SVERIGE. Nationella insatsstyrkan stormade familjen Hagbergs hem och trakasserade en gravid kvinna med två barn. Nordfront har träffat Johanna.

Med anledning av att Emil Hagberg sitter frihetsberövad misstänkt för våldsamt upplopp genomförde nationella insatsstyrkan idag en husrannsakan i Hagbergs hem. I hemmet befann sig hans fru Johanna och deras två små barn. Nordfront har träffat Johanna för att få detaljer kring händelsen.

Berätta, vad hände?
Pär Sjögren ringde mig och meddelade att han hade sett ett antal skumma fordon när han var på väg från mitt hem. Jag hade trott att det skulle bli en husrannsakan redan dagen innan då flera aktivister i organisationen fick besök av polisen för husrannsakan. Då var även barnen hos en kamrat som tog hand om dem. Eftersom de inte hade besökt mig då, trodde jag att faran var över och barnen var nu alltså hemma. Under samtalet med Sjögren kikade jag ut genom fönstret och såg ett flertal svarta skåpbilar så jag sa till Sjögren att de redan är här.

Min första reaktion var att ta in barnen i ett rum för att skydda dem. Då hörde jag högljudda dunkningar och gick ut på balkongen för att se vad som försiggick. Jag fick se minst fyra insatspoliser, varav två var i färd med att bryta upp en av våra dörrar. Jag frågade då vad de höll på med. De reagerade då häftigt och började sikta på mig med sina vapen samtidigt som de skrek till mig att jag skulle hålla upp händerna. Jag svarade då: ”Men jag är ju själv här med två barn”. De svarade: ”Vi vet”.

I samma sekund kom det en eller två poliser ut på balkongen där jag stod. De var högljudda och skrek att jag skulle fortsätta att hålla upp händerna. Jag sa då att jag vill ha mina barn hos mig, på detta svarade de att jag fick vänta. Kort därefter såg jag barnen innanför och ropade dem till mig. De fick då gå ut till mig på balkongen.

Vi stod där alla tre med vapen riktade mot oss. Min äldsta son blev skrämd eftersom han trodde att de skulle skjuta oss alla. Efter ett tag sänkte de sina vapen och min son gick då fram och gav insatspolisen en spark på benet.

Min yngsta son hade vid tillfället bara kalsonger och t-shirt på sig, jag bad därför att få gå in då det ju faktiskt är vinter. Det fick vi dock inte, vi fick stå kvar i dryga 10 minuter i kylan. Då hör jag Sjögren någonstans i huset skrika: –Johanna är du okej? Jag svarade honom att jag var okej men blev då åtsagd att vara tyst och stilla. Jag hörde även hur Sjögren fördes bort samtidigt som han ifrågasatte deras insats.

Efteråt har jag fått höra att han gick förbi sex olika poliser och bara stegade in i mitt kök. Att han lyckades med det finner jag ganska lustigt. Efter att Sjögren förts bort tog polisen min mobiltelefon trots mina protester. De hade förevändningen att de bara skulle kontrollera om det var min och att jag i så fall skulle få tillbaka den. Vi fick nu tillåtelse att gå och sätta oss i soffan i vardagsrummet.

I soffan höll de mig och jag fick inte resa mig överhuvudtaget. Jag undrade flera gånger vad som hänt Sjögren och de andra kamraterna som jag vet var med honom. Jag trodde vid tillfället att de gripit och fört bort dem. Vid frågor om detta fick jag inget svar. När jag satt där i soffan såg jag tre stycken poliser som kom med en kofot. Jag frågade: ”Ska ni bryta in i ett rum så kan ni väl istället be om nycklarna?” Jag fick nu tillåtelse att hämta nyckeln med eskort av beväpnade insatspoliser.

Efter cirka 45 minuter till en timme fick jag och barnen tillåtelse att lämna huset. Jag gjorde detta för barnens skull, annars hade jag förstås stannat för att kontrollera vad de gjorde med vårt hem.

