GRANSKNING. Det finns många posörer som slänger sig med fagra ord. Marita Andersson har lyckats höja pulsen på involverade i ett gräddfilsprojekt för invandrare i Uppsala. Häng med på en historia som bland annat innehåller lögner, veckans ”oy vey”, märklig ”konst” och en mängd utmaningar – som till sist verkade ha blivit för stora.

Undertecknad råkade under 2017 läsa en debattartikel i Dagens industri, där Annica Ånäs, vd för fastighetsbolaget Atrium Ljungberg, Erik Pelling, socialdemokratiskt kommunalråd i Uppsala kommun, Victoria Axberg, Arbetsförmedlingen och Amil Sarsor, samarbetsorganisationen för invandrarföreningar i Uppsala (SIU), berättar om det ”välkomstpaket” som Uppsala kommun nu tänker erbjuda de nyanlända. På bilden till debattartikeln poserar samtliga, förutom Sarsour.

Victoria Axberg, Annica Ånäs och Erik Pelling poserar på bild till debattartikeln. Skärmbild: di.se.

Ordet ”utmaning” används inte mindre än fem gånger i texten, likt ett mantra som till varje pris ska hamras in i huvudet på läsaren. Helt riktigt slår de fast att 2015 års invandrarströmmar nu har börjat övergå till att bli kommunernas ansvar. Staten skjuter till 20 miljarder, men dessa pengar kommer inte att räcka långt när våra välfärdsförmåner i ännu högre grad ska delas med människor som inte bidrar.

Jag bestämmer mig där och då för att följa upp detta.

Högtflygande mål
Det så kallade Välkomstprogrammet i Uppsala är en ren och skär gräddfil, och redan rubriken till debattartikeln andas ett hån mot varje sunt fungerande svensk:

Vi ger nyanlända praktik och lägenhetskontrakt.

Målet med projektet är likt de flesta andra integrationsprojekt diffust, men det finns några konkreta detaljer att ta fasta på. De fem handplockade deltagarna ska helst ha nått en fast anställning efter projekttidens slut, men framförallt så vill man att detta ska framstå som ett lyckat pilotprojekt som ska inspirera andra kommuner att följa efter. Kommunalrådet Erik Pelling (S) säger exempelvis till Uppsala Nya Tidning:

— Det saknas positiva exempel. Får projektet tio efterföljare så är det plötsligt många nyanlända som omfattas.

VD Annica Ånäs säger även hon i samma artikel:

— Slår pilotprojektet väl ut hoppas vi kunna genomföra det i andra städer där vi finns,

Förtätning och ”peniskonst”
Atrium Ljungberg står som ägare av projektet och deras del i det hela ska, enligt artikeln, vara att upplåta lägenheter i ett nyproducerat område, samt praktikplats i något av sina vänföretag, men vad är då detta för företag?

85 procent av Sveriges befolkning bor idag i städer. Siffran växer och det tycker Atrium Ljungberg – som äger, utvecklar och förvaltar fastigheter, i just städer – såklart är bra, för då får de äga, utveckla och förvalta ännu fler fastigheter.

På företagets Twitter lyfter man fram en av landets största folkförrädare genom tiderna – Fredrik Reinfeldt. Under branschdagen 2017 håller han ett föredrag där han bland annat framhäver förtätningen som något eftersträvansvärt och positivt.

Företaget är även känt för att ha upplåtit en av sina fastigheter på Kungsholmen i Stockholm åt diverse feministisk ”konst”, bland annat den uppmärksammade målningen av en blå jättepenis som dock – efter klagomål från grannarna – fick målas över efter en vecka.

Blå jättepenis på en fastighet tillhörandes Atrium Ljungberg.

”Konstnären” Carolina Falkholt hamnade för övrigt i hetluften 2014 efter att på en skolvägg i Nyköping ha målat en mörkhyad kvinnokropp med lila vagina, istället för det havsmotiv som kommunen trodde sig ha beställt. Skolledningen valde först att täcka över målningen, men pudlade ett år senare.

Socialdemokrater och träkorsattacker
Erik Pelling är kommunalråd i Uppsala och verkar genom åren ha agerat föredömligt under partipiskan. När den nya regeringen skulle tillsättas i år så spekulerades det exempelvis kring att just han kanske skulle bli den nya bostadsministern.

”Tack för trevligt bemötande kommunfullmäktige!”, skriver föreningen Tillsammans för Uppsala på sin Facebooksida den 25 februari i år. Kommunalrådet Erik Pelling tar emot en namninsamling undertecknad av bland andra Vi står inte ut, Ingen människa är illegal och Refugees Welcome Uppsala. De vill ge de ensamkommande afghaner som omfattas av den nya gymnasielagen automatisk rätt till bostäder. Frågan kommer att tas upp senare under våren. Med Pelling i ryggen så kan de kanske räkna med framgång i frågan, då han ju verkar vurma för att bereda förtur för rasfrämlingarna.

