JUDISK MAKT. Författaren Thomas Dalton ser att det är den judiska makteliten som försöker sabotera den amerikanske presidentens arbete. Men det är också samma elit som lyft honom till presidentposten.
Bakom Donald Trumps fram- och motgångar står olika falanger inom den judiska lobbyn.
Mitt under den pågående kampanjen för att försöka få Donald Trump ställd inför riksrätt har vi fått nöjet att skåda ett sällsynt spektakel – ett ovanligt tydligt uppvisande av judisk makt och inflytande. Enskilda delar av helhetsbilden är välkända även om en fullständig utvärdering av situationen ännu återstår att genomföra.
Ett noggrant betraktande av situationen visar tydligt på dominansen och korruptionen hos den judiska eliten i Amerika och deras globala nätverk. Det är värt att dokumentera det som nu sker ”för framtiden” – och dra några slutsatser av det.
Låt oss börja från början: Alla de senaste amerikanska presidenterna har varit djupt involverade i judiska förbindelser, men få på ett sådant personligt plan som Trump, beaktat att hans dotter Ivanka konverterade till judendomen inför giftermålet med Jared Kushner som är ortodox jude.
De enda andra presidenter som haft nära personliga band till judarna var själva troligen delvis judar: Teddy och Franklin Delano Roosevelt, och kanske Lyndon Johnson. Bortsett från dessa familjekontakter har Trump en skara av tunga judiska donatorer: Lew Eisenberg, Sheldon och Miriam Adelson, Mel Sembler, Ron Weiser, Steve Wynn, Elliott Brody, Laurie Perlmutter, Carl Icahn, och inte minst Bernie Marcus.
Vidare finns hela hans i huvudsak judiska personal och yrkesmässiga kontakter vilket bland andra inkluderar Avi Berkowitz, den nu fängslade Michael Cohen, Gary Cohn, Reed Cordish, Boris Epshteyn, David Friedman, Jason Greenblatt, Larry Kudlow, Stephen Miller, Steven Mnuchin, Jay Sekulow, David Shulkin och Allen Weisselberg. Alla de där Trump-försvararna i Amerika borde känna oro över hans omfattande kopplingar till Israels folk.
Men låt oss för tillfället ställa alla dessa individer åt sidan. Den pågående processen att försöka få Trump ställd inför riksrätt har nära kopplingar till händelser i Ukraina, av alla ställen. Judar i Ukraina har kommit att spela en överraskande framträdande roll i utvecklingen. Den nationen har en lång historia av konflikter med judiska grupper som sträcker sig mer än tusen år tillbaka i tiden.
Deras antal växte över tid och uppgick till tidigt 1900-tal till cirka tre miljoner individer. Uppskattningar idag gör gällande att det bor mellan 200 000 och 400 000 judar i landet, vilket motsvarar mindre än en procent av den totala ukrainska befolkningen på 42 miljoner. Ändå, på samma sätt som i många andra länder runtom i världen, utövar judarna en anmärkningsvärd och oproportionerligt stor makt i det landet – precis som i vårt.
Ukrainas president, juden Volodymyr Zelenskij.
Som vi känner till har de pågående händelserna i mångt och mycket sitt ursprung i ett telefonsamtal som ägde rum i juli mellan Trump och den då nyligen valda ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskij.
Den 41-årige Zelenskij föddes i Ukraina ”av judiska föräldrar”, som det brukar heta, och skapade sig ett namn som komiker inom underhållningsindustrin. Han blev berömd för att ha spelat rollen som president i ett Saturday Night Live-liknande tv-program men bestämde sig efter ett infall att faktiskt söka den verkliga presidentposten i landet – och vann valet i mars 2019.
Värt att notera är att det rapporterades att ”Zelenskij har inte nämnt sin judiska identitet i intervjuer före eller under kampanjen, vilket kritiker anser vara ett avsiktligt undvikande”. Detta var helt klart en framgångsrik strategi sett i ljuset av de historiska konflikterna mellan de judiska och ukrainska folkgrupperna; som den moderna kryptojude Zelenskij är, har han lärt sig läxan väl.
