JUDISK MAKT • USA:s judiske utrikesminister fastslog på onsdagen vid World Economic Forum att världens nationer nu i högre grad än någonsin tidigare behöver och efterfrågar ett amerikanskt engagemang.

I veckan har World Economic Forum 2024 utspelat sig i Davos, Schweiz. På onsdagen förde där USA:s utrikesminister juden Anthony Blinken en officiell diskussion med, den judiske New York Times-journalisten Thomas Friedman, flerfaldigt belönad för sina journalistiska insatser för sitt folk samt för staten Israel. Temat för dagens samtal var USA:s roll i världen.

WEF:s ordförande Klaus Schwab presenterade Blinken för publiken med följande orwellianska harang:

En nyckelfigur för utformandet av den internationella agendan samt för främjandet av globala partnerskap

Palestinakonflikten och Mellanöstern

Diskussionen kretsar inledningsvis kring Mellanöstern, där Blinken säger sig se ”en ny och hoppfull fas” i utvecklingen, enligt vilken allt fler arabländer likt Saudiarabien ”vill ha en normaliserad relation” med Israel och ”erkänner den judiska statens behov av säkerhet”. Samtidigt ”isoleras” enligt Blinken Iran alltmer och ställs, hävdar han, med stigande grad av tydlighet inför ett val av hur man ska förhålla sig till den generella utvecklingen i regionen.

USA:s linje i Palestinakonflikten beskriver Blinken som en strävan mot ett läge där ”Israels säkerhet till fullo garanteras” samtidigt som en palestinsk stat ledd av ”en reformerad palestinsk myndighet” upprättas. Frågor om på vilket sätt denna myndighet enligt honom behöver ”reformeras” samt om vad som ger USA rätten att diktera hur den är utformad, bemöter han med det motsägelsefulla svaret att ”detta måste palestinierna själva komma fram till”. Samma sorts svar ger han på frågan om huruvida eller ej Netanyahu är rätt person att leda Israel mot ett erkännande av en palestinsk stat:

— Det här är upp till Israels befolkning att avgöra.

Svaret framstår som absurt eller falskt, då Netanyahus grad av lämplighet för uppgiften inte nödvändigtvis hänger samman med hur stort folkligt stöd han har.

Vidare måste Blinken antas känna till följande aktuella officiella uttalande av Israels premiärminister:

— Vi kommer fortsätta att etniskt rensa Gazaa oavsett vad internationella domstolen säger.

Till detta kan fogas Netanyahus tidigare försäkringar om att det aldrig kommer bildas någon palestinsk stat så länge han är Israels premiärminister samt hans kommentar i höstas tillfrågad om det sannolika ens i ett återupprättat palestinskt självstyre efter nu pågående konflikt:

— Glöm det Biden!

Samma typ av svar som nedtonar USA:s inblandning levererar Blinken också på andra frågor, vilka på ett konkret sätt belyser denna federations funktion som världspolis – en roll som han något motsägelsefullt samtidigt hyllar och fastslår att ”om inte vi tog ledningen skulle någon annan göra det, helt garanterat med lägre grad av tillfredsställda amerikanska intressen som resultat”. Och om ingen tog det initiativet skulle istället ”ett vakum” uppstå – ett ännu sämre alternativ, vilket – ”som historien har lärt oss” – innebär ”kaos, mörker och eskalerande konflikter”.

Retorikern Blinken

Som retoriker är Blinken skickligare än sin president. Till skillnad från denne väljer han sina ord och sin framtoning på ett medvetet sätt. Denne cyniske maktspelare marknadsför sig som en eftertänksam filosof, ständigt lätt försänkt i sorg över människornas lidanden. Han får, som han förklarar för Friedman, lite svårt att tro på mänskligheten när så många förnekar palestiniernas ”illdåd mot judar”: familjer som ”eldas levande” och barn som avrättas framför sina föräldrar och sådant. Visserligen helt obekräftade uppgifter, medan IDF:s masslakt av över 25 000 palestinier efter den sjunde oktober i fjol är belagd. Som en jämförelse beräknas Hamas under Al-Aqsastormen ha bragt drygt ettusen israeler om livet.

USA:s utrikesministers tillkortakommande som retoriker/skådespelare består främst i hans tendens att spela över ibland, med uppenbart förlorad trovärdighet som resultat. När han i intervjun till exempel tillfrågas om ”det värde”, som han och USA:s övriga politiska ledning tillmäter judars liv jämfört med det man tillmäter palestiniers, svarar han att ”det är samma” och tillägger med tillkämpat darr på rösten att hans ”hjärta krossas varje gång en palestinier dör”.

Blinkens samtalspartner och folkfrände Friedman jämför utrikesministerns enligt honom ”tuffa uppgift” som världssamordnare med föregångaren (och rasfränden) Henry Kissingers (USA:s utrikesminister 1973–1977) ändå ”mindre betungande åligganden”. Den senare slapp, argumenterar Friedman, ”bråkstakarna” Hamas, Hizbollah och Huthi och hade Anwar (Sadat) (Egyptens president 1970-81) eller Golda (Meir) (Israels premiärminister 1969-74) att ringa till när han behövde någon att prata med. Vilken nutida ledare i världen, tycks Friedman undra, har Blinken att vända sig till?

