REPORTAGE. Ikväll hade dokumentären Boer Project premiär. Nordfront var på plats under visningen och intervjuade upphovsmannen.


Boer Project-dokumentären publicerades under dagen på Youtube.

Lördagen den 17 mars var det premiärvisning för dokumentärfilmen Boer Project: South Africa a Reversed Apartheid som belyser de vitas situation i Sydafrika. Bakom projektet står statsvetaren och opinionsbildaren Jonas Nilsson, som har en lång erfarenhet inom den nationella rörelsen och som under flera år haft ett särskilt intresse för just Sydafrika. Filmvisningen hölls i en salong på Upplands Väsbys bibliotek, strax utanför Stockholm. Nilsson berättade dock att tanken från början var att hålla visningen i en större salong på en annan ort men han hade nekats tillträde till lokalen när de fått reda på vad som skulle visas.

Innan filmen började var det tid utsatt för mingel och det bjöds även på champagne och snittar för de som ville. Nilsson tackade även några personer som hade varit ett extra stöd för honom under tiden som dokumentären spelades in, några av dem var Ingrid och Conrad, Marcus Follin (”The Golden One”) och Christoffer Dulny.

Under intervjun med Nilsson (som finns längre ner) kom det fram en engelsktalande besökare och tackade honom för ett bra jobb, när besökaren fick veta att vi var från Nordfront berättade han att han var en trogen lyssnare till Nordiska motståndsrörelsens engelsktalande podcast Nordic Frontier och hälsade att de gjorde ett bra jobb.

Filmen tar upp det pågående förtrycket av den vita minoritetsbefolkningen i Sydafrika där den vita befolkningen systematiskt diskriminerats av landets regering sedan den svarta majoriteten tog över makten efter apartheids fall. Många vita sydafrikaner lever idag i extrem fattigdom, där en av de främsta orsakerna är kvoteringssystemet Black Economic Empowerment (BEE) som instiftades år 2002, med vilket man diskriminerar vita personer på arbetsmarknaden. Detta innebär att företag inte längre kan anställa personer baserat på meriter, utan måste istället anställa utefter ras.

Den vita befolkningen saknar helt rättsskydd och sedan apartheid avskaffades år 1994 har framförallt jordbrukande boer utsatts för en mordvåg. Uppskattningsvis 85 000 vita har blivit mördade av svarta, någonting som den sydafrikanska staten varken har velat erkänna eller varit intresserade av att stoppa. African National Congress (ANC) har nyligen även ingått ett samarbete med Economic Freedom Fighters (EFF) i Sydafrikas parlament gällande att vidta en resolution för att upprätta en underkommitté som ska hitta sätt att ändra grundlagen så att de med makt kan frånta vita boers landområden utan att ge dem någon form av kompensation.

Närmare 400 000 vita människor lever idag under fattigdomsgränsen i Sydafrika. I dokumentärfilmen får vi bland annat följa Jonas Nilsson när han besöker olika hjälpcenter där vita människor, oftast hela familjer, nu tvingas bo. En av dessa är ett barnhem som afrikaanen Mike Cronje bedriver, där de inte bara hjälper barn utan även hjälper veteraner som inte har någon annanstans att ta vägen. Cronje belyser att det finns ett system i Sydafrika för att hjälpa människor i nöd – men inte för vita.

De vita farmarna lever under ständig skräck, där hela familjer slaktas och mördas på de mest brutala sätt. Kroppar lemlästas, personer avrättas kallblodigt, kvinnor och små barn gruppvåldtas grovt. Detta är dåd som sedan avskrivs som ”rån” av myndigheterna. Myndigheterna vill heller inte erkänna att dåden är hatbrott, trots att 100% procent av farmarmorden på den vita befolkningen utförs av svarta gärningsmän. Bara under 2017 skedde det 980 attacker mot vita farmare, där 120 av dem hade dödlig utgång. I dokumentärfilmen har Nilsson intervjuat flera personer som blivit utsatta, där majoriteten av offren nu lever med en konstant rädsla. En mamma, vars man blev mördad av svarta ”rånare”, berättar om hur sitt barn tvingats äta antidepressiva för att klara av vardagen. En annan mamma berättar att hennes barn kissar på sig av rädsla när denne ser en svart människa gå förbi. Många av de drabbade är så pass uppskrämda att de uppger att de inte längre ser någon framtid för varken sig själva eller sina barn i landet.

