GLOBALISM • President Joe Biden försöker ge sken av att han vill verka för att trappa ned konflikten mellan Iran och Israel. Men i över ett decennium har globalisterna i Washington och deras herrar i Tel Aviv helt öppet smidit subversiva planer för att störta Irans regering.

Inför helgens iranska hämndattack mot Israel har jag uttryckt oro över att bombningen av ambassaden i Damaskus och vidare provokationer var en fälla för Iran. Mycket tydde på att både Israel och USA öppet bjöd in till en iransk aggression i syfte att motivera ett storskaligt krig mot den sista verkligen starka antisionistiska aktören i regionen.

Iran verkar ha haft samma farhågor. Man genomförde ”Operation sant löfte” efter noggrann kalkylering, där man förberedde sig genom att först vädja till FN:s säkerhetsråd om åtgärder mot Israel, inte för att man trodde att USA skulle tillåta någon anti-israelisk resolution utan för att internationell lag medger användning av militärt våld i självförsvar i frånvaron av ett ingripande från FN. När säkerhetsrådet samlades under natten till måndagen hänvisade Iran till artikel 51 i FN-stadgan för att motivera angreppet mot Israel och fick medhåll av flera inflytelserika aktörer, däribland Ryssland, som pekade ut Washingtons hyckleri i att vilja fördöma Irans attack men inte den israeliska provokationen som föregick den.

"En ny amerikansk strategi mot Iran"

Redan 2009 publicerade Brookings Institution, en av Washingtons äldsta tankesmedjor som enligt University of Pennsylvanias 2013 Global Go To Think Tanks Report är världens mest inflytelserika, ett dokument som öppet beskriver hur den amerikanska politiken gentemot Iran sedan också har sett ut under de efterföljande åren.

Precis som globalisternas planer angående Ukraina och Ryssland är den så kallade analysen ”Which path to Persia? Options for a New American Strategy toward Iran” full av förslag på en rad svekfulla och subversiva åtgärder med syfte att krossa den antisionistiska regeringen i Iran och göra landet till en globalistisk vasallstat.

Man behöver bara läsa de olika kapitlens rubriker för att förstå vad det handlar om: ”Ett erbjudande som Iran inte borde motstå”, ”Fresta Iran: Alternativet till förhandlingar”, ”Att störta Tehran: Regimförändring”, ”Att inspirera ett uppror: Stödja iranska minoriteter och oppositionsgrupper” och ”Sammetsrevolutionen: Stödja en folklig revolt” är bara några exempel.

Vi vet förstås att USA redan har testat många av dessa vägar. CIA har i decennier försökt att underminera iransk säkerhet genom att stödja diverse terrorgrupper i landet, elda på missnöje och vända olika grupper mot varandra. Man har också försökt att ingå olika avtal med Iran och implementerat en rad sanktioner mot landet.

De kanske mest intressanta kapitlen just nu är det tredje, som har rubriken ”Att gå hela vägen: Invasion” samt kapitel 5: ”Överlåt det till Bibi: Tillåta eller uppmuntra en israelisk militär attack”.

Där kan man läsa om behovet att skapa ”ett tydligt exempel av iransk aggression” för att kunna genomföra flyganfall eller rent av en invasion av landet. Annars skulle sådana åtgärder vara ”impopulära i regionen och över hela världen”.

”Denna negativa reaktion kan undergräva samtliga eller några av USA:s politiska initiativ i regionen, oavsett hur iranierna svarar”, står det vidare. Att övertyga resten av världen att USA ”hade försökt alla alternativa metoder och att ingen hade lyckats” och att de ”amerikanska åtgärderna i slutändan var utformade för att förbättra stabiliteten i regionen” anses vara alldeles för komplicerat för amerikanska diplomater:

Av den anledningen skulle det vara långt mer önskvärt om USA kunde hänvisa till en iransk provokation som motivering för flygbombningarna innan de genomfördes. Uppenbarligen, desto mer skandalös, desto mer dödlig och desto mer oprovocerad den iranska handlingen är, desto bättre skulle USA stå sig.

Det konstateras dock att det skulle ”vara mycket svårt för USA att lura Iran till en sådan provokation utan att resten av världen skulle känna igen detta spel, vilket sedan skulle underminera det”.

Det bästa alternativet – i syfte att lura omvärlden – är dock enligt rapporten att USA och Israel ska kunna framställa beslut om militära åtgärder som ”tagna i sorg, inte i vrede” efter att Iran avvisat ett ”exceptionellt erbjudande” av ett slag som ”bara en regim som är fast besluten att skaffa kärnvapen och göra det av felaktiga skäl skulle tacka nej till”.

