FILMRECENSION • Gust Johnson recenserar Indiana Jones 5 och synar propagandan.

När ”Indiana Jones and the Dial of Destiny” annonserades ut och man förstod vilka som håll i trådarna när det kom till manus, regi och producentrollen – för att inte tala om vilket filmbolag som ger ut filmen – insåg man att det hela skulle bli en flod av politiskt korrekt propaganda, eller woke som det numera kallas.

Trots att jag borde ha vetat bättre gick jag och såg filmen med naiva förhoppningar om att det överordnade målet ändå skulle vara att göra en bra och spännande äventyrsfilm i samma anda som de tidigare Indiana Jones-filmerna. Alltså filmer där propagandan visserligen frodas, men där den inte är så provocerande att den förstör filmen. Jag kan väl helt enkelt bara konstatera att propagandan i Indiana Jones 5 var värre än någonsin, totalt osublim, tafflig och irriterande, och att själva berättelsen inte var i närheten av att kunna kompensera för det.

Filmens handling

Indiana Jones 5 börjar med en återblick till Tyskland 1944 där Indiana Jones befinner sig på ett nazistisk stöldgodståg (japp, nazister igen). På tåget finns en artefakt, antikytheran, som både Indiana Jones och nationalsocialisterna vill åt och slåss om. Det är från början oklart vad som händer med artefakten under kaoset på tåget.

Den verkliga antikytheran, funnen 1901, är en antik mekanism som lär ha fungerat som en den äldsta kända ”analoga datorn” med funktionen att kunna förutspå astronomiska positioner och förmörkelser. I filmen kopplas mekanismen till universalgeniet Arkimedes, vilket inte vore helt ologiskt med tanke på var den upptäcktes och vad Arkimedes själv forskade i, men med förmågor att fungera som en slags tidsmaskin. Det är därför tyskarna vill åt den, för att ändra krigets utgång.

När återblicken är klar befinner vi oss i 1969, året för månlandningen. En SS-officer och astrofysiker vid namn Jürgen Voller, alias Schmidt, har haft en betydande roll i Apollo-programmet och byggt den rymdraket som tog människan till månen. Karaktären Voller, spelad av Mads Mikkelsen, baseras på den verklige raketforskaren, tillika SS-officeren, Wernher von Braun som under Operation Paperclip tillfångatogs tillsammans med hundratals andra tyska forskare och tvingades jobba för USA. Denne Voller var på plats vid stöldgodståget och slogs mot Indiana Jones om artefakten och nu gäller det att hitta den andra biten för att kunna resa tillbaka i tiden.

En sminkad gris

Förutom Mikkelsens skådespelarinsatser är det inte många rätt i den femte Indiana Jones-filmen. Manuset är rörigt, vissa teman är långsökta och ologiska och det är extremt långa och utdragna actionscener, med dåliga specialeffekter, i en alldeles för lång film. Det tar nästan en timme innan filmen tar sig tid att andas lite. Då vill man bara gå därifrån.

Jag är definitivt inte emot action, men när det sker konstant och utan ände så kan man vara ganska säker att det är för att regissören saknar verklig konstnärlig förmåga eller för att manuset är kasst – i det här fallet förmodligen både och. När innehållet är undermåligt så ägnar sig charlataner åt att försöka finta bort publiken med massiva specialeffekter, smällar och explosioner, ljud och oljud samt ”twist and turns” fram och tillbaka så att de inte ska få chansen att tänka och reflektera. Det blir som att sminka en gris, något som (((vissa))) filmregissörer är experter på.

Hat mot icke-judar

När det stod klart att den femte Indiana Jones-filmen skulle regisseras av James Mangold och produceras av Kathleen Kennedy, känd för att ha förstört Star Wars-franchisen, visste vi såklart att vi skulle få se en film innehållandes massiv PK-propaganda i form av antivithet och feminism och att filmen på bekostnad av detta riskerade att bli den sämsta av alla fem filmer.

Tonen sattes bara några minuter in då det förklarades hur nationalsocialismen kunde växa fram i Tyskland. För att citera Indiana Jones: ”Allt började en gång i tiden när den här byn av dumma blåögda pojkar bestämde sig för att hålla hand och följa en råttfångare som heter Adolf.”

Intressanta ordval med tanke på att det som Harrison Ford säger i filmen ursprungligen kommer från den judiske regissören tillika manusförfattaren James Mangold.