Chris van Zyl, en av ledarna för Sydafrikas fackförbund för farmare Transvaal Agricultural Union (TAU), uppger att de idag har 33 000 medlemmar, varav 55 procent är vita. Dessa står i sin tur står för majoriteten av landets livsmedelsproduktion. Van Zyl får även frågan utifall det idag är säkert att vara en farmare varpå han svarar att det ”är en viktig fråga”. Han berättar därefter att 85 procent av alla mord i Sydafrika antingen är på en farmare eller en nära anhörig till en farmare. Han uppger även att det finns statistik på att farmare i Sydafrikas nordligaste delar är de som är mest utsatta.

Nilsson tar även upp att fler och fler vita tvingas leva i så kallade gated communitys, vilka påminner om fängelser. I dessa omges de vita sydafrikanerna av elstängsel och har ständig kameraövervakning. Men till skillnad från ett fängelse har de dessa åtgärder för att hålla brottslingarna ute.

Nasionaal fronts partiledare Hannes Engelbrecht uppger att man nu behöver hjälp av andra länder för att göra världen uppmärksammad på det pågående förtrycket och det fientliga klimatet som de vita i Sydafrika utsätts för. Han pekar då främst på att både Europa och Amerika idag bör ha mer förståelse för den rådande situationen, eftersom vi båda nu står inför ett liknande scenario i och med den enorma massinvandringen. Vidare menar han även på att det är nästintill ett faktum att det vita folket i flera delar av Europa inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att vara en minoritet i sitt eget land.

Under Sveriges före detta statsminister Olof Palmes socialdemokratiska regim beslutade man att ge 5 miljoner kronor till ANC, men vad som hände med pengarna har det därefter varit tyst om. Nilsson hade lyckats få en intervju med Bengt Säve-Söderbergh, som var statssekreterare under Palmes tid vid makten, och han hyllar den ”hjälp” som Palme bidrog med till Sydafrika. Han uppger även att han tror att ”det utan Sverige hade det blivit inbördeskrig i landet”> och fortsätter med att benämna Sydafrikas regim som ”förnuftiga människor”. Han säger även att nuvarande statsminister Stefan Löfven känner Sydafrikas president Cyril Ramaphoso privat sedan facktiden och att Löfven nu hoppas på bra framtida relationer med Sydafrika.

Flera av de personer som Nilsson intervjuat på plats talar istället om ett kommande inbördeskrig och landet har enligt Genocide Watch befunnit sig på det sjätte stadiet i deras folkmordsskala, vilket innebär att folkmordet planeras och där det sjunde steget är själva genomförandet av en mer intensiv utrotningsprocess.

Dokumentären är sammanfattningsvis väldigt välgjord och Nilsson har lyckats skildra den hemska och skrämmande verklighet som den vita befolkningen i Sydafrika har levt i under åratal, men som det har varit knäpptyst om i etablerade medier. Filmen handlar om vita människor som tack vare ett systematiskt förtryck av en antivit och fientlig regim tvingas leva i utanförskap och i extrem fattigdom på grund av deras hudfärg. Nilsson önskade även att alla hjälper till så gott de kan med att sprida filmen vidare så att så många som möjligt ska få kännedom om vad som sker i landet och på något sätt kunna hjälpa till.

Efter filmen var slut passade Nordfront på att ställa lite frågor till Nilsson.

Skulle du kunna berätta lite kort om vem du är och din bakgrund samt vad du har för personlig koppling till Sydafrika och till det här projektet?

Jag heter Jonas Nilsson och jag kom i kontakt med Sydafrika först år 2008 när en talesperson från den Afrikaanska motståndsrörelsen medverkade i en amerikansk radiostation. Denne talade då om att de skulle starta upp organisationen igen efter att utvecklingen i landet inte blev som Nelson Mandela hade utlovat, utan istället blev en utveckling likt den som var i Zimbabwe.

Jag beslutade mig därför för att åka ner dit och arbetade som volontär i ett halvår och under den tiden fick jag även vänner för livet som jag hållit kontakt med ända sedan dess. Det ser heller inte bättre ut i landet nu än vad det gjorde då och jag kände därför att situationen behövde belysas ytterligare och eftersom att ingen annan gjorde det så tog jag på mig ansvaret att göra det.

Varför tycker du att det är så viktigt att belysa situationen i Sydafrika?

