RASFRÅGAN. Mikael Karlsson kommenterar här VoF-undersökningen 2015 som bland annat berör uppfattningar om rasfrågan indelat efter partitillhörighet.

Från VoF-undersökningen 2015. Foto: vof.se

Från VoF-undersökningen 2015. Foto: vof.se

Nyligen publicerades 2015 års VoF-undersökning. Denna årliga undersökning utförs av föreningen Vetenskap och Folkbildning. I undersökningen framkommer vissa intressanta siffror som Nordfront tidigare behandlat. Uppfattningar om rasfrågan indelat efter partitillhörighet kom fram till följande resultat:

Endast 1 procent av de personer som i undersökningen sade att de skulle rösta på Vänsterpartiet om det var val i dag instämde i påståendet att människor kan indelas i raser. Även bland Miljöpartiets sympatisörer var siffran förhållandevis låg: 5 procent. Övriga partiers sympatisörer instämde helt eller delvis i påståendet enligt följande fördelning: Socialdemokraternas sympatisörer 13 procent, Centerpartiets 15 procent, Moderaternas 23 procent, Folkpartiets 28 procent, Kristdemokraternas 33 procent och Sverigedemokraternas 48 procent.

Det är förhållandevis överraskande siffror som presenteras. Frågan om rasskillander har ett tydligt mönster i det att man på vänsterkanten inte tror på rasskillnader, medan man till höger delvis gör det. I en tid där några betydande skillnader mellan partierna i den så kallade sjuklövern saknas finns här ändå ett korn av en ideologisk skiljelinje bland sympatisörerna. Jag hade definitivt inte förväntat mig att nyliberala Folkpartiet skulle ha ett betydande antal sympasitörer som anser att det finns rasskillnader mellan människor, men så är fallet.

Om vi väljer att betrakta V, MP och S som vänster framträder en konsekvent inställning. I den marxistiska föreställningsvärlden kan man inte acceptera medfödda skillnader mellan människor. På det individuella planet skulle erkännandet av biologiska skillnader leda till att den marxistiska jämlikhetstanken i praktiken innebär att undertrycka vissa människors potential. Ifall människor föds med olika nivåer av egenskaper som leder till framgång måste de mest begåvade hållas nere för att förhindra att en överklass uppstår. Det är också så att om en absolut jämlikhet ska kunna uppnås och biologiska skillnader är en realitiet måste denna jämlikhetsnivå ligga mycket nära de minst begåvades, eftersom man inte kan åtgärda medfödda brister genom exempelvis utbildning. Marxisterna föredrar som bekant att förklara ett ojämlikt utfall av ett jämlikt system med institutionell rasism, socioekonomiska faktorer, diskriminering och andra miljöfaktorer.

Biologiska skillnader på gruppnivå blir också problematiska att hantera för vänstern. Detta innebär nämligen att både de faktiska skillnaderna i social, vetenskaplig och ekonomisk utvecklig och gruppidentieter i form av ras, etnicitet och nationalitet har en biologisk grund. Det är med andra ord så att det folk som befolkar ett visst samhälle avgör hur det samhället kommer att utvecklas, och detta folk har i och med det ett legitimt intresse av att stänga ute andra grupper. Det är givetvis så att varje grupp som inte är självdestruktiv vill ha makten över sitt samhälles utveckling. Vänstern hatar gränser och identiteter som inte bygger på klass vilka står i vägen för den tilltänkta revolutionen. Kulturmarxisterna däremot tillåter identiteter som bygger på avvikande sexuell läggning, etnisk eller religiös minoritet och så vidare. Det kanske är därför som rastänkande är något mer vanligt bland Miljöpartiets sympatisörer – ifall raser över huvud taget inte existerar blir det svårare att legitimera de etniska minoriteterna som kämpar mot den nuvarande ordningen.

I motsats finner vi hos de så kallade högerpartierna en större acceptans för de mänskliga rasernas existens. Jag vågar påstå att den avgörande skillnaden mellan vänster och höger är att medan vänstern tror på jämlikhet, så tror högern på ojämlikhet. Det som idag kallas politik i Sverige är en infantil cirkus där kronor fördelas mellan budgetposter under en så kallad värdegrund som kväver diskutionen om idéer och världsåskådningar. Trots detta finns spår av två olika synsätt kvar. Den ekonomiska liberalismen, emedan den inte öppet erkänner biologiska skillnader, accepterar olika nivåer av rikedom bland invånarna. I ett samhälle där alla nominellt får en likvärdig utbildning och goda chanser att lyckas, får man se acceptansen av olika utfall som ett tyst erkännande av biologiska skillnader.

