Dagens datum 15 april • På sin jungfrufärd från Southampton till New York kolliderade dåtidens största och lyxigaste oceanångare med ett isberg lite före midnatt i april 1912. Två timmar och fyrtio minuter senare sjönk fartyget till sin grav på havsbotten och lämnade runt 1 500 döda efter sig.

Från hamnen i Southampton, England startade jungfruresan för det utan tvekan mest kända skeppet i modern tid. Klockan 12:15 den 10 april 1912 avgick Titanic till franska Cherbourg och irländska Queenstown för att ta ombord fler passagerare innan fartyget slutligen startade sin färd över Atlanten mot New York. Redan en dag in på färden den 11 april mottog man ett telegram som varnade för isberg och man antar att kapten Edward Smith valde att ändra kursen till en mer sydlig riktning på grund av denna första isvarning.

Fakta: Titanic

Ägare: White Star Line
Byggnadsvarv: Harland and Wolff, Belfast, Irland
Sjösatt: 31 maj, 1911
Längd: 269,1 m
Bredd: 28,2 m
Vikt: 46 ton
Toppfart: 23 knop (43 km/h)
Officiellt namn: RMS Titanic

På förmiddagen den 14 april fick fartygets telegrafister fler isvarningar från fartyget Caronia men dessa varningar sägs ha mottagits med lättja på kommandobryggan eftersom man ansåg att isberg i dessa trakter var oundvikligt denna årstid. Man ska även ha varit säkra på att isbergen skulle upptäckas på långt håll och att man med god marginal skulle hinna göra de eventuella undanmanövrar som behövdes.

Fartyget skulle nås av flera isvarningar under dagen och kvällen från olika skepp men det är oklart hur många av dessa som nådde kommandobryggan. Vissa påstår att Bruce Ismay, chefen för rederiet som ägde Titanic, trots de många isvarningarna föreslog att farten skulle ökas ytterligare. Detta påstående var något Ismay själv i efterhand förnekade. Det man vet med säkerhet är att de visste att förutsättningarna för att upptäcka isberg klart försämrats och att man under dagen inte sänkte farten, utan man fortsatte att hålla 21 knop, vilket man senare bittert skulle få möta konsekvenserna av.

Kollisionen inträffar

Som om ödet var förutbestämt för fartyget så saknade utkiksmännen i ”kråknästet”, eller utkikstornet för fartyget, även kikare. Kikarna som männen skulle ha som hjälpmedel var inlåsta i ett skåp och nyckeln fanns överhuvudtaget inte på båten. De hade fått order om att hålla särskilt noga utkik efter isberg efter alla isvarningar som inkommit under dagen. När klockan var runt 23:40 så fick den ena utkiksmannen syn på ett svart föremål framför sig och man förstod genast att det var ett isberg som uppenbarade sig ur mörkret framför dem. Man ringde genast kommandobryggan och uttalade de numera legendariska orden: ”Isberg rakt föröver!”. Från bryggan gav man order om dikt styrbord och telegraferade ordern ”full fart back!” till maskinrummen.

Men det var för sent. Även om man gjorde allt man kunde göra så räckte det inte till då Titanic efter en till två minuter efter att utkiksmännen larmat kolliderade med isberget och började ta in vatten. Trots att kollisionen för de flesta passagerare bara kändes som en lätt duns och inte ens var något som väckte dem ur deras nattsömn, hade Titanics öde spikats nedanför vattenlinjen.

Fartygets öde ett faktum

Enligt beräkningar kunde fartyget hålla sig flytande även om fyra av dess sexton vattentäta sektioner fyllts med vatten. Isberget hade dock punkterat fem vattentäta sektioner och således började fören sjunka nedåt under vattnet och vattnet kunde flöda bakåt i skeppet upp över de vattentäta sektionerna.

Direkt då kapten Smith fick information om vad som hade inträffat skickade han ner Thomas Andrews, en av fartygets konstruktörer, under däck för att utreda hur omfattande skadorna var. Efter att Andrews i flera omgångar inspekterat olika delar av skeppet och utfört några snabba beräkningar meddelade Andrews kaptenen att ångaren skulle sjunka om en till två timmar.