Om man ser till intervjuerna jag gjorde med Socialdemokraterna i slutet av filmen så är det väldigt tydligt att de stöttade en politisk idé hos ANC som de själva företräder. Vi kommer att få samma resultat av deras politik som de fick där, fast att det kommer ske här i Sverige. Så detta visar bara på att Sydafrika är x antal år före oss i tiden och det är därför viktigt att se utvecklingen där och ta lärdom av den innan det är försent.

Så det kan alltså vara en liten förvarning om vad som komma skall?

Jo absolut, verkligen.

Hur har förberedelserna gått till och hur var tankarna inför den här produktionen?

Det är första gången någonsin som jag har bett om pengar för att göra ett projekt och 100 000 kronor är i alla fall för mig väldigt mycket pengar. I det stora hela är det kanske inte någon jättesumma och det har varit folk som har arbetat hårt och hjälpt till med att samla pengar, vilket gjorde att jag även kände en press och undrade om jag verkligen skulle lyckas med att nå målet så att jag ens skulle kunna genomföra projektet. Sedan kände jag även en press om att verkligen leverera. Så det har varit en stark drivkraft.

Hur känns det nu när filmen är färdig?

Jo, det känns skönt att faktiskt kunna sova för första gången på två månader.

Så det har varit så mycket?

Jo, det har varit mycket jobb, dag som natt. Jag har fått åsidosätta det mesta så jag har exempelvis lite att arbeta ikapp med gällande mina studier, jag är magisterstudent.

Situationen för de vita i Sydafrika har länge varit ett känt faktum i över tio års tid, dock främst inom nationella kretsar. Mainstreammedia har hållit tyst och har inte uppmärksammat situationen överhuvudtaget, utan det är mer på senare tid som det har kommit upp några saker. Lauren Southern har bland annat gjort en dokumentärserie i Sydafrika där hon har rest runt och intervjuat människor och nu släpper du den här dokumentärfilmen. Hur ser du på massmedias icke-rapportering och det faktum att det har varit så pass illa som det varit?

Det är ju för att resultatet går emot deras agenda. De vill så gärna tro att olika grupperingar kan leva så tätt inpå varandra, utan att vi har en ingruppspreferens. Men ingruppspreferenser existerar och om inte vi ser det så kommer en annan grupp att kapitalisera på våran bekostnad.

Vilka är det som är målgruppen? Vilka är det som ska se den här filmen?

Det är en ganska bred skala och tanken är att den ska vara lite rödpillrande också. Jag ser gärna att svenskar som känner att de har hjärtat på rätt plats och som känner att de är goda människor men kanske lever efter en värdegrund som vi kanske inte håller med om, ser den här och kan börja reflektera över hur de betraktar omvärlden. Att de förhoppningsvis ska kunna se saker med nya ögon.

Hoppas du att filmen ska kunna nå ut till människor som inte ens är i närheten av vad vi kan kalla den vita lite mer medvetna befolkningen?

Det är helt klart en förhoppning att filmen kommer att gå lite mer mainstream än att endast röra sig inom den nationella rörelsen.

Du har nu avslutat filmen och presenterat den här. Hur kommer det vidare arbetet att se ut? Vad kommer att hända nu?

Som det ser ut nu så kommer jag åka ner till Sydafrika igen inom en ganska kort framtid och belysa den skandinaviska insatsen under boerkriget när vi hade en frivillig kår som stred tillsammans med boerna. Parallellt med det kommer jag att göra lite mer ”stand alone”-intervjuer.

Så nästa projekt kommer inte att vara en lika stor produktion?

Nej, det kommer mer att bli som de övriga intervjuerna som jag har på kanalen.

Finns det någonting som du hade velat få med i den här filmen som du känner att du har varit tvungen att stryka eller inte riktigt har kunnat greppa eller förmedla?

Nej, jag är ganska nöjd med upplägget. Vi berättar boernas historia och man kunde inte se en endaste svart person i filmen, den enda icke-vita personen var en kines. Jag visste inte exakt i början hur jag skulle göra det här, om jag skulle försöka få tag på en representant från ANC och föra en dialog med dem, men det känns inte som att det var därför jag gjorde filmen. Filmen skulle enbart handla om att lyfta upp boernas situation och jag känner att jag lyckades göra det på ett bra sätt.

Är det någonting speciellt som du skulle vilja hälsa till Nordfronts läsare?

Tack för ert stöd.

  • Publicerad:
    2018-03-17 23:55