Ukrainakonflikten och Kina

Frågan om varför det är så viktigt för USA att Ukraina vänder sig västerut besvarar Blinken föga förvånande med att hänvisa till att detta vägval till fullo är ukrainarnas eget, som han inte det minsta tar ställning till – men ändå ställer sig bakom, just eftersom det är de själva som väljer denna väg. Vidare hävdar utrikesministern att Ryssland ”misslyckats i sina intentioner att utplåna Ukraina”, samt att den forna stormakten idag har ”en kraftigt försämrad ställning ekonomiskt, militärt och diplomatiskt” jämfört med den man hade innan inledandet av sin ”fullskaliga invasion”.

Denna Rysslandsbild befinner sig någonstans på skalan mellan ”kraftigt manipulerad bild av verkligheten” och ”direkt lögn”. En slags polarisering mellan Ryssland och huvuddelen av västvärlden har visserligen ägt rum, men till segrare i det ekonomiska krig mellan parterna, som den senare sidan utropat, har man i olika delar av världen – och även på flera håll i väst – utsett den förra sidan. Ryssland har under den aktuella konflikten definitivt lidit militära, ekonomiska och diplomatiska förluster men har även genom nyupprättade samarbeten internationellt, bland annat inom BRICS vunnit ny mark. Någon redovisning av hur han räknar ut balansen på detta konto erbjuder Blinken inte.

Några förutsättningar för nära förestående förhandlingar eller ens för ett vapenstillestånd kan Blinken inte skönja, men han framhåller att ”USA i likhet med Ukraina står berett att diskutera” med ett Ryssland som ”på allvar omprövat sin hållning” i frågan.

När det kommer till USA:s inställning till Kinas agerande på världsscenen kommenterar Blinken att frågan är ”ytterst komplicerad”. Friedmans försök att ”åstadkomma en repa i utrikesministerns diplomatiska fernissa” med frågan om denne verkligen inte frågat Kinas president Xi Jinping varför han ”hänger med en loser som Putin” parerar Blinken med ett kväst skratt och kommentaren att han ”sysslar med diplomati” och därför föredrar att inte kommentera det som journalisten just nämnt.

”Världen ropar efter oss”

Tillfrågad om sin syn på USA:s roll i världen idag svarar Blinken:

— Jag hör det från praktiskt taget alla länder: De vill ha USA! De vill att vi är närvarande, de vill ha oss vid bordet, de vill att vi ska leda.

— När Washington misslyckas med att ta itu med en stor fråga, tillägger han, ”hanteras den antingen av en annan nation – förmodligen till skada för USA:s intressen – eller så tar ingen annan ledningen”.

Den friserade skildring av Amerikabilden runtom i världen som Blixen bjuder på, anstår knappast den filosof han vill framstå som. Sanningen är att den sionism som USA och Israel förfäktar hånas, hatas och föraktas i manifestationer världen runt.

Men ”geopolitisk turbulens och konflikter runtom i världen” förklarar enligt utrikesministern nationernas tilltagande trånad efter USA:s diplomatiska eller militära intervention för lösning av deras allehanda kriser.

— Det finns idag en större efterfrågan än någonsin tidigare på vårt engagemang, på vårt ledarskap i partnerskap med andra, förklarar Blinken och tillägger:

— Nu åligger det därför Washington att transformera sina olika geopolitiska partnerskap till effektiva instrument för lösning av globala utmaningar såsom Israel-Hamas-kriget.

Och USA:s ledande globala roll inskränker sig enligt Blinken inte till frågor relaterade till militär säkerhet.

— När andra nationer ser de inhemska investeringar som USA:s president Joe Biden gör, såsom finansiering av stora infrastrukturprojekt och klimatteknik, inser de att vi faktiskt menar allvar med oss själva, trots den delvisa dysfunktion som skildras på tidningarnas förstasidor, säger Blinken och levererar sedan en beskrivning av hur det globala amerikanska ledarskapet redan är på god väg att ena världen:

— När det gäller några av tidens riktigt stora frågor – oavsett om det handlar om hur man ska hantera Kina eller hur man ska förhålla sig till Ryssland – har vi nu uppnått en högre grad av konvergens mellan oss själva och våra nyckelpartners i Europa, Asien, och även i andra delar av världen – än vad som varit fallet någon gång i modern tid.

Men dessa ord ekar tomt och förefaller yttrade av någon som förlorat kontakten med verkligheten. För att finna anti-amerikanska strömningar lika starka eller starkare än dem som florerar nu – och det gäller även för USA självt samt för många av de länder Blixen håller för att vara dess ”nyckelpartners” – får man sannolikt gå tillbaka till Vietnamkrigets dagar.