Nyckelfrågan i detta började i samband med placeringen av Joe Bidens son Hunter Biden i styrelsen för det ukrainska gasenergibolaget Burisma i april 2014, en position han behöll i fem år. Den ledande aktören inom Bursima är händelsevis Mykola (Nikolaij) Zolochvskij – en man som, med sitt judiska efternamn, nästan säkert tillhör den hebreiska stammen.
Hunter emottog ersättning för sina tjänster i storleksordningen 500 000 dollar per år, och ukrainarna fick indirekt tillgång till vicepresident Biden och dåvarande president Barack Obama. Trumps telefonsamtal var en händelse i en kedja som uppenbarligen försökte avslöja korruption och maktmissbruk från far och son Biden, med påståendet att han gjorde det för sin egen personliga vinnings skull.
Biden och son. Foto: Amerikanska regeringen (CC0).
Processen
Den 24 september meddelade Nancy Pelosi starten för riksrättsprocessen i och med bildandet av sex representanthusutskott, vilket vart och ett skulle ha en roll att spela i processen. Av de sex ordförandena för dessa utskott är tre judar: Adam Schiff (Underrättelseutskottet), Jerry Nadler (Justitieutskottet), och Eliot Engel (Utrikespolitiska utskottet).
Vittnesmål bakom lyckta dörrar skulle påbörjas 11 oktober, och de offentliga utfrågningarna den 13 november. Hittills har Schiff och hans utskott fått all uppmärksamhet eftersom det var hans utskott som ledde den offentliga utfrågningsfasen, där Schiff själv hade huvudrollen. Nadlers utskott skall tydligen skriva de faktiska riksrättsdokumenten, och Engels grupp ska ombesörja ospecificerad assistans i ärendet. De tre icke-judiska utskotten kommer troligen endast att tilldelas rutinmässiga och ceremoniella roller.
Men redan innan den inledande fasen bakom lyckta dörrar kunde påbörjas framträdde judar i Ukraina på nytt. Den 9 oktober kom nyheten att två samarbetspartners till Trumps advokat Rudi Giluiani arresterades på Dulles flygplats när de var på väg att lämna landet – två judar från Ukraina och amerikanska medborgare – vid namn Lev Parnas och Igor Fruman. De åtalas för ospecificerade aktiviteter som enligt tidningen Washington Post har att göra med ”ett komplext nät av finansiell och politisk interaktion som har kopplingar till påstådda brott mot kampanjfinansieringslagarna”.
Deras koppling till Giuliani sträcker sig åtminstone två år tillbaka; de hyrde honom tydligen först i egenskap av någon sorts konsult, och sedan bytte de så att de istället började arbeta för honom när trycket växte att utreda båda männen Biden och Burisma. Parnas och Fruman hade uppenbarligen de rätta ukrainska (och judiska) kontakterna för att få jobbet gjort. Men de exakta omständigheterna kring deras kriminella aktiviteter har ännu inte avslöjats.
En utfrågningssal i kongressen. Foto: Facebook.
De offentliga förhören påbörjades, som nämnts, 13 november, Som ceremonimästare och chef att dra i trådarna, översåg Schiff hela den två veckor långa offentliga processen och genomförde själv mycket av utfrågningarna. Men mycket leddes också av den ledande judiske juristen för Underrättelseutskottet, Daniel Sachs Goldman. Goldman har familjeband till det (judiska) företagsimperiet Levi Strauss, vilket förser honom med en förmögenhet av ansenlig storlek.
