ANTIKVARISKT • Artikel från Folkets Dagblad, den 15 juli 1942. Skribent är Europeus.

Liksom det 19. århundradets ekonomiska system dominerades av England, så dominerades också världsvalutasystemet från London. England byggde under detta sekel upp frihandeln på den förutsättningen, att hela världshandeln praktiskt taget låg i brittiska händer och att världen ekonomiskt sett stod under brittiskt inflytande, på samma sätt som ”havens frihet” grundade sig på förutsättningen av det brittiska herraväldet till sjöss. Den fria guldvalutan passade utmärkt in i Englands system, alldenstund hela världen drog växlar på London, och så gott som hela varu- och kapitalmarknaden ävenledes avräknades över London och emedan slutligen framförallt även de väsentliga guldkällorna, i första rummet hela Sydafrikas guldproduktion, låg i brittiska händer. Sålunda koncentrerades praktiskt taget all världens rikedomar i England under det att samtidigt, tack vare den fria samfärdseln jordklotet runt, guldinnehavet kom att fördelas tämligen jämt över alla länder. Härutinnan förelåg i viss mån ett ömsesidigt tillmötesgående. Men den som anslöt sig till guldvalutasystemet måste förutsättningsvis förfoga över tillräckliga guldförråd och fogade därmed också in sig i den brittiska världsordningen.

Att detta system i våra dagar fullständigt brutit samman, beror i främsta rummet på, att det redan under första världskriget hade vittrat sönder och urholkat sig självt. Det beror däremot icke på att den ena eller andra onda ”angriparmakten” avsiktligt trätt upp för att bekämpa och slå sönder det. För närvarande ligger av världens till omkring 30 miljarder dollars uppgående totala guldförråd 22 miljarder enbart i Förenta Staterna – i Fort Knox eller i Wall Streets underjordiska kassavalv. Dessa 22 miljarder utgöra omkring 73% av världens totala monetära guldförråd. För sju år sedan uppgick Amerikas andel i världsguldförrådet till endast 30%. Denna oerhörda koncentration av guldet till en enda punkt har sedan åratal tillbaka följts med uppmärksamhet, oro och förvåning i hela världen. Sedan nu pågående krigsutbrott har guldströmmen västerut tagit nära nog skrämmande former. Enbart från hösten 1939 till hösten 1941 ha de amerikanska guldförråden ökats från 16,7 till 22 miljarder dollars, medan Europas länder, inklusive England, så gott som totalt utblottats på guld.

Det är två olika utvecklingslinjer man har att notera, som fört till detta märkliga tillstånd: 1) Guldets försvinnande ur den inre betalningssamfärdseln i nästan alla länder, vilket ledde till ett anhopande av guldförråd i sedelbankernas kassavalv, samt 2) Koncentrationen av all världens bankguld till Förenta Staterna. Båda dessa utvecklingslinjer inneburo ett förräderi mot den fria guldvalutans ursprungliga idé och stodo i krass motsättning mot denna idés egentliga syfte och innebörd.

Det är i själva verket fantastiskt att föreställa sig, att hela världens betalningstrafik och därmed hela det världsekonomiska omloppet skulle kunna behärskas av en guldtärning om ca 10 meters sida, vilken vilar under jorden någonstädes på den nordamerikanska kontinenten. Det är lika fantastiskt som att föreställa sig, att guldet i Sydafrika under ofantliga mödor och kostnader, i både liv och materiel, bringas upp i dagsljuset för att efter en lång resa över havet omedelbart åter ”jordfästas” på amerikansk mark.

Med vad vi här framhållit, ha vi velat visa, hur själva den irrationella makt är beskaffad, som nu mobiliserat alla sina väldiga resurser mot Europas och Fjärran Österns frihetskamp. En guldtärning om 10 meters sida ligger i den ena vågskålen, de europeiska folkens dyrbaraste blod, den europeiska kulturens framtid och skaparförmåga ligger i den andra. Detta är det nuvarande världsavgörandets allra innersta och väsentligaste innebörd.