Det jag reagerade på mest var ordvalet ”blåögda”. Räckte det inte med att Tyskland är en (för judar) meningslös by bebodd av dumma personer, varför var det viktigt att de även var blåögda? Även de som lärt vad antivithet och woke innebär, men fortfarande tycker att Indiana Jones gör rätt i att bekämpa ”nazister” – personer man brukar kalla för boomers – måste ju reagera på det ordvalet.

Det illa dolda judiska rashatet fortsätter sedan i filmen där Mangold attackerar tyskar vid ett par tillfällen, men framförallt sker det genom att ständigt tala om ”nazister”, såsom en produkt av dessa dumma blåögda människor från en efterbliven by som ännu inte förstått hur världen fungerar.

När man som tittare bevittnar hatet mot såväl ”nazister” som vita människor är det uppenbart att Mangold har samma agenda som David Cohen som gjorde den senaste Thor-filmen. Cohen har berättat att han i egenskap av jude har en agenda där han gör filmer för att förnedra och hämnas på nazister, vilket i ”Thor: Love and Thunder” spiller över i attacker på nordiska, eller ariska, symboler och arketyper. ”Nazist”-ältandet i dessa filmer är utifrån deras synsätt en attack på vår ras, maskerad som en attack på nazister.

Feministisk uppfostran

I Indiana Jones sker detta på ett uppfostrande sätt där flera noterat att man använder sig av metoden ”bryta den fjärde väggen” vilket är ett begrepp inom teatern som handlar om att rollfiguren stannar upp och talar direkt till publiken. Det är något som återkommer, helt osublimt, pekpinneaktigt och taffligt, men som inte enbart har sitt ursprung i Mangolds hat mot icke-judar utan också i producenten Kathleen Kennedys hat mot män.

Efter att ha förnedrat och förlöjligat Indiana Jones karaktär till den grad att han blivit en bitter, föråldrad och alkoholiserad man så tar man in en annan karaktär som ska ta hans plats. Den karaktären är dock inte Indiana Jones son som lanserades i Indiana Jones 4 utan en ung kvinna vid namn Helena Shaw (spelad av feministen Phoebe Waller-Bridge) vars far var Indiana Jones kollega. I filmen får vi veta, när hon talar direkt till publiken, att hon är en ”rådig, modig och självständig kvinna” och att hon dessutom inte behöver räddas. Hon ska i vart fall inte räddas av vita män, för senare i filmen får vi veta att hon accepterar vissa män och har en förkärlek till att knulla runt med blattar.

Helena Shaw är såklart badass på allting och som vanligt när det kommer till feministiska superhjältekvinnor får vi veta att de inte behöver följa några mänskligt-moraliska rättesnören. Ett exempel är när Helena Shaw skrattar när Indiana Jones vän har dött – vilket inte alls framställs som att hon är störd utan att hon är en stark kvinna som inte behöver följa några moraliska regler. Vid ett senare tillfälle förvägrar hon Indiana Jones sista önskan – baserad på ett helt liv i sökande efter kunskap och sanning – bara för att hon anser sig ha den rätten.

Woke-propagandan får motsatt effekt

Indiana Jones-filmerna har alltid innehållit propaganda, men franchisens förre regissör och manusförfattare Steven Spielberg är inte bara mer sublim – och därmed smartare – än sin judiske stamfrände Mangold, han är dessutom betydligt bättre på att göra feelgood-filmer. Med andra ord kan Spielberg nå ut bättre med sin propaganda vilket gör honom till farligare. Den mänskliga faktorn gör att också sådana som jag själv har svårt att agitera mot Indiana Jones 1 och 3 eftersom jag inte stör mig lika mycket på dem.

Disney av idag leds av personer som är mer ideologiskt drivna och gärna uppfostrar sin publik med tydliga pekpinnar och som erkänner sin propaganda öppet. Detta accepteras inte av publiken som aldrig gått med på att deras pengar och tid ska gå till woke-propaganda utan som vill se filmer som har en god berättelse och som är givande eller utvecklande. Det är därför också ”Indiana Jones and the Dial of Destiny” fått motsatt effekt och uppnått ”katastrofala resultat”. För varje woke-film som Disney och andra gör faller allt fler in i vårt läger, vilket trots allt är något som måste ses som positivt i sammanhanget.