Dagens datum 18 november  • Denna dag föddes Annie Åkerhielm – en hyllad svensk författarinna, konservativ röst mot den kvinnliga rösträtten och sedermera en stark anhängare av nationalsocialismen.

Nils Herman Quiding, politiker och författare, fick med sin maka, Anna Catarina född Åkerblom, två döttrar men den mest namnkunniga och intressanta av dessa torde vara den yngsta dottern född 1869 den 18 november som fick namnen Anna Vilhelmina Elisabet, Annie kallades hon och det är det förnamnet som kommer att användas.

Annie fick sin utbildning i hemmet, föräldrarna tyckte inte dåtidens flickskolor var någon lämplig utbildning utan hon fick privata studier. Annie hade fallenhet för det skrivna ordet och började skriva själv, dikter, men också noveller. Fadern dog när hon var 17 år gammal. Familjens ekonomi påverkades förstås av faderns död, men det tycks ha gått ganska bra ändå. Några år senare 1898 kom dock den första boken med titeln ”Hvidehus”. Debutanten var då 29 år gammal och troligen var det av ekonomiska skäl som fröken Quiding beslöt att bli författare. Totalt blev det 47 titlar samt några översättningsarbeten.

Debuten gick bra och den nya författarinnan hyllades och fick pris av kvinnotidningen Idun. Några år senare belönades hon av Svenska Akademien med medalj för romanen ”Bröderna”. Dock kom det även kritik för författarinnan var värdekonservativ och hyllade äldre tiders ideal och seder och gillade inte alltid det nya.

En som gillade den nya konservativa rösten i samhällsdebatten var Dan Åkerhielm, som under sitt liv var chefredaktör för flera tidningar. De två gifte sig i april 1906 och fick en son några år senare. I samband med giftermålet antog hon makens efternamn, men blev även friherrinna då maken var friherre. Hon använde dock aldrig titeln själv, vilket kanske kan tyckas vara något märkligt då hon hyllat äldre tiders ideal.

Makarna bodde i Gävle de första åren där maken var chefredaktör, men sedan blev det i huvudstaden man satte sina bopålar. Tiden i Gävle blev inte helt lyckad, den skildras i nyckelromanen – som kom efter flytten – med titeln ”Den sofvande staden” och målas där upp som en efterbliven håla.

Makarna var konservativa och ogillade rösträttsreformer och kvinnlig rösträtt. Det är ofta, de få gånger Annie Åkerhielms namn hörs, som hon nämns i samband att hon var emot att kvinnor skulle få rösta. Men skulle kvinnor få rösträtt så skulle de flesta kvinnor rösta på socialistiska partier och därmed skulle de enda som tjänade på kvinnors rösträtt vara socialdemokrater (det var ingen skillnad mellan socialdemokrater och kommunister innan 1917). Två citat må nämnas:

Att rösta på en liberal är att rösta för kvinnorösträtten, och att rösta för kvinnorösträtten är att rösta för socialismen

Det är icke politiserande rösträttskvinnor som vi behöfva, utan mödrar och uppfostrarinnor, som kunna lära vårt folk idoghet, sparsamhet och förnöjsamhet samt fostra landets söner till gudfruktiga, modiga, plikttrogna och fosterlandsälskande män.

Paret Åkerhielm var, som de flesta konservativa i Sverige vid denna tid, sympatiskt inställda till Tyskland; bröllopsresan gick också till detta land. Paret Åkerhielm stödde det så kallade bondetåget och hoppades att centralmakterna skulle segra i första världskriget. En resa till Tyskland under kriget resulterade i en bok med titeln ”Från Berlin till Brüssel”.

Tysklands förlust 1918 tog Annie Åkerhielm hårt. Sonen skrev senare att för modern var det en rent personlig katastrof. Det gamla samhället paret sympatiserat med gick omkull, demokratin segrade och om maken kanske hittade en ny plats i den nya tiden var hans fru mer rotlös. Det tog tid innan hon åter började skriva och då efter övertalning av maken. 1920-talet var en besvikelsens tid för författarinnan. ”Jag hatar demokratin”, skrev hon 1917 och hon ogillade det än mer ju mer tiden gick. Maken avled 1931 men änkan fortsatte skriva, såväl böcker som artiklar.

Det är inte riktig klarlagt när Annie Åkerhielm började sympatisera och sedan bekänna sig till nationalsocialismen. Men få har varit så sympatisk inställda i Sverige till den nationella resningen i Tyskland. Flera resor gjordes även till Tredje riket. Adolf Hitler var en frälsare som hon jämförde med Jesus Kristus. Annie Åkerhielm hade själv frångått den traditionella kristendomen vid första världskrigets slut, hon sökte andra vägar och sympatiserade med de nya åskådningarna nere i Tyskland. Hon översatte ”nyhedningen” Gustav Frenssen ”Den nordiska tron” (Der Glaube der Nordmark) till svenska. Hon skrev:

Det må chockera aldrig så mycket, men det är sant: Nationalsocialismen kom och gav den hjälp, kristendomen icke kunde giva. Rasläran kom och gav folket mod att lyfta pannan på nytt.

I valet 1944 till riksdagens andra kammare var Annie Åkerhielm med på Svenska socialistiska partiets vallista. Detta parti hade rötterna i Socialistiska partiet som ombildats året innan i samband med ledaren Nils Flygs död. 5 279 röster, eller cirka två promille, fick partiet.

Åkerhielm var med i samfundet Manhem och var med och bildade Riksföreningen Sverige–Tyskland 1937. Efter den tyske ledaren Adolf Hitlers död den 30 april 1945 skrev Åkerhielm några minnesrader i Folkets Dagblad.

Många som stött och haft sympatier för nationalsocialismen tystnade efter krigsslutet. Men inte Annie Åkerhielm, hon fortsatte. Hon gav inte upp och skämdes inte för sina ideal. Tvärtom att kämpa och rädda Adolf Hitlers minne var för henne en hjärtesak. I tidningen Kretsnytt, Sveriges Nationella Frihetsrörelse tidning, fortsatte hon skriva. Samtidigt försvann hon allt mer från den egentliga samhällsdebatten. Demokraterna ville tysta hennes röst, en penna som varit en självklar del av samhällsdebatten i över 40 år. Den kompromisslösa författarinnan avled, besviken men inte knäckt den 20 juli 1956. Hon vilar på Solna begravningsplats. Annie Åkerhielm bör minnas för att hon gick från klarhet till klarhet, när den gamla konservatismen nått vägs ände blev hon en hängiven nationalsocialist. Hon bör även minnas för att hon aldrig vek ner sig utan kämpade på flera år efter krigsnederlaget och aldrig gav upp sin tro på nationalsocialismen!