INSÄNDARE. Signaturen Helmer Segersson skriver i en insändare om vilka de verkliga makthavarna i världen är, hur deras agenda ser ut och om hyckleriet bakom deras retorik.

Den styrande politiska eliten svänger sig idag ofta med fraser som antyder att de arbetar för att ”skydda demokratin”. Det är dock, för ett tränat öga, enkelt att avslöja hyckleriet i dessa utspel och allra enklast gör man det genom att syna deras ord och agerande. Det blir smått befängt att påstå att man är pro-demokratisk när man samtidigt ifrågasätter validiteten i utgången av vissa demokratiska valresultat, vilket på senare tid har varit fallet i det amerikanska presidentvalet och i Brexit-omröstningen. Högt uppsatta ”förespråkare för demokratin” yttrade sig i anslutning till dessa händelser på ett sätt som snarare antyder att det – istället för demokratin – är den redan befästa maktordningen de vill skydda.

LÄS ÄVEN: Är vi fiender till demokratin som bör förbjudas av staten?

Det finns gott om exempel på sådana uttalanden och så även bland svenska personer på den politiska spelplanen. Expressens P.M. Nilsson uttryckte sin förtvivlan över att det brittiska folket ”röstat fel” med följande citat:

Den centrala frågan nu bör inte vara hur folket ska få mer makt i EU utan hur EU, i likhet med medlemsländerna, ska skyddas från plötslig folkmakt.

Den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström (L) uttalade sig även hon demokrati-fientligt då hon kommenterade sitt förhandlingsarbete med dessa ord:

— Jag tar inte mitt mandat från Europas medborgare.

Ovanstående citat är två utmärkta indikationer på att de som pratar om att skydda demokratin i själva verket är mer intresserade av bevara den rådande maktordningen. Hyckleriet är minst sagt påtagligt.

Maktordningen utgörs idag av ovan nämnda politiska elit, samt av en ohälsosamt enstämmig media som inte gör något annat än att tjäna den politiska adelns syften. Då syftet är att vidmakthålla rådande struktur, blir vikten av att tysta kritik mot denna struktur oerhört stor. Med en obeskrivlig skenhelighet antar sig den likriktade mainstream-median denna uppgift.

Cecilia Markström får sitt mandat från annat håll.

Trots att man i sin journalistiska roll påstår sig förfäkta yttrandefriheten driver man på agendan för att tysta systemkritiker, vilket vi nyligen fick se prov på då det medborgarjournalistiska initiativet Granskning Sverige stängdes ner från Youtube efter påtryckningar från Bonnier-koncernen.

Även regeringen jobbar idag frenetiskt för att införa begränsningar i yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen. Man håller i dagsläget på att genomdriva en grundlagsändring som innebär att enbart ”professionella aktörer” ska ha rätt att ta del av vissa uppgifter som idag omfattas av offentlighetsprincipen. Detta innebär i praktiken att privatpersoner, eller medier som ej anses professionella, inte längre kommer ha rätt att ta del av dessa uppgifter och därmed kommer deras möjligheter att fritt skriva om dessa vara obefintliga. Om nu mainstream-median verkligen hade varit vänner av yttrandefrihet hade de högljutt klagat på den tilltänkta lagändringen, men istället väljer man att tiga ihjäl denna nyhet i ett försök att tillfredsställa regeringens sinistra önskan.

Ovan nämnda inskränkningar rimmar illa med termen ”fri åsiktsbildning”, vilken tidigare har varit en grundsten i Sverige. Det är uppenbart att man vill minska mindre medieaktörers möjligheter att bedriva opinionsbildning och resultatet av det blir en allt mer cementerad maktkoncentration i mediesfären. Detta vore en minst sagt oönskad utveckling då ägarförhållandena i denna sfär redan är orimligt enformiga och dessutom lutar oproportionerligt mycket åt judiskt ägande. Idag domineras Sveriges medieindustri av tre stora koncerner, vilka samtliga lyder under judiska ägare. Ett sådant oligopolliknande tillstånd måste ses som något oönskat i ett land som påstår sig stå för demokrati och fri åsiktsbildning och man kan inte blunda för att den makt som följer med detta antar mått av skrämmande proportioner. Särskilt då denna makt koncentreras till en och samma etniska grupp.

Med denna makt kommer möjligheten att påverka människors sinnen och den använder man till att driva igenom sin politiska agenda. Likriktningen i ägarförhållandena återspeglas väldigt tydligt i materialet som pumpas ut, då detta nästan alltid följer exakt samma mönster. Floskler som ”allas lika värde” och ”invandring berikar” bombarderar dagligen våra hjärnor och de som försöker hävda annat tystas genast ner.

Förutom Bonnier är Schibsted – med flaggskeppen Aftonbladet och Svenska Dagbladet – en medieaktör som garanterar en viss etnisk grupps totala dominans över svensk mainstreammedia.