Det beslutades att tolv personer skulle vittna offentligt. Bland dem fanns ytterligare två judar: Alexander Vindman och Gordon Sondland. Vindman är ytterligare ett exempel på en man med kopplingar till Ukraina. Han och hans enäggstvilling föddes där år 1975, kom till USA 1979, och blev amerikanska medborgare. Han steg snabbt inom den amerikanska underrättelsetjänsten och började arbeta för Nationella säkerhetsrådet i mars 2018. Vindman var inblandad i det nu infama telefonsamtalet i juli; han vägrade att förhandla om att delge sina erfarenheter i ärendet, och kallades följaktligen att vittna.
Sondland är en 62-årig jude från staten Washington som gjorde sig en ansenlig förmögenhet i hotellbranschen. Genom en handfull privatägda företag donerade han i runda tal en miljon dollar till Trumps presidentvalskampanj, och som ett resultat av detta utsågs han i mars 2018 till USA:s ambassadör i EU. Sundland blev då en i horden av judiska ambassadörer, inklusive gelikar som Philip Goldberg (Colombia), Robin Bernstein (Dominikanska republiken), Jonathan Cohen (Egypten), David Cornstein (Ungern), David Friedman (Israel), Lewis Eisenberg (Italien), Lawrence Silverman (Kuwait), och Daniel Rosenblum (Uzbekistan).
När dessa två herrar kom för att vittna blev det ett veritabelt spektakel: En jude (Schiff) som ledde förhandlingarna vid utfrågningen av judar (Vindman och Sondland) av en annan jude (Goldman). Det var en anmärkningsvärd scen: Man skulle ha kunnat ursäktas om man hade trott att det handlade om ett ärende i Knesset snarare än i USA:s kongress.
När förhandlingarna fortskred med de andra vittnena gjordes ett flertal referenser inte bara till Zelenskij men också till en mystisk och dunkel grupp människor, de så kallade ”ukrainska oligarkerna”. Det visar sig att denna elitgrupp, liksom deras motsvarighet i Ryssland, till största delen är judisk. Av de fem rikaste och mest inflytelserika ukrainska miljardärerna är fyra judar: Rinat Akhmetov, Viktor Pinchuk, Ihor Kolomoyskij, och Gennadiy Bogolyubov. Precis under dem i hierarkin i Ukraina finns judiska multimiljonärer som Oleksandr Feldman och Hennadiy Korban. Dessa personer utövar stor makt i Ukraina, ofta istället för officiella regeringsmyndigheter; de är i realiteten en egen regeringsmakt.
Föga förvånande har den nya judiska presidenten Zelenskij mycket täta kopplingar till en av de judiska oligarkerna, Kolomoyskij. Det visar sig att Kolomoysky äger tv-stationen 1+1 som var ansvarig för Zelenskijs karriär till nationell berömmelse. Det rapporterades också att ”Kolomoyskij mediebolag försåg komikerns presidentvalskampanj med säkerhetslösningar och logistiskt stöd.” Samma artikel som skrev detta, nämnde att Zelenskij reste 14 gånger på två år till två utländska hem i Genève och i Tel Aviv.
Som väntat är Kolomoyskij själv inblandad i en rad korruptionsanklagelser och stämningar mot honom. Han hade varit ägaren av Ukrainas största bank, Privatbank, innan den år 2016 med exekutiv order sattes under statligt ägande. Under hans tid som bankägare rapporterades det att ”97 procent av dess företagslån hade gått till Kolomoyskijs ’relaterade samarbetspartners’ och [hans judiska partner och med-oligark] Bogolyubov”.
En oberoende granskning fann att Privatbank hade utsatts för ”ett storskaligt och koordinerat bedrägeri under åtminstone en tioårsperiod fram till in i december 2016”. Kolomoyskij har också åtalats för att ha förskingrat över fem miljarder dollar från banken. Och han och hans ”högra hand”, den ovan nämnde Korban, har varit inblandad i åtskilliga andra brott, inklusive mord, kidnappning, mordbrand och mutbrott. Verkligen ett snyggt gäng!
