HISTORIA • Även om Hollywoodjudarna gjort Indiana Jones till sin egen, bygger karaktären usprungligen på en icke-judisk, och dessutom nationalsocialistisk, forskare och arkeolog. Här är berättelsen om Otto Rahn.

Om George Lucas hade helikopterperspektivet över Indiana Jones-filmerna var det judarna omkring honom som utarbetade detaljerna och gjorde Indiana Jones till en karaktär som passade judiska intressen.

Till den första filmen var det Philip Kaufman som övertygade Lucas om att filmen borde handla om förbundsarken och andra judiska teman medan Steven Spielberg och Lawrence Kasdan stod för regi respektive manus. I samtliga av de tre filmerna Indiana Jones 1, 3 och 5 som avhandlar judiska berättelser och/eller är antinazistiska, har judar stått för både manus och regi.

Indiana Jones – en judisk karaktär?

Indiana Jones ska, enligt flera judiska källor, vara något av en judisk karaktär (förklädd till icke-jude för en icke-judisk publik). Anledningen ska bland annat vara att han använder ett fingerat namn för att dölja sitt ursprung och att han kämpar med sin tro, som judar ansågs göra vid den tiden.

Även om mycket av detta kan låta långsökt och som judiskt skryt – men ändå kan vara sant med tanke på vilka som skapat karaktären – är det i sammanhanget av stor vikt att Harrison Ford själv är jude enligt judendomens lagar. Trots att han inte ser ut som en jude, och att många skulle mena att han inte heller uppträder som en sådan, har han själv sagt att ”as a man I’ve always felt Irish, as an actor I’ve always felt Jewish”.

Judisk propaganda i Indiana Jones

Oavsett om Indiana Jones är en judisk karaktär eller inte är han definitivt en förkämpe för judiska intressen när han bekämpar judarnas fiender, vördar judendomen och slutligen underkastar sig Jahve.

När jag recenserade ”Indiana Jones and the Dial of Destiny” nämnde jag lite om den generella judiska propagandan i Indiana Jones-filmerna. Ett exempel på propaganda är att man säljer in judaismen – via kristendomen – till gojer, ungefär som Paulus gjorde till romarna. Den kristna tron är i Indiana Jones-filmerna direkt länkad till, och underordnad judendomen, och en judisk Gud.

Det finns också otaliga exempel på projiceringar där det mest uppenbara är när maktgalna och ondskefulla nazister vilseleds av den mest glimmande och guldprydda bägaren i Indiana Jones och det sista korståget, och därför förgås. I verkligheten är detta snarare mycket träffande för den judiska stammen. Inte bara när det kommer till hur judarna i årtusenden handlat med guld, ädelstenar och pengar utan också för att det är ett tema inom själva judendomen där judarna under Moses började ägna sig åt avgudadyrkan och tillbad en gyllene kalv istället för Jahve.

Otto Rahn – verklighetens Indiana Jones

Ett annat sätt som Indiana Jones-filmerna förvanskar verkligheten på är själva huvudkaraktären och den verklige person som han bygger på. Inspirationskälla till Indiana Jones-karaktären var nämligen, paradoxalt nog, en tvättäkta nationalsocialist vid namn Otto Rahn.

Detta kan tyckas konstigt med tanke på att Rahn var en förkämpe för ariska, och inte judiska, intressen. Vad Hollywood-judarna bakom Indiana Jones-filmerna gjort är att de tagit hans livsgärning och gjort den till sin egen – samtidigt som de utmålar nazister som ren ondska.

Än mer bisarrt, orättvist och otacksamt blir det när det är ganska tydligt att Otto Rahn finns representerad i Jakten på den försvunna skatten som Indiana Jones’ rivaliserande arkeolog, fransmannen Belloq, som i filmen skildras som en nazi-kollaboratör och hänsynslös opportunist som profiterar på judendomens artefakter. Vem är det egentligen som profiterar på vem?

Men det är framförallt i den tredje filmen som Spielberg och de övriga profiterar på Rahns liv och gärningar. Rahns mångåriga sökande efter den heliga graalen utgör otvivelaktigt en stor del av filmen Indiana Jones och det sista korståget.

Otto Rahns korståg mot graalen

Otto Rahn var en SS-man och arkeolog som var verksam inom Ahnenerbe, en nationalsocialistisk forskningsorganisation som forskade i allt ifrån meteorologi till musikologi men där forskning kring det ariska och germanska ursprunget är det mest kända. Det företogs för detta ändamål forskningsexpeditioner inom Tyskland och till Tibet, men också Bohuslän och Östergötland där Ahnenerbe utförde en expedition 1935 för att undersöka de mycket gamla hällristningarna, särskilt hällristningsområdet i Tanum, som finns i Sverige.

Året därpå, 1936, och två år efter att Otto Rahn författat sin första bok Kreuzzug gegen den Gral (Korståg mot graalen) började Rahn för Ahnenerbes räkning det sista korståget för att finna den helige graalen, vilket tog honom på resor till Tyskland, Island, Italien och framförallt Frankrike.

Det var i södra Frankrike, i Pyrenéerna, som han kom att ägna den största delen av sin forskning. Det som tog honom till Frankrike var en medeltida dikt, Parzival, av den tyske riddaren och trubaduren Wolfram von Eschenbach som också ligger till grund för Wagners opera med samma namn.

