FOTBOLL • Varför är damfotbollen så lesbisk och vad kan det få för konsekvenser?

Just nu pågår fotbolls-VM för lesbianer damer i Australien och Nya Zeeland. Sverige är på plats för att ta revansch för finalförlusten i OS för två år sedan.

I denna artikel tänkte jag att vi skulle titta på lebbmaffian inom damfotbollen och vad det får för konsekvenser. Låt oss först bara konstatera att en tredjedel eller mer av spelarna i svenska damlandslaget är lebbar enligt Outsports. Detta är en bisarrt hög siffra som förmodligen inte förekommer någon annanstans – förutom i rena hbtqp-sammanhang. Det ser också ut så här internationellt och har gjort så under lång tid.

Innan vi går in på vad detta får för samhällskonsekvenser kan vi väl kolla på vad lebbandet inom fotbollen får för konsekvenser för själva sporten.

Lesbianismen förstör damfotbollen?

Häromdagen råkade jag titta på en dokumentärserie vid namn ”En match med Victoria Svensson” som handlar om VM 2003 där Sverige slutade tvåa efter en finalförlust mot Tyskland. Matchen avgjordes med ett golden goal långt in i förlängningen efter en omdiskuterad frispark. Victoria Svensson orsakade den frispark som avgjorde finalen – en frispark som många, däribland hon själv och andredomaren, menar var en korrekt brytning.

Det mest intressanta här är Svenssons uttalande om att den rumänska domaren favoriserade det tyska laget eftersom hon hade haft ihop det med flera av deras spelare. Detta anmärkningsvärda uttalande fick tyvärr ingen följdfråga och ingen journalist har heller ställt frågan om huruvida relationerna mellan lesbiska spelare, tränare, domare och andra aktörer kan få konsekvenser för damfotbollen. I detta fall ödesdigra konsekvenser för ett helt världsmästerskap.

En som dock kritiserat fenomenen med lesbiska relationer inom idrotten är damhockeyprofilen Sofia Reideborn. De som följer med vet kanske att damishockeyn lider av samma, men ändå jämförelsevis mildare, problematik som damfotbollen.

Enligt Reideborn påverkar relationerna mellan lesbiska spelare sammanhållningen i lagen negativt då relationskonflikter tas med in på planen. Reideborn uppger att hon har erfarenhet av att kedjor och femmor varit tvungna att göras om på grund av relationsbaserade konflikter. Dessutom säger det sig självt att när lesbiska relationer också finns mellan ledare och spelare, leder detta till särbehandling och nepotism. Det Reideborn vill se är regler mot relationer inom lagen, vilket är vettigt med tanke på hur det sett ut och fortfarande ser ut. Men istället för att ta kritiken på allvar har hon stämplats som ”homofob” i media.

I premiären för damfotbolls-VM vägrade en spelare från Irland att ta i hand med en australiensisk spelare – hennes flickvän – då den senare synts på bild med sitt ex. Det återstår att se vad mer drama den lesbiska ankdammen kan bidra med under pågående VM.

Ett internationellt fenomen

Outsports granskning visar att lesbianism inom damfotboll är något högst internationellt och att Sverige inte ens är värst. Australien har tio öppet lesbiska spelare i sitt lag, plus flera ersättare, att jämföra med Sveriges åtta. Även Irland och Brasilien har fler (nio) lesbianer än Sverige. Granskningen visar också att var fjärde av de 32 lagen har lesbiska lagkaptener, med en högre siffra för de västliga lagen eftersom fenomenet är som starkast här.

Man kan fråga sig varför det ser ut såhär. En del menar att det är för att sporten är mer maskulin och tävlingsinriktad, och därmed mer tilltalande för okvinnliga lesbianer. Ishockeyn har dock inte motsvarande siffror trots att det är en mer maskulin sport och i en lagsport som handboll, som också kan ses som ganska tuff, är siffrorna ännu lägre.

Mest sannolikt är orsaken att det inom fotbollen skett en medveten strategi för att rekrytera hbtqp-människor. Förmodligen har man resonerat att eftersom fotboll är världens största sport kan man få största genomslag där för sin agenda. Även på herrsidan förekommer ju ständigt massmediala rekryteringskampanjer för att få in nya homosexuella till sporten och det är tydligt att det finns en annan ”öppenhet” inom fotbollen jämfört med andra sporter.

Bögen Mbappé, med sin transpartner, hade definitivt inte accepterats eller hyllats på samma sätt om han hade hetat Connor McDavid eller Auston Matthews och spelat i NHL. Om inte andra spelare hittat sätt att frysa ut dem så hade publiken reagerat, ledarstaber försökt motverka dem och förbundet känt obehag. Trots homolobbyns försök att homofiera ishockeyn var det NHL som nyligen upphörde med ”Pride Night” på grund av motstånd från spelarna.

Lesbianismen inom damfotbollen är destruktiv

Flickor som spelar fotboll är inte lesbiska från början men riskerar att anamma lesbianismen på grund av omfattande indoktrinering och för att representanter (läs: idoler) inom damfotbollen normaliserar det. Lesbianism är mer av ett val och en ideologisk feminism jämfört med manlig homosexualitet, som är en typ av medfödd avvikelse för vissa fåtal personer alternativt ett resultat av övergrepp.

En forskningsstudie visar att heterosexuella män som ser manliga homokyssar instinktivt känner obehag och får fysiska reaktioner som är likvärdiga med att se maskar krypa i ruttnande kött. Intressant nog visar forskningen att även de som ser sig och beskriver sig själva som toleranta får dessa reaktioner.

När det kommer till lesbianism är denna typ av reaktioner – för både män och kvinnor – mycket ovanligare. Även de som förstår problematiken med homosexualitet blir inte äcklade av kvinnor som kysser varandra på samma sätt. Det finns till och med män som har sexuella fantasier om lesbiska kvinnor och så vidare.

Detta gör egentligen damfotbollen på ett sätt farligare. Den blir mycket mer effektiv i att göra flickor till nya bi- och homo-rekryter eftersom detta betraktas som normalt inom deras sfär och inte upplevs som frånstötande. Lesbianismen blir också svårare att kritisera då många inte ser några större problem med det.

När vi nationalsocialister vill krossa homolobbyns inflytande är det inte enbart själva akten som vi vänder oss emot. Även om det såklart hjälper till att många, när de bevittnar manlig homosexualitet, får fysiska reaktioner som påminner om maskar i ruttet kött, gör inte det lesbianismen bättre. Homolobbyn, utifrån ett judiskt kulturmarxistiskt perspektiv, handlar ju egentligen inte om att alla ska bli bögar. Syftet är att slå sönder familjestrukturer, och därmed de grundvalar som vårt samhälle vilar på.

Det är just detta som är destruktivt. Det handlar inte specifikt om att något är äckligt eller inte utan om att fenomen som feminism och homolobbyn i sig utgör en attack på både familjen och folket. Våra döttrar bör helt enkelt inte ha lesbiska kvinnor som sina idoler och som förälder bör du motverka detta, exempelvis genom att inte låta dem titta på damfotbolls-VM. Istället bör flickorna uppmuntras till att i framtiden bilda stabila familjer med svenska män.