ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, publicerad den 4 mars 1938. Författad av Rolf Wennerholm.

Den svenska världspressen har under dessa dagar kommit att ingående syssla med Julius Streicher och hans tidning ”Der Stürmer ”. Svenska folket, av vilket endast en försvinnande liten del bråkdel veta något reellt om dessa namn, har uppbyggts med blodiga skildringar av ”Münchens röde tsar” (som är något av det brunaste som finns i Tyskland) och hans hemska pornograforgan, och våra rotationspressar ha svettats av välbehag. Vi, de fördömda, som känna Streicher och hans män, Karl Holz, Fritz Frick, Paul Wurm och de andra, sen många år och haft mycken glädje och nytta av Stürmers väldiga arkiv i judefrågan – något annat än ett tryckt arkiv är den stora tidningen inte – vi ha sett varandra i ögonen och roat oss på vårt sätt. När fienden skriker över något är han rädd, och han är bara rädd för en sak: att bli avslöjad. Av den anledningen är hans skrik för oss en musikalisk njutning.

Svenska allmänheten har fått veta att Stürmer endast frossar i rasskändningsreportage och erotiska griserier. En flyktig blick i ett enda nummer av denna tidning visar att detta påstående är en dum lögn, men den gör sig och det är ju meningen. Stürmer skriver om allt mellan himmel och jord, bara det har något med judisk makt att göra. Den samlar och sammanställer material från alla världens länder men förstår samtidigt att göra detta material tillgängligt för gemene man; det är därför Stürmer är så farlig. En enda artikel i denna tidning med dess klara enkla och folkliga språk säger mer än ett bibliotek av mödosamt hopad visdom. Fienden äro inte dummare än att de förstå detta, och därför löpa de amok så snart de se Stürmers berömda vinjett.

Den svenska pressen har också klagat över Stürmers osedliga bilder. Den som skriver detta äger ett Stürmerarkiv, som går från golv till tak, och jag inbjuder vem som helst att ur denna väldiga trave plocka fram en enda pornografisk teckning eller ett enda osedligt fotografi. Jag skall ge honom vad han begär för det. Men jag skall samtidigt be att få demonstrera bilderna ur vissa andra utländska tidningar, som distribueras av Bonniers Pressbyrå, där Stürmer är förbjuden. Personen kommer att häpna och skämmas.

Om den svenska pressen finner Stürmers bildmaterial vidrigt så gärna för oss. Det är vidrigt, men kom ihåg, att den till nittionio procent består av vanliga, enkla, konstlösa porträtt. Att ett visst ponim ibland kan överskrida gränsen till det obscena är inte fotografens fel.

Vår sanningskära press har också haft något annat att syssla med dessa dagar: Den kommunistiska utställningen i Paris, ”Fem år med Hitler”. En hop suspekta individer i förskingringen ha roat sig med att exponera en massa ”äkta”, ”oförfalskat” material om branden i riksdagshuset, Leipzigprocessen, koncentrationslägren och 30 juni, alltsammans schene Rariteten, som vi tro oss ha sett förut. Kulturrådet Segerstedt har t.o.m. låtit sin franske korrespondent skriva en lång artikel om evenemanget.

Bland annat skall denne exposé visa den konstnärliga förvildningen i Tredje Riket. Vi få veta att Hitler förbjudit Rembrandt och en herre vid namn Grünewald, varmed givetvis inte avses herr Isaac utan Isenheimeraltarets skapare. Den uppgiftens skicklighet torde vara i behov av korrigering, men svenska tidningsläsare tro allt.

Historien om den tyska kulturförvildningen är en helt annan. Man har i Tyskland på ett mycket enkelt sätt och med mycket enkla medel gjort slut på det fruktansvärda kultursvineri, som går under namnen modernism, kubism, dadaism och surrealism. Istället ha de tyska konstnärerna, diktarna, målarna, musikerna och skulptörerna börjat skapa tysk konst eller sådan konst, som står i förbund med Europas och västerlandets själ. Därvid ha frambragts betydande saker, som de svenska arierna hållas i stor okunnighet om.

I inget annat land på jorden har den främmande idiotkonsten firat sådana orgier som i Tyskland före 1933. Därmed är nu en gång för alla slut, finis, aus! Främlingens sjuka och perversa hjärna har fått söka sig andra operationsfält, och vad han därvid lyckats åstadkomma kan den svenska tidningsläsaren se av följande korrespondens som vi tagit ur hans egen press:

Surrealisterna inledde häromdagen sitt erövringståg mot konstvärlden i Paris. Inne i utställningslokalerna var det proppfullt och utanför var tillströmningen så stor, att järndörrarna måste låsas. Uppretade människor gjorde sitt bästa för att slita dörrarna från gångjärnen och ta sig in varför polisen måste rensa gatan utanför.

Det märkligaste på denna egendomliga utställning är vaxmannekängerna och fågelburarna. En av mannekängerna hade t.o.m. Huvudet placerat inne i en fågelbur och på hennes läppar var en stor röd vallmo klistrad. Det första man såg i utställningshallen var en täckt bil med ett skelett vid ratten och en naken vaxmannekäng kastad på baksätet. Vid hennes sida låg en symaskin, och konstgjort regn öste ned från biltaket.

Fågelburarna, som det vimlade av inne i salarna, innehöll praktiskt taget allting från en svart damhand till en boxares hårklädda torso. Damerna voro utstyrda på olika sätt, en del hade elektriska lampor stickande ut ur ögonen, andra voro försedda med champinjoner över hela kroppen. I vart och ett av salens fyra hörn stod en förnämlig dubbelsäng, täckt med förhängen av säckväv. Dessa sängalkover voro avsedda för målningarna, men då ingen belysning fanns i dem kunde man inte se utan endast ana målningarnas utseende.

I sal nr 2 gick mera i den praktiska stilen. Den var eklärad med hjälp av en ljuskrona, som var gjord av det största par dambyxor, som någonsin skådats. Surrealismens användande av teknikens mästerverk firade verkliga triumfer här. Man såg bl.a. ett paraply gjord av svampar och en taburett med kvinnoben.

Korrespondenten tillägger att besökarna hade fruktansvärt roligt. Vi skulle annars tro att de plutokratiska sexualsvinen hade ännu roligare.

Från allt detta har Hitler befriat sitt land, och från ett visst folks synpunkt måste ju dylik avlusning vara höjden av barbari. Det är tungt för ett folk att behöva leva under stöveln, sucka de svenska skogarna. Ja det beror väl på den fot som sitter i stöveln. Under Alexanders, Caesars och Hitlers steg genom historien ha mäktiga folk och kulturer uppstått.

Men att herr Segerstedt inte tycker om stövlar är självklart. Han har alla förutsättningar att trivas bättre under – en toffel med hålfotsinlägg.

— Rolf Wennerholm

• 1. Läs mer om Der Sturmer i Nordfronts Dagens datum-artikel om tidningen. Thomas Dalton har samlat många av teckningarna från Der Sturmer och publicerat dem i boken Pan Judah!, som går att köpa i flera svenska bokhandlar. Nordfront har också en Dagens datum-artikel om Philipp Rupprecht som var en av tidningens illustratörer.