MÅNGKULTUREN. Tidigare i veckan publicerade Göteborgs-Posten ett reportage om en diakonissa och hennes make som blev ”föräldrar” åt en så kallad ensamkommande pojke från Afghanistan. ”Inget kunde helt förbereda mig på hur det skulle vara att älska någon så djupt” berättar diakonissan som brukar ägna sju timmar om dagen till fysisk närhet med sin ”pojke”.

I ett reportage i Göteborgs-Posten presenteras det gifta paret Louise och Jonathan som för snart två år sedan blev ”föräldrar” åt en afghansk ung man vid namn Zaker, som av oklar anledning inte klarade sig själv trots att han på egen hand hade färdats över halva jordklotet.

Louise, som till vardags arbetar som diakon åt Svenska kyrkan, berättar att det var ”flyktingkrisen” under hösten 2015 som gjorde att de  ”inte längre kunde iaktta allt mänskligt lidande”, varpå de beslutade sig för att ta in ett så kallat ensamkommande barn till sin familj.

Paret tilldelades Zaker, som redan då misstänktes för att felaktigt uppgett att han var 15 år. Placeringen skedde trots att de bett om en ”pojke” som redan fått uppehållstillstånd.

— Vi ville inte behöva oroa oss för utvisning längre fram. Men socialen lugnade oss och sa att det var 90 procent chans att Zaker skulle få stanna, berättar Louise för GP.

Med diakonutbildning och flertalet lästa böcker om barn på flykt bakom sig ansåg Louise att hon var väl förberedd för att ta emot Zaker. Trots detta blev inget som hon tänkt sig, och hon berättar bland annat om hur Zaker började kalla henne för ”mamma” redan efter fem minuter.

— Man har inget skydd. Det finns där 24 timmar om dygnet och det berör en på djupet, förklarar Louise och berättar att hon under det första halvåret kunde spendera sju timmar per dygn med att ”bara hålla om” Zaker.

Louise berättar vidare att ”varje dag är en kamp för att få honom att vilja leva” och att ”fysisk närhet” var det enda som funkade för att Zaker skulle få någon slags ”trygghetskänsla”. Så här beskriver hon det känslofyllda relation som hon kom att utveckla med sin afghanske pojke i en egenkomponerad text:

Som utbildad diakon är jag van att möta smärta, men inget i min utbildning eller erfarenhet, kunde helt förbereda mig på hur det skulle vara att älska någon så djupt som fått sitt hjärta så i grunden söndertrasat. Har du legat i timmar och hållit om ett skakande barn som krampaktigt försöker trycka sig så nära din kropp det bara går för att krama ut varje uns av trygghet som kan finnas, så vet du vad jag pratar om.

Ungefär nio månader efter att Zaker flyttade hem till Louise och Jonathan födde Louise också sitt andra barn, Moses. Louise berättar stolt om hur lille Moses blev Zakers ”medicin” och hans ”hopp” samt hur han med ”oändligt tålamod” kan vyssja Moses till sömns.

Trots att Zaker har varit i Sverige i två år så är det fortfarande inte säkert att han kommer att få stanna i Sverige. Det av Migrationsverket beordrade ålderstestet hindras både av att Zaker saknar anlag för visdomständer, samt av att han har granatsplitter i kroppen som enligt Rättsmedicinalverket omöjliggör röntgen av knäleden.

Louise tycker att det är skandal att Zaker inte får stanna och menar att det vore skadligt för hennes två biologiska barn ifall Zaker rycktes ifrån dem, eftersom de ser honom en en i familjen.

— Men Migrationsverket tycker inte att min anknytning till Zaker är tillräckligt stark. Fastän den är lika stark som till våra egna barn. Att älska någon så mycket att jag tveklöst skulle byta med honom om det bara var möjligt, räknas inte. Inte ens adoption räcker som skäl för uppehållstillstånd.

Maken Jonathan säger inte särskilt mycket under reportaget, förutom att han ibland känner sig ”hjälplös”. På fråga hur han hanterar situationen berättar han att han ”försöker få avskild tid, ta en löptur”.

Källa:
Louise och Jonathan blev föräldrar till flyktingbarn

  • Publicerad:
    2017-05-21 19:40