ANTIKVARISKT • Artikel från Den svenske nationalsocialisten från den 12 april 1934. Författad av Eg.

Så kämpa vi i morgonljuset
tills slavens boja blivit löst.

Arbetarnationalen

Det är brytningstider nu. En epok lider mot sitt slut, ett system vacklar och och är färdigt att falla i spillror. Samhället befinner sig i oro, banden med det gamla som brista skapa osäkerhet hos de bekväma och tjockmagade, skumraskspelarna frukta den nya tidens avslöjande ljusstrålar och darra inför den klara dagen som följer på mörkret, de senila gräma sig över skapandet. Islossningen i samhället, vårbrytningen hos mänskligheten – det är en process, som kan synas nog så full av barbari och oväld för den gamla periodens förtorkade företrädare, men för den nya tidens män, för de unga generationerna, för de blodfulla och livsälskande människorna har denna vårbrytning en annan mening.

Vi som äro barn av detta sekel, som ännu inte hunnit förslöas i en mätt och lugn regelbundenhet, som ännu inte blivit döva för ljuden i tiden, för gnisslet i maskineriet och de nya signalerna, vi som ännu inte fördummats av allt skränet och skrävlet från de kulturella posörerna och de intellektuella flabbarna och som ännu ej förstockats i tron på vår egen och vårt tidevarvs ofelbarhet – vi ha även ögonen öppna för vad framtiden bär i sitt sköte, och vi handla därefter. Samhället är sjukt, vi ha sett det. Men vi kunna ej i slöhet och liknöjdhet låta det tvina bort inför våra ögon. Skulle vi fortsätta i det gamlas spår, sjunka ned i slentrianen, så skulle vi en dag finna en död samhällskropp, och därmed vore det även slut med oss själva.

Men vi är icke sådana. Det blod som brusar i våra ådror har icke blivit smittat av den allmänna förruttnelsens bakterier, utan det är friskt och livsdugligt, ja livskrävande! Och våra sinnen ha icke blivit gamla i förtid, våra hjärtkamrar ha icke fyllts av guldstoft utan i dem bor ännu kärleken och modet, vi äro unga och starka – trots kanske gråa hår och krokiga ryggar – och vi vilja och veta vad vi vilja! En ungdom som känner sig själv och vågar vara stolt över sin ungdom, som är medveten om sin kraft och uppfylld av en obändig vilja, en sådan ungdom har ödet i sin hand. Vårbrytningen i dag sker inför en sådan ungdom, och därför äro brytningstidens fenomen inte förskräckande och farliga tecken utan ledstjärnor och ljusspridare, som visa vägen genom ett tillfälligt kaos mot ett efterlängtat och strålande mål, de visa i morgonljuset vägen till livet.

Vi unga som våga tro på livet och evigheten och därför äro fyllda av den segermedvetna viljan, vi förvandla beständigt denna vår vilja till handling. Ty vi har sett vägen till livet, då måste vi även följa den. Och där möter oss kampen! Otaliga äro de hinder, som läggas i vår väg, hala och hårda äro de makter som söka snärja oss och hindra vår framfart. Vi kunna slå våra händer blodiga, ja stupa i striden – men låt oss då göra det, ty därmed vinna vi allt. Solen som stiger i öster tvingar våra fiender på knä, vår starka tro banar vägen fri, vår kampfyllda kärlek skall slutligen leda oss till segern.

Detta är nationalsocialismens ungdom. I enig vilja, i glödande hänförelse, i segrande kärlek till folk och framtid brusa vågor av svensk ungdom fram i morgonljuset för att i nationalsocialismens och hakkorsets tecken göra sin ödesbestämda insats i historien. Denna ungdom har härdats i stormfyllda år, den har svultit och frusit, den har sett sig utestängd och föraktad, den har blivit förhånad och bespottad, men den har ändock förblivit sig själv. I motgången har den knutits samman, i förtrycket har den stärkts, i slaveriet har frihetslängtan vaknat och vuxit. Och den har sett världen omkring sig och funnit att en ny tid väntar, att den kapitalistiska epoken står inför sitt sammanbrott, att det är ungdomens tur att säga sitt ord.

Nu står Sveriges ungdoms främsta kamptrupper beredda. I övertygelse och i medvetandet om det berättigade i dess krav står den färdig att sopa undan det kapitalistiska systemets multnande rester och bygga upp den socialistiska folkstaten. Den visar för de dröjande tomheten bakom demokratins prålande skyltar, den blottar ihåligheten och idélösheten i demokratins blådunstiga slagord, den rycker bort den vackra masken och pekar på förruttnelsen i dagens samhälle. Allt detta måste bort. Lögnens och förtrampandets tid är oåterkalleligen förbi. Nu är stunden kommen för den stora uppgörelsen, och ungdomen marscherar främst på de nya vägarna med brinnande facklor och fladdrande fanor. Hos ungdomen börjar folkförnyelsen, hos ungdomen har begreppet nation blivit en levande verklighet, har tanken om folk och folkgemenskap blivit handlingens och kraftens symbol.

Revolutionens flammande vårdkase hälsar den nya tiden. Så kämpa vi i morgonljuset och när dagen vaknat har Sverige blivit vårt fosterland. Då skall framtidens strålande sol lysa över ett fritt folk och ett fritt Sverige. Med socialismens brinnande hakkorsfanor över våra huvuden ropa vi över landet:

SVERIGE VAKNA!

Redaktionell anmärkning: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument över idépolitiska debatter från förra århundradet. Syftet med publiceringen är inte att kränka någon folkgrupp.