Liberalernas cynism är uppenbar när resonemanget handlar om skillnader mellan grupper. Låt oss säga att liberaler accepterar rasskillnader. Låt oss anta att ett samhälle består av två biologiska grupperingar, en med en genomsnittlig IQ på 85 och en med 100. 85-gruppen kommer då att bilda en permanent, genetiskt förankrad ekonomisk underklass. Så länge den liberala staten kan tvinga 85-gruppen att acceptera det ekonomiska system som den upprätthåller kommer denna grupp att exploateras för ekonomisk vinning. Det handlar om ett sorts förtäckt slaveri. Det är fullt tänkbart att detta är den faktiska anledningen till att vissa liberala tänkare med förankringar inom näringslivet vill ha öppna gränser och massinvandring.

Slutligen har vi Sverigedemokraterna. 48 procent, nästan hälften av de tillfrågade som sympatiserar med partiet, tror på mänskliga raser. Det pratas ofta om att väljarna är betydligt mer radikala än partiet vilket bekräftas av undersökningen. Kulturnationalism som SD förespråkar står inte på någon faktiskt grund eftersom kulturens ursprung och vidareutveckling saknar förklaring utan den biologiska komponenten. Det finns förvisso historiska händelser som, ifall de fått ett annat utfall, hade kunnat påverka kulturen i en annan riktning. Den evolutionära synen på kultur saknas dock helt.

Vi har förvisso en unik kultur i betydelsen socialt överförda levnadsmönster.(1) Kultur och gener samspelar dock i mänsklig utveckling eftersom en genetisk predisposition till ett visst levnadsmönster påverkar kulturen, liksom kulturen påverkar vilka genetiska predispositioner som är fördelaktiga inom denna kultur. En predisposition för hög tillit och IQ liksom låg tidspreferens och aggression lägger grunden för den typ av kultur som kännetecknat europeiska samhällen. I symbios med detta straffar de kulturella institutioner som växer fram, exempelvis lagar, de som uppvisar ett våldsamt beteende och belönar de som är intelligenta med större tillgång till resurser. Det är uppenbart att natur och kultur hänger samman och i och med detta, att assimilering av biologiskt främmande grupper leder till att kulturen kommer att förändras – liksom att en utifrån förändrad kultur kan leda till att andra genetiska egenskaper premiernas och med tiden blir mer vanliga inom en grupp.

Många av de som sympatiserar med SD verkar förstå att massinvandringens problem har en biologisk kompontent. Varken avvikande uppfostran, främmande religioner eller heltäckande kläder kan helt förklara de stora problem som ett mångetniskt samhälle för med sig. Utan att ens gå in på diskutionen om hur genetisk predisposition påverkar olika gruppers beteenden kan vi konstatera att identieten har en biologisk komponent och att man känner igen ”sina egna”, vilket har observerats även bland bebisar (som inte hunnit bli påverkade av ”strukturell rasism” och dylikt).(2) När människor identifierar sig som tillhörande olika grupper och vistas inom samma område uppstår naturligtvis konflikter eftersom grupperna konkurrerar om begränsade resurser.

När man nu statistiskt säkerställt synen på ras bland SD:s sympatisörer och bekräftat att många Sverigedemokrater är så kallade rasister kan man göra vissa konstateranden. Först och främst sympatiserar många svenskar med SD för att de medvetet eller omedveten handlar utifrån sina etniska intressen. SD ses som ett parti som på olika sätt kommer att stärka svenskarnas ställning gentemot andra etniska grupper som konkurrerar som samma resurser, detta via minskad invandring, hårdare tag mot brottslighet och så vidare. Vi kan också konstatera att det finns en stor skillnad mellan ”öppen svenskhet” som SD står för och ett synsätt som innebär att det finns mänskliga raser. ”Öppen svenskhet” innebär att man accepterar vänsterns premiss att varje människa är ett oskrivet blad, att biologiska skillnader inte finns eller är oviktiga och att med rätt insatser kan vem som helst bli svensk – till skillnad från nästan hälften av sympatisörerna.

Vi kan konstatera att hälften av SDs sympatisörer bör välja ett annat parti eftersom SD inte driver en politik som ligger i linje med dessa människors grundläggande uppfattning om människans natur. Detsamma får sägas om en ansenlig del av högerväljarna, i alla fall de som identifierar sig med sin ras. Idag finns det en politisk organisation som tar ställning för våra etniska intressen och har ett konsekvent evolutionärt synsätt. Denna är Nordiska Motståndsrörelsen.

Länk till rapporten: VoF-Undersökningen 2015


  • Publicerad:
    2015-11-01 10:45