Och så har vi George Soros. Den judiska miljardären från Ungern (och amerikanske medborgaren) har direkta kopplingar till riksrättsskandalen, med rötter som går åratal tillbaka; mycket av detta härstammar från hans långvariga förkärlek att påverka östeuropeiska regeringar. Han har länge haft intressen i Ukraina, och rapporteras ha haft återkommande möten med den förre premiärministern i Ukraina, juden Volodymyr Groysman. Soros är också en huvudinvesterare i Antikorruptionscentret (AntAC), en grupp som bildades i Ukraina 2012, skenbart för att ”bekämpa korruption” men nästan helt säkert agerande för att manipulera regeringen.
Nyligen har det framkommit att Soros Open Society Foundations i åratal har haft kontakt med nyckelpersoner i Utrikesdepartementet rörande policyer rörande Ukraina, inte minst med judinnan Victoria Nuland och (kan vi säga det?) den påstådda visselblåsaren Eric Ciaramella. Andra påstådda kontakter är svåra att bekräfta. Alex Jones och andra har anklagat riksrättsvittnet Fiona Hill för att vara en ”Sorosmullvad”, vilket hon naturligtvis häftigt tillbakavisade i sitt privata vittnesmål. Den exakta beskaffenheten för den kontakten återstår att upptäcka.
Mediebevakning, medievinkling
Med denna anmärkningsvärda sammanstrålning av många medlemmar från en enda liten etnicitet skulle man kunna tycka att objektiva och oberoende medier skulle belysa och undersöka detta faktum. Naturligtvis så länge inte samma medier också dominerades av denna enda lilla etniska grupp, då man inte skulle förvänta sig någon diskussion alls om saken. Och faktiskt är det exakt vad vi har: Ingen diskussion alls om det.
Jo, det finns omnämnanden i förbigående om att Sondland är ”son till förintelseöverlevare” – vilket gör att läsarna själva får dra slutsatsen om hans judiska identitet – och svepande hänvisningar till antisemitism när någon kritiserar Sondland, men det är det enda. Absolut ingenting om Schiff, Nadler, Goldman, Zelenskij, och de andra. Inte ens Joe DiGenovas anklagelser om att George Soros ”styr Utrikesdepartementet” innehåller något omnämnde om Soros judiskhet – det hade varit att gå alldeles för långt. Eftersom det är välkänt att Soros är jude anses det officiellt numera [efter dekret från Anti-Defamation League/ö.a.] att det är antisemitiskt att säga att George Soros är inflytelserik.
Jerrold ”Jerry” Nadler vid ett besök på en judisk-ortodox skola i Brooklyn. Foto: Jerrold Nadler (CC BY 2.0). På onsdag leder han Justitieutskottet i kongressen som ska skriva riksrättsåtalet mot Trump.
Men vi kan inte bara anklaga våra massmedier för att vinkla saker till judarnas förmån om vi inte har några fakta – i detta fall, namnen på dem. Så, betänk följande lista över journalister och programledare.
Låt oss för ett ögonblick fokusera på de tre största opinionsbildande nyhetskanalerna: CNN, MSNBC och Fox News. Börja med MSNBC – ett medienätverk ägt och skött av NBC Universal, som i sin tur ägs av Comcast. Båda moderföretag har tydlig judisk prägel i högsta ledningen. Brian Roberts och David Cohen på Comcast, och Robert Greenblatt, Bonnie Hammer, Noah Oppenheim, Andrew Lack, Mark Lazarus och Ron Meyer på NBC Universal. Beträffande de mer synliga personerna i rutan, finns på MSNBC Rachel Maddow, Chuck Todd, Katy Tur, Andrea Mitchell, och Ari Melber. Alla är judar.
Trumps älskade Fox News har sina egna judiska aktörer i figurer som Howard Kurtz, Mark Levin, Geraldo Rivera och Chris Wallace. Men kanske ännu mer indikativt är Fox ständigt återkommande pro-israeliska hållning som den artikuleras av typer som (icke-juden) Sean Hannity – och som förmodligen drivs på av Foxs rabiat sionistiska bolagsägare, familjen Murdoch.