Uppsalas toppsosse Erik Pelling möter så kallade ensamkommande.

En nyligen genomförd undersökning i Uppsala kommun kan dock vara intressant att nämna i sammanhanget. Den visade nämligen på att fyra av fem unga kvinnor i Uppsala just nu känner sig otrygga. En siffra som har ökat kraftigt sedan den senaste mätningen för sex år sedan.

Inte någonstans i den officiella rapporteringen vill man dock gå in på den uppenbara orsaken till detta, men om man exempelvis tittar på den fristående journalisten Joakim Lamottes livesändning på Facebook från Uppsala den 21 mars så får man veta hur det ligger till. Bland annat berättar en orolig far om de trakasserier och ofredanden hans dotter ständigt utsätts för – av just så kallade ensamkommande.

Amil Sarsour, SIU, kandiderade för Socialdemokraterna i Uppsala under valet 2018, till stor del på arabiska. Kuriosa i sammanhanget är att en av hans döttrar tidigare uppmärksammats i hela två avsnitt av Nordisk Radios podcast Mer än ord, under vinjetten Veckans oy vey, efter att hon påstått att hon blivit attackerad av en ”rasist” – beväpnad med ett 30 centimeter stort träkors. De medverkande i podden dissekerar detta med stor humor i avsnitt 26, och i avsnitt 39 följer de även upp denna röriga historia, efter att den avhandlats i rättegång.

Bollas runt bland dimridåer
När undertecknad, efter att projekttiden för Välkomstprogrammet gått ut, tar kontakt med de inblandade aktörerna så verkar de helt tagna på sängen. Jag får intrycket av att de inte hade förväntat sig några som helst kritiska frågor.

I kontakten med Atrium Ljungberg undrar jag inledningsvis om det finns någon utvärdering och först får jag svaret att det är på gång. Jag får ett ungefärligt slutdatum, kombinerat med upprepningar av meningar från den debattartikel som först väckte mitt intresse. Till exempel så känner sig nu deltagarna som ”självklara Uppsalabor”.

Atrium Ljungberg hade dock förmodligen inte trott att jag skulle följa upp det hela, för när jag återkommer någon månad senare så är svaren ännu mer diffusa. Jag bollas runt.

Arbetsförmedlingen, som står som en part i projektet, borde kunna svara på frågan hur dessa fem personer har valts ut, alltså på vilka kriterier, men vill eller kan inte svara på någonting alls, annat än rent generellt. Min kontakt där ger mig dock ett namn på Atrium Ljungberg som hon menar borde kunna svara mer konkret på detta och några av mina andra funderingar. Där får jag veta att det är ”kompetens och intresse” som har styrt matchningen. Även det en upprepning från debattartikeln.

Efter några turer fram och tillbaka får jag veta att det visst finns en utvärdering, men att jag inte kommer att få ta del av denna. Jag informeras dock om att två av deltagarna har fått fasta jobb. Det är riktiga jobb, inte subventionerade jobb, vill kontakten på Atrium Ljungberg understryka. Det är denna historias första lögn.

Hon menar vidare att projektet ”i sin helhet har fungerat mycket bra, men att det som alltid finns förbättringspotential”. Den mening som dröjer sig kvar är dock följande: ”Det är utmanande att vara flera aktörer som samarbetar”.

Hur ser avtalen ut?
Vid det här stadiet är jag intresserad av att ta reda på om det finns något avtal mellan parterna och hur det i sådana fall ser ut. Normalt när flera parter ingår ett samarbete så finns det ju ett avtal som reglerar olika åtaganden. Det verkar det dock inte finnas i det här fallet.

Avdelningschefen för försörjningsstöd för nyanlända på Uppsala kommun säger att det inte finns något avtal hos dem, men att hon tycker sig minnas att det finns ett avtal mellan stadsbyggnadsförvaltningen och Atrium Ljungberg. Hon förklarar också att detta projekt inte har inneburit någon som helst kostnad för Uppsala kommun, då individerna har betalat sina hyror ”själva”. Vi ska strax återkomma till detta påstående. Lögn nummer två.

Jag slussas vidare till stadsbyggnadsförvaltningens samordnare, men informeras om att där bara finns andrahandsavtal mellan kommunen och Atrium Ljungberg gällande var och en av individerna. Samordnaren lovar att hon ska kolla vidare på detta och återkomma. Det gör hon dock aldrig, trots upprepade påminnelser.

Jag återgår då till avdelningen för försörjningsstöd där avdelningschefen verifierar att det finns fem individuella hyresavtal, men att dessa inte är offentliga handlingar. Hon säger sig dock kunna hämta dessa från den stadsbyggnadsförvaltning som nyligen har slutat svara på frågor, maska personuppgifterna och sända dessa över till mig via e-post. Kort därpå återkommer hon dock och vill nu att jag ska komma in personligen till kommunhuset i Uppsala för att hämta ut kontrakten. När jag förklarar att jag inte bor i kommunen så är det dock plötsligt inga problem med att skicka dessa elektroniskt.

