Ett fåtal företag äger större delen av mediemarknaden
2024-12-13 21:20
INSÄNDARE. Tor Lindbergh skriver här om Rysslands geopolitik och menar att Rysslands utrikespolitiska intressen främst är defensiva och kan komma att sammanfalla med EU-kritiska nationalisters intressen.
Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.
Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se
Ryssland uppfattas, och utmålas, idag ofta som aggressivt. Det är viktigt att förstå att denna upplevda aggressivitet egentligen är defensiv till sin karaktär. Ryssland har historiskt sett utsträckt sitt militära inflytande västerut som mest till Tyskland, och som minst till sin nuvarande gräns mot Vitryssland. Det är därför naturligt att om inte Ryssland i framtiden helt skall implodera måste Ryssland utöka sitt militära och ekonomiska inflytande västerut genom erövringar eller militärallianser.
Att Ryssland är hotat av NATO och EU står klart för Ryssland utifrån dess erfarenheter ifrån Kosovo, Tjetjenien, Georgien och inte minst ifrån kuppen mot Ukrainas folkvalde ryssvänlige ledare Viktor Janukovytj 2005. Att NATO genom återkommande olagliga kupper försöker att etablera sig i Ukraina kan av Ryssland inte ses som något annat än en direkt fientlig handling. Det är som om Ryssland eller Kina skulle ta över Kanada genom revolution för att därifrån kunna anfalla USA.
Ryssland har även erfarenhet av den krassa verkligheten bakom västs propaganda om ”frihet”, från den tid då Ryssland styrdes av västorienterade oligarker under 1990-talet. Innan Vladimir Putin tog över styret av landet hade det blivit utplundrat, födelsetalen hade kraschat och barnadödligheten stigit till rekordnivåer. Allt detta har vänt under Putin, vars politik i första hand syftar till att stärka det ryska imperiet.
Rysslands svåraste nöt att knäcka är att skapa en buffertzon för att skydda sin västra gräns mot det nordeuropeiska slättlandet norr om alperna, vilket historiskt sett varit ett ständigt marschområde för arméer i väst-östlig samt öst-västlig riktning. Denna nöt är svår att knäcka eftersom den inbegriper faktorer som Polen, Estland, Lettland och Litauen, länder som har historiska anledningar att vara misstänksamma mot Ryssland. Ändå är det nödvändigt för Ryssland att lösa detta problem.
Den bästa lösningen som finns till hands för närvarande är för Ryssland att använda sig av utländska krafter som önskar splittra EU och därmed göra de misstänksamma problemländerna mer förhandlingsvilliga. Även om det i första hand är NATO och inte EU som är det största militära hotet mot Ryssland är det EU och inte NATO som genom kontroll av ekonomin håller samman problemländerna politiskt. Viktigt att komma ihåg är att denna splittring av EU inte behöver börja i östra Europa, utan lika väl kan börja i västra Europa, södra Europa eller i norra Europa. Ryssland är i det geopolitiska spelet tvungna att söka efter en katalysator som kan splittra EU.
En av de krafter som Ryssland kan komma att använda sig av för att splittra EU och därmed bättre kunna skydda sig själv är europeiska nationalister, traditionalister och gammel-kommunister. Det är sannolikt för detta ändamål som Ryska nationella centret till oktober bjudit in den samlade europeiska nationaliströrelsen till en stor konferens i S:t Petersburg med uppgift att arbeta fram en ny gemensam europeisk nationalistisk doktrin. Sannolikt är detta inte tillräckligt utan en ny front behöver även skapas på vänsterkanten. Vi kan i så fall vänta oss en uppmjukning av höger/vänster-skalan till förmån för en ny politisk skala som baserar sig på väst/östliga intressen.
/Tor Lindbergh