Med andra ord förespråkar man att USA ska ingå en rad avtal med Iran för att sedan sabotera dem och använda detta som en förevändning för krig – något man redan gjort med det så kallade kärnvapenavtalet som president Barack Obama först ingick med Iran och som efterträdare Donald Trump sedan drog sig ur. Den nuvarande presidenten Joe Biden gick till val på att återupprätta avtalet men har hittills inte gjort några försök till detta.

Det framgår också att israeliska provokationer mot Iran, såsom attacken mot ambassaden i Damaskus, är en tydlig del av Washington och Tel Avivs planer för Iran. Man skriver att om israeliska ledare ”väljer att genomföra en attack mot iranska kärnanläggningar i tron att man inte har något annat val” kan detta leda till ”en bredare konflikt mellan Israel och Iran som kan dra in USA och andra länder”.

Avslutningsvis är det tydligt att Washington fruktar Irans återhållsamhet, och tar upp flera exempel under de senaste årtioendena där Iran förargligt nog inte har besvarat amerikanska och israeliska provokationer:

Det är möjligt att Iran helt enkelt skulle välja att spela offret om de attackeras av USA, (troligtvis med rätta), vilket skulle vinna den religiösa regimen betydande sympati både inrikes och internationellt.

Varför vill USA och Israel se ett krig med Iran?

Precis som att USA har provocerat fram ett krig i Ukraina i syfte att underminera Ryssland som en konkurrent på den internationella scenen handlar de militanta globalistplanerna för Iran också om att utmanövrera en fiende. Genom en rad krig i Mellanöstern har USA konfronterat samtliga starka aktörer i regionen som kan hota Israels dominans.

I Irak lyckades man först att störta Saddam Hussein, vilket ledde till att den shiamuslimska majoriteten kunde gripa makten i landet. Följden blev att Islamiska staten fick momentum, men också att Irak närmade sig Iran.

I Syrien har både USA och Israel gjort omfattande försök att störta antisionisten Bashar al-Assad och hans socialistiska och nationalistiska styre. I det fallet använde man istället för öppet krig mer subversiva metoder genom att beväpna och understödja islamister (som dock i propagandan konsekvent kallades för ”moderata rebeller”). USA stödde dessa grupper mer öppet, medan Israel mer handgripligen svinade i smyg och bistod islamisterna med bland annat flygunderstöd och annan hjälp.

2015 stormade irakiska specialstyrkor ett av IS högkvarter och grep bland annat tre judar med medborgarskap i både USA och Israel som agerade ”militära rådgivare” åt islamisterna.

Dessutom har det avslöjats att den israeliska armén hade särskilda enheter med ansvar att förse ”rebeller” i Syrien med mat, vapen, bränsle och mediciner. Israelerna har dessutom betalat ut stora summor pengar till befälhavare för olika islamistiska terrorgrupper i grannlandet, så att dessa ska kunna köpa vapen och ammunition samt betala ut lön till sina krigare.

När Islamiska staten 2017 ”råkade” attackera israeliska trupper på de ockuperade Golanhöjderna avslöjade Israels dåvarande försvarsminister Moshe Ya’alon inte bara att sionisterna hade öppna kommunikationskanaler med IS utan även att islamisterna ”bad om ursäkt” för misstaget.

Även om de sionistiska målen för Irak och Syrien i slutändan inte uppnåddes fullt ut är Assad än idag upptagen med inre stridigheter medan Irak är ett betydligt svagare och mer splittrat land än under Saddam Hussein.

Men inget som man hittills använt mot Iran har funkat. Den islamiska republiken står idag starkare än någonsin, man har utvecklat supersoniska robotar och är antingen väldigt nära att utveckla kärnvapen, eller alternativt redan innehar en mindre arsenal atombomber. Dessutom har Iran tack vare kinesisk medling slutit fred med ärkerivalen Saudiarabien och anslutit till Brics, som sedan dess samordnat en slags antiisraelisk allians i FN:s säkerhetsråd.

Om man ska tro rapporten från Brookings Institution från 2009 återstår nu endast krig, vilket måste föregås av någon typ av provokation från Iran för att den militanta globalismen ska se human ut i världens ögon.

Detta betyder dock inte nödvändigtvis att sionisterna måste vinna. Israel är fullt upptagna med att sakta blöda ut sig själva i Gaza, USA har ett lika självdestruktivt projekt med proxykriget i Ukraina. Båda länderna lider av stora interna problem och växande polarisering.

Iran å andra sidan är ett land på tydlig uppgång. Man har rest sig över sanktioner och hot till att bli en kraft att räkna med – inte bara i Mellanöstern utan i hela världen. Dessutom har Iran och många andra länder blivit betydligt bättre på att identifiera och motverka den amerikanska flerstegsattacken med subversion, ”färgrevolutioner”, lönnmordsförsök och krigsprovokationer. Så även om det som nu utspelas kan vara en i förväg planerad fälla är inte utgången längre självklar.