Påståendet om alla människors lika värde är, för det första, en direkt felöversättning av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna där det engelska ordet ”dignity” står skrivet. Således är den korrekta översättningen ”värdighet” och därmed försvinner hela det fundament vilket denna floskel vilar på. Värde är något som varje person subjektivt tillskriver någon annan och detta värde kan aldrig vara lika för alla. Värdighet är däremot något helt annat.

Vidare är det enkelt att med ett hypotetiskt tankeexempel kullkasta allt denna floskels ivrare säger sig stå för. För den som påstår att han hade valt att rädda en främling ur ett brinnande hus innan han räddade sitt eget barn är en hycklare. Ytterligare indicier på hyckleriet bland de som förespråkar denna devis är att de uttryckligen hatar alla som vägrar skriva under på densamma.

Propagandalögnernas hyckleri
Att massinvandring skulle vara något som berikar vårt samhälle får vi också förklarat för oss. Om detta nu skulle stämma är de som hävdar detta gigantiska hycklare eftersom de alltid och enbart vill att det är vita länder som ska ”berikas”. Ingen har någonsin sagt att Ghana är för svart och att det därför bör strömma vita eller asiater dit för att blanda ut deras befolkning.

Verkligheten ter sig som så att samtliga folkvandringar tenderar att ha vita länder som slutmål och när man ifrågasätter detta får man ofta till svar att detta är naturligt eftersom människor har en inneboende vilja att söka sig till den plats där de kan leva bästa möjliga liv. Om detta resonemang nu kommer från en person som hävdar att invandring berikar, blir hyckleriet än en gång enkelt att belysa. För den självklara frågan blir nu hur personer från dessa ”sämre länder” ska kunna berika våra mer framstående länder om de, i sina hemländer, inte tidigare har kunnat prestera bättre än vad vi har gjort i våra.

Att vita européer har skapat den mest framstående civilisationen i världshistorien råder det inget tvivel om och detta anges alltså som skäl till att andra folk ska ha rätten att vallfärda till oss för att ta del av det vi skapat. Man kan då fråga sig varför de östasiatiska länder med liknande välstånd och standard inte utsätts för samma påtryckningar från invandring. Man kan nästan tro att det existerar en specifik plan för att blanda ut den europeiska befolkningen med främmande element och när man påstår detta bemöts man ofta med argument som menar att vi förtjänar detta p.g.a. att våra vita förfäder en gång i tiden sysslade med slavhandel och kolonialism.

Den transatlantiska slavhandeln används ofta som argument till varför västerländska länder måste gå under i mångkultur.

Med det resonemanget blir det svårt att hävda att invandring berikar eftersom samma invandring alldeles nyss angavs som en bestraffning för historiska händelser. Den hycklande argumentationen gör sig än en gång påmind i och med att vi förväntas känna en skuld och skamsenhet över slaveriet, men inte tillåts känna någon stolthet över att våra folk skapat ett samhälle som alla andra folk uppenbarligen vill bo i.

Hela diskussionen om slaveriet är dessutom till bredden fylld med felaktigheter. Under och innan den aktuella tidsperioden var slaveri något som alla folk sysslade med. Faktum är att muslimer förslavade fler vita än vad vita förslavade svarta. I Afrika har svarta människor länge förslavat varandra och gör så än idag, men trots allt detta är det bara den vita rasen som skuldbeläggs.

Ytterligare faktorer som utelämnas ur diskussionen är att det var judar som ägde skeppen som forslade afrikaner till Amerika där dessa judar även var de som arrangerade själva handeln. Om något så borde förhållandet vara det omvända och den vita rasen borde vara den som istället hyllas för att ha varit den som först avskaffade slaveriet.

LÄS ÄVEN: Folkmordets psykologi: Hur vi manipuleras till skuld och skam

Slaveri-referenserna är en del i det klassiska antagandet om att det skulle råda något slags vitt privilegium som vita drar nytta av på en global skala. Av någon konstig anledning framställs vita som en majoritetsgrupp i världen men i verkligheten utgör vi bara 10-14 procent, beroende på vilka man väljer att innefatta i begreppet ”vita”. I mångfaldens tecken uppmanas idag samtliga vita länder att välkomna en uppblandning med andra raser, trots att detta per definition innebär att den naturliga mångfalden urholkas.

