KOMMENTAR. Idag offrades en 90-årig dams rättssäkerhet av en förvirrad tingsrätt som troligtvis kände en massiv press från ett samlat etablissemang att utdöma straff för en olaglig gest som ingen har sett.

Efter Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Borlänge kom framförallt två bilder att spridas frekvent av våra fiender. Den ena var på Tess Asplund, där hon försökte stoppa den tillståndsgivna demonstrationen samtidigt som hon höjde sin högerarm i en hälsning som Stockholms tingsrätt senare skulle komma att klassificera som olaglig – men endast när Simon Lindberg utförde den. Den andra blev inte lika uppmärksammad, men fick trots detta betydligt mer långtgående konsekvenser: Den som visar Vera Oredsson vinka mot motdemonstranter ståendes hundratals meter bort.

Då jag själv ses stå alldeles bredvid Vera på bilden har jag indirekt varit inblandad i händelseutvecklingen. Från samma dag som det blev klart att fientliga krafter ämnade att nyttja bilden i en massanmälningskampanj mot Vera så har jag önskat att få vittna till hennes fördel, eftersom jag vet exakt vad som skedde när bilden togs. Anmärkningsvärt nog har poliserna under sin förundersökning förhört ett antal personer, men inte ansträngt sig det minsta för att komma i kontakt med vare sig undertecknad eller någon av de många andra personer som ses stå bredvid henne på bilden och alltså bör ha sett tydligare än någon annan vad som egentligen skedde.

Efter många om och men fick jag så möjlighet att vittna via videolänk från Umeå. Själva vittnesmålet gick utmärkt då jag har en väldigt klar minnesbild av allt väsentligt rörande den gest som ses på bilden. Det var jag som började att vinka åt motdemonstranterna och det var också jag som uppmanade Vera göra detsamma. Vi var förövrigt en hel grupp av människor som stod i Liljekvistska parken och turades om att vinka till den upprörda men sorgliga skara som samlats med ett gemensamt hat mot att det finns människor som kan tänka självständigt och annorlunda.

Efter rättegången fick jag via min redaktionskollega Johanna Hagberg, som var på plats under själva tingsrättsförhandlingen i Falun, veta något som chockerade mig: Åklagaren hade inte kallat ett enda vittne som under ed ville hävda att de med egna ögon sett Vera Oredsson utföra den påstådda Hitlerhälsningen. Trots att gruppen som ligger bakom massanmälningskampanjen har skrutit om att flertalet människor ska ha sett det var alltså ingen villig att träda fram och vittna om saken. Jag vet förstås att ingen har sett något sådant, men jag trodde ändå att det skulle finnas någon som var beredd att begå mened för att sätta dit Vera. I deras ögon är Vera Oredsson trots allt inget annat än en ”nazistveteran” och därför egentligen knappt ens mänsklig ändå.

LÄS MER: Vera Oredssons rättegång: ”Skulle aldrig falla mig in att göra hälsningen till en meningsmotståndare”

Som det går att läsa i domen så hade inte någon polis på plats sett något. Inte heller fotografen såg några konstigheter medan han fotade, utan reagerade först när han tittade igenom bilderna i efterhand, förklarade han inför Falu tingsrätt.

Eftersom man i ett rättssäkert samhälle ska dömas bortom varje rimligt tvivel hade en seriös och ansvarsfull åklagare förstås aldrig känt sig manad att ens väcka åtal: Han hade inga vittnen på sin sida, samtidigt som det fanns två vittnen som under ed motsade sig åtalets gärningsbeskrivning. Det enda som fanns var bilden, som egentligen inte bevisar någonting. Detta skriver också Falu tingsrätt i domen:

Det är även viktigt att komma ihåg att ett fotografi endast skildrar en ytterligt kort del av ett längre skeende samt att det är okänt vad som hände alldeles före och efter gesten.

Vad som händer alldeles före och efter bilden är förstås helt avgörande, då det är detta som skiljer en vanlig vinkning från en så kallad Hitlerhälsning och därmed en fällande från en friande dom. Trots att den enda informationen om vad som hände före och efter som tingsrätten hade att tillgå var mitt vittnesmål och ett annat vittnes, vilka båda under ed berättade om att Vera gjorde en helt vanlig vinkning, så fortsätter tingsrätten:

Alldeles oavsett detta framstår som sagt Vera Oredssons gest objektivt som en hitlerhälsning och hennes arm är också onödigt höjd med tanke på att hon skulle ha vinkat till folk som måste ha stått lägre placerade än hon.