Lögner på lögner
Jag har alltså fått veta att projektet inte har inneburit några som helst kostnader för kommunen. Egentligen är väl denna lögn rätt oviktig då alla de pengar som läggs på rasfrämlingarna är skattebetalarnas pengar, men jag tycker ändå att det är intressant att ta del av hur en anställd inom Uppsala kommun resonerar.

Av de hyreskontrakt jag har fått ta del av så framgår det att hyrorna ligger på mellan 6 000 – 6 500 kronor per månad för en enrumslägenhet. En nyanländ, ensamstående utan barn, som ingår i ett så kallat etableringsprogram, får en statlig ersättning på strax över 6 000 kronor per månad. Ett bostadsbidrag för den här typen av lyxboende ger endast några hundringar. Jag undrar då självklart hur det är möjligt att påstå att dessa individer betalar sina hyror själva. Svaret blir till sist att kommunens försörjningsstöd träder in i de fall de deltagande inte har kommit igång med extraarbete vid sidan av. Såklart.

Interiören på en av Atrium Ljungbergs lyxlägenheter.

När Atrium Ljungbergs projektledare för Välkomstprogrammet säger att två av deltagarna har gått vidare till ”icke subventionerade anställningar” så vill jag undersöka sanningshalten även i det påståendet. Jag vänder mig återigen till Arbetsförmedlingen i Uppsala, nu för att försöka få svar på frågor kring hur de arbetsgivare som anställer en deltagare i etableringsprogrammet kompenseras. Hon säger att det är väldigt individuellt, att alla arbetsgivarstöd är individuella, att inga stöd per automatik delas ut till en viss grupp. Hon vill dock inte säga något mer i detalj om just det här projektet och slussar mig vidare till Arbetsförmedlingens nationella telefon.

Där säger man som det är: Arbetsgivare som anställer en deltagare i etableringsprogrammet får alltid en subvention. Ja, man skulle faktiskt kunna säga; per automatik, även om arbetsgivaren såklart måste skicka in en formell ansökan. Jag får också veta att det torde vara rätt omöjligt att arbeta ihop någon extrainkomst vid sidan av praktiken. Dagersättningen sänks nämligen motsvarade det belopp som deltagaren arbetar ihop. Med andra ord; den statliga ersättningen har gått rakt in på Atrium Ljungbergs konto, samtidigt som Uppsala kommuns medborgare, via skattsedeln har fått stå för försörjningen.

Undertecknad har även sökt Erik Pelling och Amil Sarsour men ingen av dessa har velat svara på några frågor.

Sammanfattning
Fem rasfrämlingar har alltså handplockats för att delta i ett pilotprojekt gällande integration som man hoppas ska sprida sig över landet. Det finns inga positiva exempel, säger kommunalrådet, utan att kritiskt fundera kring varför. Atrium Ljungberg säger själva att man ämnar ta detta vidare till andra städer, ifall projektet slår väl ut.

Arbetsförmedlingen vill inte svara på några frågor kring urval, men Atrium Ljungberg pratar om kompetens och intresse. Kriterierna skulle då kunna antas vara exempelvis hög motivation, hyfsat bra grundutbildning från hemlandet och god social kompetens.

Trots att man då valt ut – får man förmoda – gräddan bland de arbetssökande invandrarna i Uppsala, till ett gräddfilsprojekt, så har det i endast två fall lett till tillsvidareanställningar, dock med subventioner.

Vad gäller det övergripande målet – att pilotprojektet skulle sprida sig över landet – får man såklart även här anse att projektet inte nått upp till förväntat resultat. Atrium Ljungberg avser just nu inte att gå vidare med någon uppföljning, vare sig i Uppsala eller i övriga Sverige.

Samtliga involverade, inklusive de utvalda, blev ändå vinnare. Atrium Ljungberg fick några nyproducerade lyxlägenheter uthyrda till kommunen, dess vänföretag fick gratis arbetskraft under ett år, Arbetsförmedlingen blev av med några arbetssökande under en tid, kommunens ”praktsosse” till kommunalråd kunde slå sig för bröstet och invandrarföreningens ordförande fick ytterligare något att prata om – på arabiska. Men framförallt fick dessa projektägare posera på bild tillsammans och inkassera ett antal miljoner ”godhetspoäng”.

Förlorarna blev dock som vanligt – det svenska folket.

Källor:
Uppsala: Vi ger nyanlända praktik och lägenhetskontrakt
Erik Pelling – ny bostadsminister?
Målet: snabbare integration
Den blå jättepenisen blev en världsnyhet – nu är den övermålad
Porträtt av feministkonstnären Carolina Falkolt
Många tjejer känner sig otrygga utomhus i Uppsala
Samaa nära att bli påkörd: Han skrek ”jävla muslim”

  • Publicerad:
    2019-04-01 12:41