ANTIKVARISKT • Artikel från Stormfacklan, nr 15 år 1936. Författad av Bertil Brisman.

Som ett av de bärande ledmotiven i den nordiska tanken står den nordiska socialismen. När vi säga att denna socialism är nordisk, så är det inte därför att vi frånkänna andra folk och raser socialistiska tankegångar. Andra folk ha sina samhällsuppfattningar och ideologier, och bärande ledmotiv i dessa kunna vara både folkgemenskapens och tjänandets princip. Men vi äro nordiska människor, som ha vår egen nordiska livsåskådning, vårt eget nordiska sätt att fullgöra våra förpliktelser. Detta gör lika mycket som på andra områden sig gällande i vår uppgift i samhället och i folket.

Ordet socialism kommer av ett latinskt ord som betyder broderskap och samhörighet. Det återfinnes i åtskilliga ord som social, som är gemensam benämning på allt som hör till det samhälleliga livet. I motsats till detta är individualism. Detta betecknar människan sedd som en enda individ, skild från alla andra i sin omgivning. En människa är individualist om hon lever sitt liv endast för sin egen skull utan att taga hänsyn till andra människor. Detta är de två stora motsättningarna i människonaturen. Och striden mellan dessa motsättningar är det som idag utgör den politiska kamp vi föra. De politiska striderna ha synnerligen ofta dessa två ledmotiv: kampen mellan idealister och materialister, mellan socialister och individualister. Och alltid föres den socialistiska kampen av de unga och revolutionära, som kräva ett sannare och ärligare liv, mot det bestående samhället och dess pampar, vilka ha det bra och därför inte vilja ha någon ändring. Socialismens princip är den naturliga. Den är den enda för människan när hon känner sig som en del i ett sammanhang, i naturen, i sitt folk. Hon lever efter denna princip när hon står ödmjuk inför det stora i tillvaron. När hon mister kontakten med detta och blir ”sig själv nog” blåser hon upp sig och blir individualisten.

Nordisk Ungdom har präglat slagordet: revolution och tradition. Vi äro revolutionärer, vi kämpa för en ny idé mot det bestående samhället och dess orättvisor. Och vi anknyta till traditionen, det svenska folkets historia. Det svenska folkets historia har, när Sverige stått som stormakt, varit socialismens historia. Vi möta det redan i historiens gryning. Människan var icke ett självändamål, som kunde förvalta sitt gods hur hon ville. Vanskötte hon sin gård, som hon fått i arv av sina fäder, blev hon av släkten utstött. Den gård hon fått att bruka, fick hon inte utan släktens medgivande sälja, den skulle först hembjudas åt andra släktingar. Häri framträder tydligt det nordiska samhällets socialistiska uppfattning. Individen var endast satt att tjäna, att förvalta det arv han fått från sina fäder. Genom att förvalta och sköta detta tjänade han den stora folkgemenskapen. Denna socialistiska princip bröts, när med kristendomen främmande läror fick sitt inflytande på vår rättsuppfattning. Klostren och prelaterna lyckades genom förespeglingar om himmel och evig salighet få de på sitt yttersta liggande till att donera sina gods till kyrkan. Härigenom bröts den gamla principen att jorden med dess ägare skulle vara en tjänare av folkgemenskapen. Och därmed var grunden lagd till att betrakta jorden som en handelsvara, som kunde spekuleras i och säljas när profiten hägrade. De gamla fria gårdarna drogos in under de världsliga och kyrkliga stormännen, och odalmännen fingo istället arbeta som slavar under sina herrar mot dagspenning.

Ett typiskt socialistiskt drag möta vi i de nordiska lagarnas bestraffande inte blott av vad som gjordes brottsligt utan även vad som var brottsligt att underlåta sig att göra. Det finns i en gammal dombok upptecknat ett fall där en mjölnare blev dömd till döden för att han inte försökt rädda sin hustrus liv när hon föll i kvarndammen. Skulle han försökt rädda henne skulle detta med säkerhet varit med stor risk för hans eget liv. Men enligt nordisk rättsuppfattning var det i detta fall hans skyldighet oavsett hur det gått med honom själv. Och när han inte fullgjorde denna skyldighet dömdes han till döden.

Detta och många andra förhållanden visa med bestämdhet mot det nordiska samhällets rent socialistiska uppfattning. Man kan uttrycka socialismens princip: allmännyttan går före egennytta. Socialismens mål är icke individens välgång utan folkets. Människan är icke på jorden för att roa sig eller tillfredsställa sina egna intressen utan för att fylla en plikt i en stor gemenskap: den släkt, det folk och den ras den tillhör. Den egendom, de kunskaper och den begåvning hon har är hon skyldig att ställa i gemenskapens tjänst. Den som bryter mot detta har ställt sig utanför folkgemenskapen och har därmed brutit mot socialismens princip.