Sann mångfald har uppstått och bibehållits just för att olika folk har levt åtskilda. Att propagera för invandring i mångfaldens namn är oerhört ologiskt och hyckleriet blottläggs väldigt enkelt eftersom denna propaganda enbart riktar sig mot vita länder och aldrig mot de sanna globala majoritetsfolken i Asien och Afrika. Hade man menat allvar med, att i mångfaldens tecken, vilja diversifiera världsbefolkningen hade man inte angripit den vita rasen eftersom den är den enda med en inneboende mångfald. Där innefattas nämligen redan en stor variation av hår- och ögonfärger och karaktäristiska särdrag går att finna och urskilja i mängder av de olika europeiska länderna. En inblandning av främmande gener i denna genpool hade bara resulterat i ett eliminerande av dessa särdrag och istället hade slutprodukten blivit mer lik övriga folk där variationen i stort sett är obefintlig.

Återigen kan man skönja en illa dold agenda som verkar ha som mål att eliminera den vita rasen och det är uppenbart att det är människor med politisk makt, tillsammans med media, som driver denna agenda. Vilka som har störst inflytande över våra medier har jag redan avhandlat och tyvärr är sanningen att denna etniska grupp även influerar politiken väldigt mycket.

Mångkultur för Europa – etnostat för Israel
En utomstående etnisk grupp har alltså tillskansat sig en så pass stor makt över Sverige och andra europeiska länder att den lyckas påverka samhället i den riktning man vill. Hyckleriet gör sig än en gång påmint när man begrundar vad det är de propagerar för i våra länder. De påstår att invandring är något positivt samtidigt som de i sitt eget hemland bygger murar och inte vill ha någon invandring alls. De påstår att mångetniska samhällen är eftersträvansvärda samtidigt som Israel är en etnostat, vars existens aldrig får ifrågasättas. De påstår att rasmedvetenhet bland européer är av ondo, samtidigt som de ser Israels raslagar som en självklarhet.

LÄS MER: Benjamin Netanyahu: ”Afrikaner värre hot mot Israel än terrorism”

Med all den makt och det inflytande dessa judar besitter skulle man nästan kunna tala om att det existerar något som skulle kunna kallas ”judiskt privilegium”. Man har förutom förmågan att påverka media och politik även det lilla privilegiet att äga i stort sett hela det globala banksystemet. Men trots allt detta är det tydligen vi vita som är privilegierade. Att påstå att vi skulle vara det på en global skala är enbart absurt. Möjligtvis är vi det, tack och lov, fortfarande i våra egna länder men detta är en naturlig ordning och något samtliga folk bör åtnjuta i sina hemländer.

Tragiskt nog börjar denna naturliga ordning att ruckas i Sverige i och med att vi idag ser hur invandrare går före i bostadskön, får skattefinansierade anställningar och gratis tandvård när samma behandling kostar skjortan för svenskar.

Det är uppenbart att minoriteter i Sverige idag växer sig allt starkare, både numerärt och politiskt. De gör det på det svenska folkets bekostnad och de gör det dessutom ivrigt påhejade av våra politiker. Enligt demokratins spelregler ska politikerna vara utsedda av – och agera som företrädare för – det svenska folket. Men istället verkar man ha fullt upp med att förråda folket. Grunden i demokratin utgörs även av att det är majoriteten som bestämmer, men Sverige liknar idag snarare ett minoritetsstyre.

Minoriteter växer sig allt starkare i bland annat Sverige, ivrigt påhejade av världens härskare.

Med den uppspaltning jag nu har gjort vill jag belysa att de som säger sig jobba för att skydda demokratin egentligen bara vill skydda det rådande systemet för att de ska kunna fortsätta driva sin folkfientliga agenda. För att lyckas med detta måste de avfärda alla som kritiserar dem och det gör man genom att kasta epitet som ”rasist” och ”anti-demokrat” på kritikerna. I själva verket är det de själva som, gång på gång, agerar anti-demokratiskt. Åtminstone enligt demokratins ursprungliga betydelse.

Om makteliten – med allt detta ovannämnda – personifierar ett groteskt hyckleri så får de människor som okritiskt sväljer allt detta personifiera en gränslös dårskap. Människor som inte motsätter sig denna pågående utveckling utan istället tyst inväntar sitt eget folks fysiska utplånande är inte bara fega och oansvariga – de är även ondskefulla och respektlösa mot sina förfäder. Om demokrati utmynnar i att systemet arbetar på det här sättet och att folket beter sig så här måste demokratin få ifrågasättas eller åtminstone få sin definition omprövad och tål den ej detta är den ingen demokrati.

Eftersom vi ser hur de styrande lägger all kraft på att få ha sin egen omdanade definition av ordet som ensamt gällande kan vi anta att de aldrig kommer tillåta detta och därmed är det bevisat att de är hycklare.

/Helmer Segersson

• Publicerad:
  2018-04-11 19:30

Kategoriserat som:
• Censur & Yttrandefrihet
• Framtidsfrågor
• Insändare
• Judisk makt
• Kärnfrågor
• Massmedia
• Nyheter & Journalistik
• Opinion
• Opinion & Motstånd
• Ras & Invandring
• Samhällsfrågor