Då Roosevelt idag förklarar, att han kämpar för demokrati, tankefrihet, och en fri världshandel, ja t.o.m. för en fri religionsutövning o.s.v. – så har detta icke något med sanningen att göra. Roosevelt och hans medregenter – vare sig de sitta i Washington eller alltjämt äro kvar i England – kämpa för sitt gulds fortsatta herravälde. Ty de veta, dessa makter, att segrar det nya Europas idé, då ha de hamstrat allt sitt guld förgäves, då blir det kanske en dag förr eller senare så värdelöst, att man mycket väl skulle kunna kosta på sig lyxen att förgylla Wall Streets lyktstolpar med det. Att smida bojor åt Europas och Fjärran Österns arbetande miljonmassor varken duger det till eller räcker det till nu längre.

Då Roosevelt, Churchill och Co. förklara, att Hitler, måste krossas (och det nya Europa med honom), enär han förstört och ”bragt oordning i världsekonomin”, så svara vi européer härtill lugnt följande: Vi veta vad dessa herrar mena med ”ordnad världsekonomi”. Ännu för blott ett par år sedan hade USA över 10 miljoner arbetslösa och England över 2 miljoner. Samtidigt med att dessa arbetslöshetshärar svulto och fröso och släpade sig fram i en eländig tillvaro, nödtorftigt uppehållna till livet medelst vanvettiga improduktiva kontantbidrag från vederbörande statskassor, bidrag som de arbetande skattebetalarna fingo punga ut med, så kastades å andra sidan hela spannmålsskördar i havet, och det eldades i lokomotiven och kraftverken med kaffe och majs för att hålla priserna uppe på världsmarknaden, medan samtidigt premier och kontantbidrag utdelades i miljardbelopp till amerikanska farmare, för att dessa icke skulle odla spannmål på väldiga arealer. Detta är alltså att ha världsekonomin i bästa ordning! Då så är förhållandet, betackar sig Europa för denna form av en ”ordnad världsekonomi”. Då föredraga vår kontinent att gestalta sitt ekonomiska liv oberoende av herr Roosevelt och hans bolagsherrars världsekonomiska ordning.

Inom något eller några få år kan Europa tänkas bli lika oberoende av västra halvklotets varu- och livsmedelsexport som det redan idag gjort sig oberoende av den anglojudiska rovfinansens guld. Det enda vi i denna världsdel behöva är arbetskraft och arbetsro samt en homogen framsynt organisation, som systematiskt och metodiskt kan taga sig an den stora uppgiften.

Såväl politiskt som ekonomiskt håller denna organisation under Tysklands ledning på att taga form. Detta odiskutabla faktum ha de europeiska folken böjt sig för och med några ytterst få undantag accepterat – icke såsom man accepterar en bitter nödvändighet utan så som man accepterar en nådig ynnest av ödet. Till de fåtaliga icke-acceptanterna hör Sverige, i varje fall den nu härskande regimen i vårt land. För dessa herrar har det tydligen ännu icke gått upp, att även Sverige är en oskiljaktig del av Europa, att Europas sak även är vår.

Vi kunna icke, även om våra liberala och demokratiska gengångare önska det aldrig så gärna, slita oss ut ur vårt geografiska sammanhang, lika litet som vi kunna slita oss loss ur vår årtusendelånga svenska historia med dess traditioner och förpliktelser. Vi äro och vi måste förbli européer. Den plikten och det ödet kan ingen nyfrälst nypatriotism och ingen aldrig så stark tro på vår patenterade demokrati frikalla oss från. Men att vara och förbli européer det innebär varken mer eller mindre, än att även vi svenskar måste söka finna en väg till den stora europeiska arbets- och organisationsgemenskap, som nu är under vardande. Även om icke känsla och instinkt förestavar oss denna nödvändighet, så borde den krassa egennyttan ”den kalla egoismen”, göra det. Vi måste i förnuftets namn säga oss, att Sverige icke har råd att ställa sig helt utanför tidens stora skeende.

Varken vår neutralitet eller vår beredskap får vara ett självändamål i sig, som fjärmar oss från nuets och framtidens stora och krävande plikter och uppgifter och isolerar oss från den större intressegemenskap, som håller på att danas ur det gamla begreppet Europa, ett begrepp som förr betydde splittring och partikularism, men som i framtiden måste betyda enighet och obrottslig sammanhållning i kampen för allas vår existens.