Mest uppenbart är det dock hos CNN, vars programledare har en märkbar lutning åt judiskt håll. Vi kan snabbt konstatera detta genom att titta på Wikipediaartikeln ”Lista över CNN-personal” där vi hittar avdelningen ”Politiska och juridiska analytiker”. Av de 26 listade namnen är åtminstone 16 (61 procent) judar: Dana Bash, Richard Ben-Veniste, Rebecca Buck, Carl Bernstein, Wolf Blitzer, Gloria Borger, Harry Enten, Jamie Gangel, David Gergen, David Gregory, Maggie Haberman, John King (konvertit), Josh Rogin, Jake Tapper, Jeff Toobin och Samantha Vinograd. De efterföljande två avsnitten avslöjar ytterligare judiska namn som David Axelrod, David Frum, Peter Beinart, Steve Israel, Jason Kander, Sally Kohn, Catherine Rampell, Hilary Rosen, Aaron Miller, Tony Blinken och Michael Weiss. Och då har vi inte nämnt andra som nyhetsankaret John Berman; ofta förekommande gäster som Bianna Golodryga, Max Boot, och Alan Dershowitz; konvertiter som Kate Bolduan; och icke-judar med judiska gemål som Christiane Amanpour. Allt detta är tveklöst understött av CNN-chefen Jeff Zucker, som i sin tur ansvarar inför sina bolagschefer på Warner Media, nämligen judarna Richard Pepler och David Levy.
På grund av denna situation är det föga förvånande att den judiska paraden under riksrättsprocessen får lite eller ingen uppmärksamhet. Det är faktiskt att förvänta sig. Något annat skulle ha varit häpnadsväckande.
Några slutsatser
Denna sällsynta inblick i amerikansk judeokrati ger oss möjlighet att dra några plausibla slutsatser. Först och främst om pengars makt. Den judiska eliten besitter positioner som innebär inflytande och makt, inte för att de är särskilt talangfulla, smarta, ädla eller omtyckta, utan snarare för att de i praktiken köper sig in i makten. De är experter på att använda sådana samhällspositioner för att utöka sin rikedom och sitt personliga nätverk.
Det är en självförstärkande cykel av den mest ondsinta sort: Att använda rikedomar för att skapa rikedom, att använda sin makt för att växa sig ännu mäktigare. Och det gör de på vad de flesta människor anser vara högst oetiska sätt (när de inte till och med är direkt olagliga). Alla anser att ”pengar korrumperar politiken”, men de erkänner aldrig att större delen av politiska pengar – ungefär mellan 25 procent och 50 procent, beroende på valkampanj och parti – kommer från en enda källa: Den judiska lobbyn.
När de väl har stoppat pengarna i fickan skriver eller ändrar politiker lagar för att ytterligare öka den judiska makten. Återigen, det är i högsta grad ett egennyttigt beteende. Det yttersta målet för alla dessa aktiviteter är, enkelt uttryckt, judisk makt och rikedom; inte rättvisa, inte ärlighet, inte jämlikhet, inte effektivitet, inte barmhärtighet. Därför saknas allt sådant i vår regering.
För det andra ser vi hur judar har kommit att styra de två stora politiska partierna. Det finns inga motstående åsikter, inget verkligt tredje alternativ. Även ett mikroskopiskt hot som kommer från grupper som Gröna paritet måste kontrolleras – exempelvis genom dess ledare som är judinna: Jill Stein.
Våra två dominerande partier som drabbar samman i dödsmatcher i nästan varje fråga och nästan aldrig är överens om någonting, hittar en gemensam sak endast i en fråga: Judiska och israeliska intressen. Judar som nomineras till poster inom juridik och till kabinetten får omedelbart partiöverskridande stöd. Det får också ekonomiskt stöd till Israel, vilket uppgår till summor runt sex miljarder dollar om året, varje år.
