KRÖNIKA. Den demokrati som makthavarna propagerar för vill ha ett mångkulturellt samhälle, skriver Henrik Andersson.

demokrati-mangkultur

Mångkultur är ett demokratiprojekt. Demokratins våta dröm är ett globalt samhälle där alla är med och ingen är utanför. För att skapa ett sådant samhälle måste man då ta bort det som skiljer människorna åt. Därför är demokraterna antirasister, de vill inte att det ska finnas skillnader och för att uppnå detta så förespråkar man rasblandning. Man vill även fasa bort alla religiösa och kulturella skillnader, ja man vill inte ens att det ska finnas kön.

Men för att uppnå demokratins Utopia måste som sagt raser blandas och hur ska man göra det? Jo invandring och åter invandring. Ett sätt att få mottagarländer mottagliga är att säga att man tar in flyktingar för det handlar ju om att hjälpa folk i nöd. Då lyckas man undvika frågor om varför och vad det kostar att ta emot flyktingar. Det är ju humanism vi talar om och då får ingen kostnad vara för stor. Alla som inte är för rasblandning ställs automatiskt på de ondas sida.

Att flytta runt olika folkgrupper är inget nytt. I Sovjetunionen hamnade exempelvis krimtatarerna i Sibirien och de baltiska staterna fick en ökad invandring av ryssar. Alexander den store försökte på sin tid tvinga fram mångkultur genom att beordra grekiska soldater att gifta sig med persiska kvinnor. Så mångkultur är ett demokratiprojekt. Men varför tar då inte demokraterna och säger det rent ut? Jo, för att de som är missnöjda med invandringen går till Sverigedemokraterna som erkänner demokratin, skulle de missnöjda få svart på vitt vad invandringen syftar till skulle fler söka sig till nationalsocialismen, den enda ideologi som aldrig erkänt demokratin som överideologi!

Hur kommer det då sig att så många är anhängare av mångkulturen och propagerar för mer invandring, mer mångkultur och mer pengar till flyktingmottagning? Svaret får nog vara att man innerst inne erkänner att det i dagsläget inte är bra med mångkulturella projekt, men att det ska bli bra i en framtid, som dessvärre skjuts allt längre och längre bort. Ända sedan kristendomens tillkomst och seger i Romarriket för cirka 1700 år sedan har vi fått lära oss tron på det universella samhället. Om alla tror på kristendomen då skulle alla problem lösas. Islam som delvis är påverkad av kristendomen kom in på samma tankar. Kristna och muslimer må vara oense om mycket, men de är ense om att ett universellt samhälle är av godo. På 1700-talet började kritiken av kristendomen komma i västra delen av Europa.

Utvecklingen hade gått så långt fram att bibeln inte längre kunde ge svar på alla frågor. Religionen började sakta men säkert ifrågasättas. Men mentala strukturer i samhället förändras inte lika fort som utvecklingen i övrigt. Idén om att mänskligheten skulle må bra av att alla delade samma tro och samma värderingar levde kvar.

Kristendomen föll 1789, ett ödesår i världshistorien. Men drömmen om det globala samhället levde kvar. Demokratin som ersatte tron på Gud och Jesus förkunnade att alla människor föddes med lika rättigheter och att världen skulle bli en bättre plats att leva på om alla blev demokrater. Man talade om den universella republiken, något som delvis genomfördes när Förenta nationerna bildades och som i viss mån är en världsregering. Under det kalla kriget stod motsättningarna mellan öst och väst om det skulle vara en kapitalistisk demokrati eller en kommunistisk demokrati som skulle avgöra världens framtid. Kommunismen är en avknoppning av demokratin, och har sin uppkomst år 1789 den med. Nu blev det västdemokratin som segrade. Men knappt hade segern firats förrän demokraterna till sin förskräckelse såg att nationalismen var på återtåg. Hotet kom inte från någon ”trätobroder” utan från en helt annan fiende.