Var du rädd?
Nej men självklart som mamma är man orolig för sina barn. Annars var det nog mest ilska över den överdrivna insatsen.

Pratade poliserna med barnen?
Knappt, de uppmanade mig att göra det. Båda mina söner ville skydda sin mamma så de satt och förolämpade poliserna.

Vad sa de?
Min yngsta son kallade dem för bajskorvar, he he (det värsta han kan komma på). Min äldre son var upprörd över att de stulit min telefon. Båda var förstås oroliga för mig.

Apropå telefonen, fick du tillbaka den?
Nej, och jag fick ingen förklaring till varför den plötsligt var med i utredningen. Min jurist kommer undersöka saken imorgon.

Beslagtog de något annat?
Det vet jag inte då jag inte fick lämna soffan. Och det var sammanlagt cirka femton poliser som rotade runt bland våra saker.

Femton stycken? Var alla insatspoliser?
Nej, det var poliser från nationella insatsstyrkan, lokala ”vanliga” poliser och troligtvis SÄPO-agenter. De sistnämnda var intresserade av vår internet-router, som är placerad så man ser den från vardagsrummet.

Varför tror du förresten att man använde nationella insatsstyrkan, Sveriges ”hårdaste” poliser mot en ensam gravid kvinna och hennes två små barn?
Vet inte riktigt men säkert är det i syfte att trakassera oss och öka den lokala stigmatiseringen. Vi bor i en liten by och där blir nog folk lite rädda om insatsstyrkan slår till mot ett hem. Vissa går ju på medias systematiska demonisering där vi behandlas som kriminella, vilket ju är tråkigt.

Försökte de förhöra dig under insatsen?
Nej, de pratade inte med mig men en lokalpolis kom fram och ville skaka hand. Detta vägrade jag såklart.

Varför ville du inte skaka hans hand?
Aldrig att jag tar i hand med en fiende. Han var ju en del av den här makabra insatsen som jag kände hotade min familj.

Fick du några fysiska skador av insatsen?
Nej, en av dem knuffade mig och drog mig faktiskt en gång i håret för att understryka att jag inte fick lämna soffan. Det är dock inget jag gnäller över, det var för mig mångdubbelt värre att de siktade med skarpladdade och osäkrade vapen på mina barn såväl mina två födda som mitt ofödda i magen.

Dina barn förolämpade polisen och en av dem sparkade en polis. Har du hjärntvättat dem att hata samhället i allmänhet och polisen i synnerhet?
Ha ha, nej verkligen inte. Vår filosofi som föräldrar är att barn ska få vara barn och inte behöva bära en massa hemska politiska problem på sina små axlar. Att de nu är skeptiska till polisen är polisens eget fel. Fortsätter de så här kommer de att forma en generation av riktiga systemkritiker.

Många undrar nog hur barnen och du mår nu?
Barnen mår under omständigheterna bra. Många kamrater har hört av sig. I sådana här sammanhang håller vi ihop, det känns skönt att ha bra människor omkring sig.

Hur tror du förresten att Emil mår?
Han är en hårding, han klarar det här utan problem. Men självklart saknar familjen honom.

Kommer de här trakasserierna få er att trappa ned ert engagemang?
Verkligen inte, sådana här händelser visar ju snarare att våra beskyllningar mot det här systemet är sanna. Jag blir stärkt i min tro att vi måste vara än mer radikala för att ändra detta system.

Till sist, är det något som du skulle vilja låta hälsa till folk?
Ja, jag vill tacka alla som på ett eller annat sätt hört av sig för att visa omtanke. Familjen mår bra och nu hoppas vi bara på att Emil och de andra blir fria snart igen. Sen ett stort ”välkommen ut!” till alla kamrater som suttit frihetsberövade och äntligen släppts. Kampen går vidare!

• Publicerad:
  2013-12-18 22:07

Kategoriserat som:
• Nyheter & Journalistik