Hatbrottslagar skrivs under och ”vit makt”, ”vit nationalism”, ”antisemitism” och ”rasism” fördöms rutinmässigt och tanklöst av båda sidor. Skäliga och fredliga protester mot israelisk brottslighet, såsom handlingar relaterade till bojkott, desinvesteringar och sanktioner (BDS) fördöms automatiskt och till och med förbjuds. Till och med yttrandefriheten som garanteras av Första tillägget som annars är heligt trampas det på och bekämpas närhelst sådana saker hotar judiska intressen.
För det tredje ser vi en beprövad judisk strategi att skapa förvirring och distraktion från de verkliga underliggande problemen. Falska, ytliga politiska konflikter maskerar samstämmiga intressen som alltid strömmar under ytan. Judar kan kämpa sinsemellan om hur mycket makt de ska ha, men om de som grupp känner sig hotade, enar de sig snabbt och går till gemensam attack mot de som hotar deras intressen. De sätter in de mest brutala flockjägarmetoderna mot dem som de uppfattar som fiender. Endast de starkaste och mest principfasta motståndarna överlever.
Den fjärde slutsatsen är den häpnadsväckande eftergivenheten och undergivenheten hos icke-judar, som står i bjärt kontrast mot deras egna långsiktiga intressen. Vi kan inte tro att de beter sig så här helt blint, och vi måste därför anta att de är fullt medvetna om deras handlingar och konsekvenserna därav. Mediegojer som Sean Hannity, Anderson Cooper, Chris Cuomo, Laura Ingraham, David Muir, Lester Holt och andra är skyldiga till det mest motbjudande och förrädiska brott man kan begå: De säljer ut den egna nationen och rasen för personlig vinnings skull.
Detsamma gäller för förrädarna inom företagsledningar och i regeringen. Politiska ledare som Mike Pence, Nancy Pelosi, Devin Nunes, Chuck Grassley, Mitch McConnell, med flera är kriminella förrädare mot den amerikanska nationen; de täcker upp för och försvarar den dolda makten – den sanna ”djupa staten” – och utsätter därmed oss, och hela planeten, för oräkneliga bedrövelser. I en sant rättvis värld skulle de allihop ställas till svars och betala för sina synder.
Det största sveket av alla, naturligtvis, kommer från Donald Trump. På grund av hans oberäkneliga och infantila beteende kan det vara svårt att bedöma hur han tänker. Men några saker är relativt tydliga. Hur man än räknar är Trump inte mycket mer än en karaktärslös, halvt litterat egocentriker av en patologisk magnitud.
Men på grund av hans extremt tunna marginal i fråga om folkligt stöd är han tvingad – verkligen tvingad – att appellera till sant konservativa, till arbetarklassen och till dissidenthögern. Han har helt tydligt ingen verklig önskan att hjälpa dessa grupper, och han har ingen sympati med deras svåra belägenheter.
Trump är prototypen för en privilegierad, förmögen elitist utan kontakt med verkligheten. Men för att behålla makten måsten han då och då kasta oss ett köttben. Vi som befinner oss inom dissidenthögern kan ta emot det och göra något litet med det, men vi får inte förvänta oss mycket mer än så. Trumps realpolitik och hans beslut kommer definitivt att tjäna hans välbärgade kamrater och de judiska maktmäklare han arbetar med.
Men det är värre än så. Trump är en sådan degenererad idiot och rasförrädare att han gifte bort sin egna vackra dotter till den judiska eliten, möjligen bara för de pengar och den makt detta skulle ge honom. (Det säger uppenbarligen mycket lite om hennes omdömesförmåga att hon gick med på det.) Paret Bill och Hillary Clinton gjorde detsamma med deras (mycket mera alldagliga) dotter Chelsea Clinton – och nästan samtidigt, 2009-2010.