Nationalismen kan aldrig vara universell. De ligger i dess natur att den avvisar tankarna och drömmarna om ett globalt samhälle. Vad göra då frågade sig demokraterna? Jo, nationalismen skulle bekämpas men inte genom bomber och arresteringar utan genom det gamla berövade receptet med att flytta runt folk. Blanda folk. Dels så att de mister sin ursprungliga identitet men också för att de ska kunna skapa en ny. Den nya identiteten ska inte känna någon lojalitet till någon specifikt folk, eller land. Där religion och kultur har skapat folks normer och värderingar ska dessa ersättas med tron på demokratin som något som bäst kan liknas med en ny religion likande kristendomens och islams. Idag finns det redan borgerliga konfirmationer där ungdomar får lära sig att demokrati är något mer än att välja makthavare i val.

De som strävar efter mångkulturen är att likna med fundamentalistiska kristna och muslimer. Man drar sig inte för att döda människor, vara imperialister, förstöra kulturskatter eller ljuga. Men man rättfärdigar sig själva med, precis som jesuiterna gjorde i äldre tider, att ändamålen helgar medlen. För det är ju till mänsklighetens fromma man gör detta. Så länge det finns olika raser, folk, nationer, kulturer och religioner kommer det alltid att finnas risk för krig och konflikter resonerar demokraten. Alltså avskaffar vi alla raser, folk, nationer, kulturer och religioner.

Inte genom att döda folk utan genom att blanda dem. Inga svarta, inga vita, inga gula människor utan bara människor, säger demokraten. Och i demokratins helige skrift, deklarationen om de mänskliga rättigheterna, står det ju klart och tydligt att alla människor är lika. Alltså kan man blanda med gott samvete, för det är ju ingen som kan förlora på det. Skulle det mot alla demokratisk logik finnas skillnader mellan olika folk så spelar det ingen roll. Dels för att människan är förmer än alla andra livsformer, så pass förmer att människan inte behöver följa naturens lagar, dels för att man anser att det är ett billigt pris att betala för att mänskligheten ska leva i ett utopiskt demokratisk drömsamhälle i all evighet.

Den som vill ifrågasätta mångkulturen har att göra med anhängare till en fundamentalistisk frälsningstro likande den som kristna och muslimska troende allt för ofta uppvisar. Om de kristna tror att någon kan gå på vatten, muslimerna att profeten for till himlen, ja hur svårt är det då inte att övertyga en demokrat? Det är demokraterna som har resurserna och styr världen, i alla fall den värld vi kallar väst.

Demokraterna har även varit sluga och infört tron på en motpol, ungefär som de kristna har gjort med djävulen, tron på nazismen. Nazismen är enligt demokratins lära en form av ondska, denna ondska består i motviljan att erkänna demokratins värdegrund samt vägran att tro att ett globalt samhälle baserat på universella värderingar. Men också hat, nazisterna hatar för hatandets egenskull och de vill bara döda alla som inte är som dem.

Nazisterna får också vara det varnande exemplet, Visst är ju inte allt bra med mångkulturen, men om vi inte har mångkultur och demokrati finns det alltid risk att världen blir nazistisk. Den gamla taktiken att skrämma folk istället för att argumentera med ord om varför ens egna tankar är de rätta, har demokratin utvecklats till konst och fulländning. Man behöver inte ens förklara varför man är för mångkultur, för den som ifrågasätter är per automatik extremist och nazist!

Slutligen, mångkultur är ett demokratiprojekt, men vill vi vara kritiska så måste vi också våga säga detta rent ut. Många drar sig för att dra paralleller mellan demokrati och mångkultur. Man aktar sig för att kritisera demokratin. Man tvekar att klippa av den demokratiska navelsträngen. Man kritiserar symtomen men inte sjukdomen. Mångkulturen är armarna, demokratin är huvudet!

/Henrik Andersson


  • Publicerad:
    2016-11-29 19:25