INTERVJU. En dramatisk strid över en kniv i ett kök i London. En IT-konsult tackar Nordiska motståndsrörelsen för att ha gått oskadd ur denna. Han vill nu dela med sig av sina tankar, bland annat kring vikten av att odla rätt mentalitet och hur det kom sig att han blev nationalsocialist.

Han kallar sig för Niko, är 37 år. Hans familj är från Nordmakedonien, men han är själv född i Lund. Under sin tid i Sverige har han deltagit i en del av Nordiska motståndsrörelsens aktiviteter, bland annat träningar och flygbladsutdelningar, och han menar att det är tack vare den mentalitet han fick lära sig under den tiden som han förmodligen lever idag.

Niko, som för övrigt kallar sig för nationalsocialist, berättar att han via sitt jobb som IT-konsult bott i London i perioder, nu senast flyttade han dit i januari 2019. Det är inte så lätt att som inflyttad få ett boende i ett tryggt område, så han tog det han fick tillsvidare. Lägenheten ägdes av en kvinna från Bangladesh som hyrde ut fyra rum och kök. Niko hyrde ett av rummen. De övriga rummen hyrdes av en kvinna från Australien, en italienare och så den man som kom att attackera honom en kväll i juli.

Niko beskriver honom som halvpakistanier.

— Han gick till moskén regelbundet, hade odlat skägg, identifierade sig definitivt mest med sin pappas islamistiska sida. I övrigt uppvisade han ett asocialt beteende. Självklara saker som att man visar hänsyn, städar upp efter sig när man har lagat mat eller för den delen lämnat hår efter sig i duschen existerade inte i den här mannens värld, berättar Niko.

Han förklarar vidare att han inte hade några som helst problem med de andra hyresgästerna. Det var bara den här mannen som utmärkte sig, och när Niko försökte ta upp problemen med honom så blev han alltid rasande. När ingenting hjälpte pratade han med hyresvärden, som dock inte tyckte att det var hennes sak. Hon sa i princip rent ut att om de ville bo i en soptunna så var det upp till dem och att de fick lösa konflikterna själva.

Efter många turer fram och tillbaka så ledsnade hon till sist och sa upp samtliga hyresgäster, med två månaders uppsägningstid. Detta fick Niko skulden för. Pakistaniern sa att detta inte skulle ha hänt om han bara hade accepterat hans levnadssätt.

— Det var helt otänkbart för mig att acceptera ett sådant beteende. Jag är inte uppfostrad så. Det måste finnas regler. Och jag kände verkligen inte för att springa omkring och plocka upp efter honom. Jag hade ett jobb att sköta.

Niko märkte efter detta hur mannen plötsligt började styrketräna på sitt rum. I efterhand har han tolkat det som att han förberedde sig för en fysisk konfrontation. En sen kväll i slutet av juli kommer så Niko hem från sitt jobb, trött, hungrig och går ut i köket för att fixa något att äta, när han återigen möts av en smutsig diskbänk. Som så många gånger förut försöker han påtala detta och reaktionen blir det vanliga – ett verbalt, aggressivt beteende.

Niko stänger till sist av. Han står och skär potatis i skivor och orkar inte lyssna till de ord som haglar över honom, när mannen plötsligt sliter tag i hans händer i ett försök att ta kniven ur hans grepp. Men Niko är förberedd.

Kökskniven som Niko fick brottas med pakistaniern om. Foto: privat.

— Vi brottas om kniven i kanske 15–20 sekunder och det är helt uppenbart att han struntar i om någon av oss blir allvarligt skadad. Jag känner instinktivt att han inte skulle dra sig för att döda mig. Han verkligen brinner av hat. Spottande skriker han ”give me the knife”, jag skriker tillbaka: ”let go of the knife”. Detta upprepar sig några gånger. Jag är inklämd i ett hörn, i ett litet kök. Klaustrofobin och dödsångesten kryper fram och jag börjar tänka på min mamma. Hur skulle hon kunna fortsätta sitt liv utan mig? Hon hade inte klarat av det. Samtidigt känner jag mig starkare än honom, jag har mer kontroll över rörelsen av kniven. Jag chansar och drar oss båda mot dörren. Med nöd och näppe lyckas jag hålla ena handen i kniven och öppna dörren med den andra, utan att bli övermannad.

Situationen kan till sist upplösas.

Aldrig ett offer
Niko menar att många människor är naiva. De tror inte att något sådant här kan hända dem själva. Han säger att anledningen till att han tog sig oskadd ur situationen var att han var både mentalt och fysiskt förberedd på kamp, en inställning han fått med sig från sitt samröre med Motståndsrörelsen. Han har exempelvis tränat både styrka och kampsport. Han säger också att den här händelsen plockade bort en spärr – han i likhet med andra europeiska män – burit med sig. Nästa gång någon utomeuropé attackerar honom verbalt på det här viset så kommer han inte att försöka lösa situationen på ett fredligt sätt. Han kommer att slå först.

— Vi européer vill i första hand inte skada någon, men när vi har att göra med folk från andra delar av världen så leder detta tankesätt till att vi hamnar i ett underläge. Det första slaget kan handla om ditt liv. Jag har inte denna spärr längre, men den kan nog inte heller tränas bort. Jag tror att man först måste ha varit med om en situation där man ser döden i vitögat för att den ska försvinna.