Det är kanske inget sammanträffande att i samma ögonblick som Hillary och Trump cementerade deras respektive familj med [den judiska] stammen, steg båda mot höjderna för inflytande inom deras respektive parti. Om den judiska lobbyn inte kan ha en jude som president, är en familjeanknuten goj det näst bästa. Därför kan 2016 års presidentkamp bäst ses som en kamp mellan två falanger av den judiska lobbyn; var och en hade sin favoritkandidat och Lobbyn var garanterad att vinna, oavsett hur valet gick. Spelet var alltså riggat.
En femte slutsats är att förhållandena knappast kommer att bli bättre i en nära framtid. Betänk det kommande presidentvalet 2020. Demokraterna har en hyfsad chans att vinna presidentskapet, men tyvärr genomsyras deras parti ännu mer av den judiska miljön än Republikanerna. De får en större procentandel kampanjpengar från den judiska lobbyn, och deras liberala judiska anhängare i massmedierna är överlägset fler än deras neokonservativa motsvarigheter (som alla är anti-Trumpare). Och titta på den nuvarande samlingen av presidentkandidater. För tillfället finns 18 aktiva kandidater. Bland dem är inte mindre än fem judar: Bernie Sanders, Tom Steyer, Marianne Williamson, Michael Bennett, och den senast tillkomna Michael Bloomberg. Gud hjälpe oss om vi till slut får en judisk president.
Alla andra konkurrenter är dock nästan lika skadliga: Pro-israeliska, antivita, ”antirasistiska”, promilitaristiska, etc. – med Tulsi Gabbard som enda undantag, vars bestående närvaro i valkampanjen är något som liknar ett mindre mirakel. Endast hon verkar vara villig och ha förmågan att konfrontera den judiska maktstrukturen bakom Demokraterna. (Notera det, alternativhögern!)
Men Gabbard har nästan ingen chans att vinna nomineringen, och följaktligen får vi ännu en proisraelisk demokrat som ska tävla mot en proisraelisk Trump vars senaste tecken på tro och huldhet gentemot Israel var att deklarera att bosättningarna på Västbanken är lagliga, vilket utgör en kränkning av den historiska skenheliga amerikanska hållningen att de är illegala.
För det sjätte, och slutligen, är judeokratins dominans så överväldigande att alla andra frågor tynar till obetydligheter. Därför bör varje amerikan, oavsett hjärtefråga, först och främst bekämpa judisk makt, för innan den blir framdragen i ljuset och underminerad, kommer alla andra strävanden med säkerhet att misslyckas, om de inte sammanfaller med judiska intressen.
Lobbyn underkuvar effektivt varje annan politisk fråga och formar dem enligt sina egna behov, och därför borde alla bekämpa den makten, om vi ska ha något hopp om att lösa våra många bekymmer. Miljömedvetna, sjukvård-för-alla-förespråkare, antiabortanhängare, nattväktarstatförespråkare, skattemotståndare, liberaler, konservativa, socialister, libertarianer… din strävan är dömd om du inte kan rekrytera ansenligt judiskt stöd, och det är omöjligt om du utmanar något av de intressen som den judiska lobbyn arbetar för. Så enkelt – och samtidigt svårt – är det.
Filosofie doktor Thomas Dalton har bland andra skrivit böckerna Debating the Holocaust (2015), Hitler on the Jews (2019) och Goebbels on the Jews (2019). Hans senaste bok är The Jewish Hand in the World Wars, publicerad i år av Castle Hill, ett förlag vars böcker ofta stoppas av den judiska lobbyn för att de behandlar frågor judar och sionister vill tysta och därför sällan går att köpa via stora bokhandlare som exempelvis Amazon.
Originalartikeln publicerades ursprungligen på Occidental Observer och har källhänvisningar. Den kan läsas på engelska här. På grund av svensk lagstiftning som begränsar den grundlagsskyddade tryckfriheten har några meningar och formuleringar ändrats något.
Hoppa till huvudinnehåll