Hur kan det ”alldeles oavsett detta” då framstå som en Hitlerhälsning? Menar tingsrätten att det är tack vare hur bilden framstår? Döms alltså Vera på grund av att någon annan, utan hennes vetskap, har tagit en bild på henne under ett för henne ofördelaktigt ögonblick? Menar de att en faktor som legat fullständigt bortom hennes kontroll ska vara det som avgör till hennes nackdel och gör henne skyldig?

Nej, det handlar inte endast om detta. För spektakulärt nog fortsätter tingsrättens resonemang på ett ännu rättsosäkrare spår:

Vidare är och var Vera Oredsson en känd nationalsocialist och en hitlerhälsning är givetvis välkänd i hennes kretsar. Gesten gjordes dessutom vid en nationalsocialistisk demonstration.

Att Vera Oredsson är en känd nationalsocialist och att detta skedde under en nationalsocialistisk demonstration är alltså något som ytterligare ska räknas till hennes nackdel. Här upphäver alltså Falu tingsrätt helt skamlöst principen om likhet inför lagen. Om Falu tingsrätt hade upprätthållit vad grundlagen föreskriver om att ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet”, så hade det naturligtvis inte spelat någon roll vilka politiska åsikter Vera Oredsson har. Inte heller vilken första majdemonstration hon ska ha valt att delta på.

Men detta är inte första gången som nationalsocialister behandlas olikt inför lagen. Nordiska motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg dömdes nyligen av Stockholms tingsrätt för att under en demonstration den 12 november 2016 ha höjt sin högra näve och utropat ”Hell seger!”. Detta trots att samma gest frekvent används av andra politiska grupperingar utan problem.

Inte ens när det visade sig att en av nämndemännen som dömde Simon Lindberg uttryckt att den organisation som han leder bör förbjudas ansågs rättegången vara partisk.

Även om det inte endast är organiserade nationalsocialister som drabbas när gummiparagrafen ”hets mot folkgrupp” nu töjs ut till sitt yttersta så är det dock tydligt vad lagen egentligen har för uppgift: Det handlar inte i första hand om att skydda ”utsatta grupper” från hets, utan om att med juridiska medel bekämpa oppositionella aktörer.

I en rättspromemoria från 2016 som författats av Åklagarmyndigheten, med syfte att vägleda operativa åklagare som handlägger ”hatbrott”, skriver man svart på vitt om lagens verkliga syfte:

FN:s rasdiskrimineringskommitté […] har även konstaterat att Sverige har problem med rasistiska och extremistiska organisationer och att Sverige inte fullt ut lever upp till konventionens [FN:s konvention om ”avskaffande av all rasdiskriminering” från 1965, reds. anm] förbud mot sådana organisationer.

Sverige anser att konventionens förpliktelser är uppfyllda eftersom lagstiftningen om hets mot folkgrupp tvingar organisationerna till passivitet genom att förbjuda rasistiska yttranden. En begränsning av politisk åskådning skulle strida mot Regeringsformens skydd för yttrandefrihet- och föreningsfrihet. Kriminaliseringen är inriktad på de gärningar som begås men syftet med den svenska lagstiftningen är att sådana organisationers verksamhet ska förhindras.

Hets mot folkgrupp används således, åtminstone av åklagare, som ett verktyg med vilket man bekämpar organisationer som man anser är ”rasistiska”. För att ”deras verksamhet ska förhindras”, erkänner man helt öppet. Även om ”hets mot folkgrupp” aldrig någonsin kommer att kunna tvinga Nordiska motståndsrörelsen till något som ens liknar passivitet, så är det helt tydligt att just detta är ett av gummiparagrafens främsta syften.

Och denna gång blev en 90-årig dam dömd, vars enda egentliga brott är att hon är nationalsocialist, deltog på en nationalsocialistisk demonstration samt att någon annan fångade hennes arm i en för henne ofördelaktig vinkel på bild.

Domen mot Vera Oredsson bevisar att vi nationalsocialister numera kan dömas för hur någon fotograferar oss. Åtminstone om man ska tro Falu tingsrätts resonemang, genom vilket man idag har upphävt all form av rättssäkerhet.

  • Publicerad:
    2018-02-27 13:09