Kapten Smith hade redan innan han fick den definitiva dödsdomen av Andrews givit order om att livbåtarna skulle förberedas som en försiktighetsåtgärd. Titanics livbåtar var dock otillräckliga i förhållande till antalet passagerare på fartyget och de 20 livbåtarna kunde bara rädda lite över hälften av de 2240 passagerarna ombord. Då passagerarna insåg att nästintill alla livbåtar firats ner och däcken fortfarande var fulla med folk utbröt panik och kaos bland de som lämnades kvar på fartyget. Några ur personalen som ansvarade för lastningen av livbåtarna drog vapen och avfyrade varningsskott för att förhindra desperata män att försöka ta sig in i livbåtarna då kvinnor och barn var de som först prioriterades.

Döden

Den sista livbåten firades ner från fartyget runt 02:05 på natten och den lämnade de kvarvarande människorna att möta sin död på det sjunkande fartyget eller i det iskalla vattnet. 02:17 skickade Titanic sin sista nödsignal då fartygets elektricitet kort därefter slocknade. Kort därefter bröts fartyget i två delar och aktern ställde sig som ett torn rakt upp ur vattnet för att slutligen vid 02:20 försvinna ner i Atlantens djup. Titanic hade fått sin plats som den mest ökända marina katastrofen i fredstid och har fascinerat människor ända sedan den ökända natten för 111 år sedan.

Kapten Smith sågs aldrig igen efter att Titanic försvann och omständigheterna kring hans död är inget som man kan slå fast med någon större säkerhet. Flera ögonvittnen säger att de såg kaptenen simma ut till en livbåt för att överlämna ett barn åt en kvinna i besättningen och efter detta ska han ha sagt ”okej grabbar, lycka till och Gud välsigne er” innan han försvann ner under vattenytan i suget från det sjunkande skeppet. Smith hade innan katastrofen själv uttalat att han tänker gå under med sitt skepp om han hamnar i den situationen. Det som beskrivs som det mest trovärdiga scenariot är att kaptenen gick in till bryggan en kort tid innan fartyget sjönk. Också Smiths sista ord kommer att bli för evigt okända, men den sista ordern han yttrade till besättningen var i alla fall: ”Nåväl grabbar, gör ert bästa för kvinnorna och barnen och ta hand om er”.

En annan legendarisk händelse kring förlisningen är att bandet ska ha spelat ända till det bittra slutet. Omkring detta påstående finns det motsatta åsikter då vissa överlevare menar att det är en lögn och att de slutade spela långt innan båten sjönk. Bland de som säger att de spelade till slutet råder det också delade meningar om vilken bandets sista melodi ska ha varit. I James Camerons film Titanic från 1997 valde man ändå att låta det sista som hördes vara hymnen ”Nearer my God to thee” [Närmare dig min Gud redaktionens översättning]. Trots alla punkter man inte kan enas kring vet man att bandet spelade för att lugna passagerarna då livbåtarna började fyllas med människor. Man kan också utgå från att bandmedlemmarna visste vilket öde som väntade dem med tanke på antalet platser i livbåtarna. Trots detta fortsatte de spela för att lugna de andra passagerarna. Med tanke på detta kan knappast Camerons välvilliga gestaltning av bandet i filmen väcka anstöt.

Nordbornas öde

En av de få nordbor som överlevde katastrofen var den då 17-åriga Anna Sjöblom (senare Anna Kincaid) från byn Munsala i finlandssvenska Österbotten. Hon blev intervjuad av Yle i sitt hem i Tacoma, USA. Trots att hon glömt bort den största delen av sin svenska låter hon förstå att hon bevittnade händelsen då Ida Straus, fru till affärsmannen Isidor Straus, vägrat kliva i livbåten då hennes make inte tilläts följa med henne. Istället valde hon att möta döden tillsammans med sin make på skeppet. Denna händelse har förevigats i flera av de filmer som man har gjort med Titanics förlisning som grund.

På Titanic reste även 123 svenskar, 63 finländare, 28 norrmän och 10 danskar. De flesta nordbor reste i tredje klass – vilket innebar den lägsta klassen – och således mötte den överväldigande majoriteten av dem döden i Nordatlantens kalla vatten då första klass hade företräde till platserna i livbåtarna. Även om siffrorna varierar så kan det nämnas i sammanhanget att endast en av de tio danska passagerarna överlevde katastrofen.