Niko skrattar till över sina egna ord och säger att det dock inte är något han rekommenderar att man utsätter sig för, men vill ännu en gång understryka hur viktigt det är att vara förberedd på att allt kan hända, närsomhelst i vardagen, och flikar in de uppmärksammade händelser i bland annat Tyskland nyligen där rasfrämlingar knuffat helt okända personer framför inkommande tåg. Han säger att man måste ha det här säkerhetstänket med sig hela tiden. I det nya Europa.

Hatet mot oss
Niko berättar vidare om en tidigare flickvän som arbetat som lärare i London. På grund av att hon var en vit kvinna så behandlades hon väldigt illa av eleverna, i klasser som till stor del bestod av utomeuropéer.

— Hon berättade om den extrema rasism hon utsattes för. Hon sa också att dessa elever inte kände sig som några flyktingar, de hade tvärtom matats med tankar om att de var här för att ta över Europa. Och rent generellt så är min åsikt att många av de här människorna verkligen hyser ett hat emot oss. De känner sig överlägsna och vill skada oss.

London är för övrigt inte längre är en etnisk vit, västeuropeisk stad, menar han.

— Folket har blivit utbytt. Det finns såklart vissa vita områden, men de är väldigt dyra att bo i. Det är inte ovanligt att bli stoppad på gatan med förfrågan om att köpa droger, knivmord sker hela tiden, till och med ungdomar hugger ihjäl varandra för småsaker. Framförallt kan man säga att det finns väldigt stora gängbildningar i i London. Liknande finns såklart även i Sverige, men här är det extremt och Sverige är definitivt på väg i den riktningen.

 London är för övrigt inte längre är en etnisk vit, västeuropeisk stad, berättar Niko och beskriver en stad som tagits över av rasfrämlingar. Foto: privat.

Vägen till nationalsocialismen
Undertecknad ställer frågan om hur det kom sig att han blev nationalsocialist, och där svarar han att han kommer från en väldigt stark grupptillhörighet på Balkan där man sätter sin kultur och sin familj framför allt annat. Att vara nationellt sinnad är alltså något som kommer med modersmjölken, helt naturligt. Han berättar vidare om hur hans land överlevt starka, hotfulla krafter genom historien, men att dagens globalistiska krafter förmodligen utgör den största utmaningen någonsin. Dessa äter sig in i folksjälen på ett diffust sätt. Upplösningen av kärnfamiljen är ett exempel på detta, säger han.

Efter Kosovokriget så försökte han även förstå varför USA blandande sig i och bombade serberna sönder och samman, han läste på och insåg plötsligt hur mycket gammelmedia hade mörkat under konflikten, och han fann sanningen om vilka krafter som i själva verket styrde dessa vita presidenter. Samtliga var judiska.

— När jag fick reda på sanningen om vilka som låg bakom de globalistiska krafterna, lärde jag mig mer om Adolf Hitler, om andra världskriget, frimurare, varför kungahusen förlorade sin makt. Jag kände att det enda som kan styra upp det hela är den nationalsocialistiska kraften. Det handlar kort och gott om att gå med naturen, inte emot.

Efterspel och framtid
Efter knivattacken anlände fem poliser till platsen. Niko berättar att två av dessa var rasfrämlingar och därtill väldigt nonchalanta.

— De lät gärningsmannen vara kvar i lägenheten medan jag fick hitta ett annat ställe att sova på. Någon månad efter detta blev även italienaren attackerad och rispad i ansiktet. Polisen tillkallades igen men brydde sig inte heller då om att bura in pakistaniern. Efter ett förhör fick jag veta att det skulle dröja en månad innan beslut om en eventuell rättegång gällande mitt fall. Nu har det gått två månader. Jag har även skrivit till polisen, men inte fått något svar.

Det är alltså i skrivande stund högst oklart om attacken kommer att få något rättsligt efterspel, men när vi ändå pratar om framtiden vill Niko i sammanhanget passa på att förmedla sin egen bild av Nordiska motståndsrörelsen, såsom slagkraftig, med bra folk och gemenskap. En organisation som han är säker på skulle kunna leda Sverige utomordentligt bra in i en bättre framtid.

— Jag blev väldigt fint mottagen, kamratkänslan var enorm. Att jag inte var svensk spelade ingen roll, vi var alla nationalsocialister. Det var verkligen något unikt. I den gruppen kanske vi var runt tjugo personer, men tänk om en hel nation skulle känna så gentemot varandra.

LÄS ÄVEN: Europeiska kamrater: Det är dags att göra motstånd!

I London har han nu funnit ett nytt boende i västra London, där det bor fler engelsmän, och han kommer att slutföra ett pågående projekt. Men om sin egen framtid vet han inte mycket mer än att han vill träffa en makedonsk kvinna att bilda familj med.

Till sist har han så en kort, personlig hälsning till Nordiska motståndsrörelsens medlemmar och den lyder:

— Kämpa på, håll ihop och tro på moral. Jag vill också föra vidare några ord som jag tagit med mig från en amerikansk nationell. Han sa: ”If it´s good for your race, then it´s right”.

  • Publicerad:
    2019-10-09 09:00