Rafaelas diskussion kom vi in på hur jag kände mig runt 2018 – 2019. Jag kommer ihåg hur jag under den perioden blev alltmer radikaliserad under min tid i Sverigedemokraterna men visste att jag inte kunde prata med någon om min ideologiska utveckling. Inom Sverigedemokraterna kan man knappast berätta för någon att man börjat läsa Evola eller beställt Turners dagböcker från Greenpilled. Även med släkt och vänner så kände jag att det fanns en risk, de flesta tyckte redan att Sverigedemokraterna var radikala nog – hur kan man vilja sticka ut hakan än mer och öppet stå för nationalsocialismen? Hur kan man vilja förstöra sitt liv på ett sådant sätt? Resultatet av detta blev att jag avskärmade mina egentliga åsikter från omgivningen, vilket inte på något vis minskade intresset för nationalsocialismen eller diverse fascistiska organisationer.

Människor känner instinktivt ett behov att på något sätt agera utifrån sina åsikter. Kan man inte göra detta på ett socialt acceptabelt/lagligt manér och/eller inte är modig nog så kan åsiktshandlingarna uttrycka sig i mer radikala former. Jag är övertygad om att Nordiska motståndsrörelsens existens stoppat fler ”högerextrema” terrorbrott än SÄPO sedan organisationen grundades. Men finns inte en sådan organisation eller är individers rädsla att öppet stå för sina åsikter för stort så kan detta leda till att man i ren feghet tar till våldsdåd för att uttrycka sin genuina ångest över samhället; apati och ensamhet leder till förstörelselusta.

Detta kan man se i organisationer som The Base eller Atomwaffen Division, förvisso amerikanska organisationer men vars medlemmar enbart kan ses som apatiska och ångestladdade individer som inte offentligt vågar stå för sina åsikter. Organisationernas enda budskap är att förstöra, krossa, förinta systemet – organisationen visar aldrig upp vad vi ska bygga upp i dess ruiner. När det gäller den sistnämnda organisationen så ledde detta till att kamrater mördade kamrater och att organisationen infiltrerades av satanister. Detta är inte enbart ett problem hos ”nationella organisationer”, utan även vänsterextremisterna i AFA/SAC har fått sig en törn av detta i Sverige, exempel på detta är när pedofilen Jonas Linde samlade på sig automatvapen och polisuniformer.

I och med att jag ej fick utlopp för mina åsikter så började man, likt många, läsa på mer obskyra och sekteristiska forum. Ens tankegångar blev mörkare och man såg ingen väg ut. Kanske ifall man bränner upp hela det här skitsystemet så kanske vi kan bygga upp ett vitt och fritt land. Det var först när jag på allvar började lyssna på och följa Nordiska motståndsrörelsen som jag såg ljuset i tunneln. Det är detta som systemet inte förstår, eller vad de förstår men vill undvika ska komma fram. Om Nordiska motståndsrörelsen inte existerar, det vill säga ifall systemet verkställer ett förbud mot Motståndsrörelsen, så kommer detta leda till politisk alienering för tusentals människor. Detta är troligen vad systemet vill. Ifall det inte finns ett organiserat motstånd och ett fåtal individer begår våldshandlingar (likt vad som då och då sker i Tyskland) – så kommer systemet ha en golem att skylla på.

Ett förtydligande är dock på sin plats: Det här är inget hot utan jag redogör snarare för vad som skulle kunna ske ifall det ej finns något alternativ för nationalsocialister i Sverige – där ett fåtal radikala och alienerade element troligen kommer se aktiv terrorverksamhet som enda utväg. Detta har redan setts i diverse vänsterextrema kretsar under såväl nutid som dåtid, exempelvis på detta är terrororganisationen Baader-Meinhof-ligan som begick ett antal terrordåd och lönnmord under 1970-talet.

Till dig som känner dig ensam, alienerad samt ångestfylld så finns det idag ett alternativ som erbjuder sann och genuin folkgemenskap. Det finns ingen anledning att inte ge uttryck för dina åsikter. Är du orolig för uthängning? Det ordnar sig alltid. Är du orolig för vad anhöriga tycker? De som genuint älskar dig och bryr sig om dig är kvar hos dig. Är du orolig för ditt arbete? Ifall ditt arbete inte accepterar att du engagerar dig politiskt så kan de dra åt helvete, tänk på att vårt folk står under aktiv ockupation av såväl fientlig som inhemsk makt. Vad som varken är okej eller tolererbart är meningslöst våld som enbart spelar våra fiender i händerna. Det kan för nuet tyckas vara lättare att stupa i ett ”blaze of glory” men vad tjänar syftet till? Om du dör eller åker in i resten av ditt liv så är du inget värd för kampen. Vårt folk behöver dig och det är din förbannade plikt att stå på gatan.

Nationalsocialismen kan enbart segra ifall vi vinner folkets hjärtan, detta görs inte med automatkarbiner och rånarluvor i splittrade organisationer eller som ensamvargar – det görs med ett organiserat samt folkligt motstånd på gator och torg!

— Max Fagerstedt