Denna socialistiska princip kalla vi nordisk. Och det är denna som utgör den nationella socialismen. Ett fruktansvärt förljugande av socialismen är marxismen. Ytterst åsyftar denna att människan skall intet äga utan det skall endast staten. Människan är i marxismens stat inte bunden vid något naturligt. Släktbegreppen äro utsuddade genom upprättande av stora barnhus, propagerandet för s.k. fri kärlek o.s.v. Jordens tjänande uppgift är borta. Denna skall enligt marxismen ägas av staten och människorna skall där endast vara tjänstemän med lika stor lön. Dessa teorier brukar man utmåla mycket vackert. Härigenom skall det inte uppstå några orättvisor. Alla skall ha lika mycket betalt o.s.v. Men tänker man närmare efter vad som står bakom fraserna så inser man att så småningom kommer alla begrepp om plikt och offervilja att suddas ut. Människan äger intet, ej ens sina egna barn. Hon är blott ett nummer i samhället som får lika lön vare sig hon anstränger sig eller inte. Hon kommer inte att känna några förpliktelser mot sina fäder då hon knappt vet vem dessa är och ännu mindre vad de uträttat. Ägandets princip strider på intet sätt mot socialismens. Den som ärvt en gård känner som sin förpliktelse att lämna denna till sina barn i bättre skick än när hon fick den. Den som inte känner något att arbeta för har inte någon uppgift att fylla. Och därmed fyller hon inte heller någon uppgift mot folkgemenskapen.

Men den absoluta fienden till socialismen är kapitalismen. Denna betraktar människans egendom och hennes förvaltande av denna som sin absoluta ensak, som det står henne fritt att begagna hur hon vill, oavsett detta gagnar hennes folk eller ej. Kapitalismen saknar hedersbegrepp. De som sitter inne med den ekonomiska makten har rättighet att behandla sina underlydande hur de vilja bara det kan gagna deras intressen. Man kan då invända: finns det någon garanti för att arbetsledarna skola behandla sina underlydande som medarbetare och ej som slavar? Vi kunna då visa på två stora socialistiska gärningar i Sveriges historia. Det ena var då stormännen sutto inne med all Sveriges jord, och bönderna arbetade som trälar med usel betalning. Den svenska socialismen tog då ut sin rätt genom Karl XI:s reduktion, vilken innebar att godsherrarna fråntogs sina gårdar när de ej fyllde sin plikt mot folket utan handlade blott i sina egna intressen.

Vi kunna vidare visa på att när industrialismen hade slagit igenom i Sverige började de kapitalistiska arbetsledarna utsuga sina arbetare. Vid detta tillfälle fanns ingen hjälp att få hos kungen, då denne ej var svensk. Arbetarna organiserade sig då själva i fackföreningarna och kunde sätta stopp för utsugningen. Att sedan den främmande marxismen tog hand om dessa fackföreningar och dessa istället blev ett redskap för storkapitalismen i stället för mot densamma är det den svenska nationalsocialismens uppgift att åter vrida rätt.

Vi se således hur genom en normal lagstiftning den enskilda äganderätten inte medför några kapitalistiska åsikter. Det arv människan fått att förvalta är hennes uppgift att föra vidare. Detta är en förpliktelse för henne och hon tjänar därigenom den stora folkgemenskapen. Och därmed är det den äkta socialismens, den nordiska socialismens princip.

Socialismen är således vår förpliktelse mot vårt folk. Till folkgemenskapen hör varje arbetande, värdeskapande människa. I dennas tjänst arbetar den svenska kroppsarbetaren och den svenske tankearbetaren sida vid sida för att göra sitt land rikare och stoltare. Kroppsarbetare och tankearbetare är inte som den främmande marxismen sökt slå i oss några fiender. De äro bägge nödvändiga för att det hela skall gå ihop. Men de s.k. finare klasserna ha inte alltid förstått förvalta sitt arv riktigt och istället använt det till självändamål. De ha betraktat sig som finare än de andra och utnyttjat dem för sina egoistiska syftemål.

När Nordisk Ungdom i dag marscherar fram för det svenska folkets befrielse, är det den svenska ungdomens känsla för att det gamla klassamhället var falskt och förljuget. Den svenska ungdomen är söner och döttrar av ett folk. Vi äro alla kamrater och medkämpar för det stora målet: Sveriges befriande och socialismens seger. I denna kamp smides mellan oss alla ett kamratskap som aldrig skall kunna brytas. Vi äro alla svenska arbetare. Och vi föra vår kamp mot det kapitalistiska utsugarväldet, vilket förslavat oss alla, såväl studerande som kroppsarbetare. Och det upplevda kamratskapet i denna kamp är starkare än alla teorier om klasskamp och hat.