De medeltida texterna, berättade av trubadurer och poeter, beskrev ofta verkliga personer och skeenden, och i Eschenbachs dikt från 1200-talet hittade Rahn en direkt koppling till de samtida katarerna, en kristen sekt, vars slott belägrades 1243 och som närmast utrotades 1244. Rahn ansåg sig ha lyckats avkoda Eschenbachs dikt och fann i den att de mystiska personer som omskrevs var verkliga personer som levde vid denna tid.

I boken får vi följa den arturiske hjälten Parsival och hans sökande efter den helige graal vilket leder honom till graalens slott, som då var övergivet. I berättelsen leds han in i en grotta av Trevrizent där det finns ett altare. Eschenbachs många ledtrådar fick Rahn att koppla samman den graalens hemvist med slottet Montségur, eller Monsalvat – graalens slott. Rahns tolkningar av Eschenbachs dikt kan läsas i hans bok från 1934.

Rahn menade att katarerna var den helige graalens sista väktare och att den gömda graalen finns under, eller nära belägen, slottet Montségur som föll under det albigensiska korståget 1200-talet när påven beslutat att utrota katarerna.

Slottet befolkades av ungefär 500 katarer och försvarades av 100 riddare mot 10 000 soldater under hela nio månader. När påvens soldater slutligen lyckades inta slottet brände man 200 katarer på bål för att de vidhöll sin katariska tro och vägrade underkasta sig påven. Vid detta lag hade redan, enligt legenden, några av katarerna lyckats fly med slottets skatter, inklusive graalen. De tog sin tillflykt till de gigantiska grottsystemen vid Sabarthès, ”katarernas sista hem” enligt Rahn.

En stor del av Rahns forskning företogs just vid de massiva och ”oändliga” grottorna vid Sabarthès där den största av dem – en 107 meter hög grotta bildade en katedral och även kallades för ”katedralen” av lokalbefolkningen precis som Eschenbach skrivit. Att prata med lokalbefolkningen var en del av sökandet eftersom legender ofta kan vara sanna. Vid ett tillfälle, när han följde katarernas väg från Olmés till platsen för slottet Montségur till toppen av berget Tabor mötte han en gammal herde som berättade för honom att när kataterna bebodde slottet Montségur fanns den graalen inom dess väggar, men att katarerna sedan gömde den i berget.

Katarerna

Katarerna var heretiker som inte erkände den katolska kyrkans makt utan såg den som en ”förolämpning av Kristus gudomliga natur”, enligt Julius Evola som också skrivit i ämnet (i The Mystery of the Grail) och som var en beundrare av Otto Rahn. Ordet ”kättare” kommer från katarerna men ordet katar kommer ursprungligen från det antika grekiska ordet ”katharoi” – ”de rena”, vilket är något som Otto Rahn konsekvent refererar dem till.

I Crusade against the Grail förklarar Otto Rahn den katariska doktrinen med att Gud är anden och den materiella världen vi lever i är ett fängelse – ”och dess sanna prins är Lucifer” […]”Katarerna ansåg att Lucifer, som de också kallade Luzbel, hade skapat allt synligt, materiellt och förgängligt” och att Jahve från Gamla testamentet, med sin påverkan i det mänskliga livet, kraven om att hans fiender måste förgöras, överförande av fäders synder till sina söner eller drivandet av Adam mot frestelse – i syfte att kunna straffa honom – ”var varken Gud, allsmäktig eller evig kärlek”. Snarare bevisade Gamla testamentet, för Rahn och katarerna, att den judiska guden var någonting helt annat:

En gudom som uppenbarar sig i en brinnande buske för människan - Moses - kan inte vara "Gud" eftersom Gud är ande och inte uppenbarar sig för dödliga i fysisk materia. Jehova är inte Gud. Han är Antikrist; han är Lucifer.

En väktare av graalen?

Otto Rahn dog under mystiska omständigheter 1939. Han hittades ihjälfrusen på en bergssida i Söll (Kufstein, Tyrolen) i Österrike. Man konstaterade att han hade begått självmord, men varför? Enligt propagandan var det för att han hamnat i onåd med Tredje rikets ledning och fått som ”alternativ” av Himmler att begå självmord. Detta hade säkert kunnat utgöra grunderna till en spännande Hollywood-film, kanske med Steven Spielberg som regissör, men i verkligheten gjorde man sig inte av med människor som bara tänkte lite annorlunda.

Jag har två alternativa teorier. Den ena är att han influerades av katarerna till den grad att också han började betrakta ”jorden som helvetet” och därför såg självmord som den enda utvägen att förenas med Kristus gudomliga ande, vilket hade gett honom evigt liv. Det anses belagt att flera katarer faktiskt begick självmord av denna anledning. Datumet för hans död kan också vara intressant i sammanhanget då det antyder att det fanns en viktig symbolik för Otto Rahns bortgång. Katarerna kapitulerade nämligen den 2 mars och brändes på bål den 16 mars 1244, medan Rahns döda kropp hittades den 13 mars 1939.

Den andra teorin, som är desto mer spekulativ, är att han faktiskt fann graalen och därmed såg sitt uppdrag på denna jord som avslutat. Att ta med sig hemligheten i graven var kanske det enda sättet att skydda graalen från mänskligheten. Detta skulle i så fall innebära att Otto Rahn inte bara sökte efter graalen utan också var dess sista katariska väktare.