VÅR VÄG. Mikael Karlsson skriver om den åttonde punkten av Nordiska motståndsrörelsens partiprogram.
Ett realpolitiskt perspektiv
Nordiska motståndsrörelsens försvarspolitik innehåller insikter som är tämligen rättframma. Historiska studier likväl som teoretiska modeller framhåller kampen om resurser som ett avgörande inslag i konflikter. ”Jordens resurser är inte oändliga och förr eller senare kommer rovgiriga stater och andra intressen tvinga sig till resurser från dem som inte kan försvara sig” skriver man i programmets början. Förvisso är det så även i dagens värld. Stater som skakas av inre konflikter mellan grupper av människor kan ändå driva en aggressiv utrikespolitik ifall den gagnar den styrande eliten, med USA som uppenbart exempel. Även en ändamålsenlig stat, som agerar i dess medborgares intressen, kan uppträda aggressivt om än på en mindre bedräglig grund. Detta kan beskrivas med en liknelse.
Anta att staten är en stark, beväpnad man i en samling andra män. Vissa är starkare, andra svagare. Vissa har mer av vissa saker, andra mindre. Staten, som symboliseras av mannen, samexisterar med de andra. Det ligger inte i någons intresse att skapa konflikter, eftersom konflikter för med sig risker. Ett stabilt tillstånd upprätthålls i egenintressets namn.
Läget förändras när brister uppstår. Anta att vår man staten blir hungrig. Han har inte tillräckligt mycket mat för att hålla sig mätt och en krissituation uppstår. Behovet av mat börjar överskugga risken i att starta en konflikt allt eftersom svälten närmar sig. Till sist beslutar han sig för att gå till handling. Det är då logiskt att han ger sig på den i samlingen som är svagast och har mest mat över, för att minimera risken och maximera den möjliga tillökningen av resurser. Den som har mycket av någonting som andra värderar högt och låg förmåga att försvara den riskerar alltså att bli angripen.
I verkligheten är det förstås mer komplicerat. Geografisk närhet och politiska allianser spelar in, liksom en större riskbedömning där man försöker bedöma tredje parts agerande vid ett anfall. Resurser behöver i detta resonemang inte vara olja eller järnmalm, utan kan exempelvis vara tillgång till Östersjön. Nordiska motståndsrörelsen förstår att de nordiska länderna idag har för låg försvarsförmåga samtidigt som de har åtråvärda resurser. En tillräckligt utökad försvarsförmåga kan innebära skillnaden mellan fredlig handel och erövring – man bör alltså se till att våra resurser kostar så mycket att ta med våld att andra stater hellre väljer att handla med oss.
Medborgarsoldaten
Nordiska motståndsrörelsen vill återinföra allmän värnplikt. Värnplikt och medborgarskap har ett antikt samband – de grekiska stadsstaterna och den romerska republiken praktiserade denna princip. Romarna menade att för att vara del av res publica, det allmänna (i betydelsen ”staten”), krävdes att man ställde upp i armén. Medborgarskap, rösträtt, politiska fri- och rättigheter och värnplikt var delar av ett integrerat system. Värnplikt kan sägas ha ett politiskt syfte i att den ingjuter försvaret av det allmänna som varje medborgares plikt. Den är också ett privilegium då den medför rättigheter som icke-medborgare saknar.
Militärt är det också högst lämpligt att ha en befolkning som har genomfört en militär utbildning som regelbundet uppdateras. Norden är glest befolkat och rikt på resurser, liksom stort till ytan. Att ha en professionell krigsmakt stor nog att försvara hela Norden vore troligen väldigt kostsamt. Vi vet också att den stat som historiskt sett enbart förlitar sig på professionella soldater kan bli soldaternas gisslan – ännu en gång kan romarna få utgöra ett exempel – ett brett folkförsvar medför därmed stabilitet och säkerhet.
Vissa föreställer sig att det är meningslöst för mindre stater att försvara sig. De tänker sig kanske att staterna ställer upp sina stridsvagnar och soldater på varsin sida ett fält och gör upp i strid. Den mindre styrkan kommer då alltid att förlora, varför den rationellt sett inte ens bör ställa upp. Så kan den som saknar insikt motivera en avvecklig av försvaret.
I själva verket har mindre stater effektivt försvarat sig mot större vid många tillfällen. Nordvietnam besegrade USA genom att, som innnan beskrivet, göra en seger alltför kostsam. Den politiska viljan i USA tog slut då nordvietnameserna vägrade att ge upp och tillfogade amerikanerna oacceptabelt höga förluster genom ett blodigt gerillakrig. Ifall en fientligt sinnad stat invaderar Norden är denna typ av assymetrisk krigföring lämplig. Alla som genomfört sin värnplikt ska förvalta sitt tjänstevapen i det civila livet enligt Nordiska motståndsrörelsens partiprogram – även om delar eller hela Norden ockuperas kommer möjligheten till effektivt motstånd finnas kvar eftersom vapen inte centreras till ett fåtal förvaringsplatser.
Frihetsprincipen
Slutligen når vi frihetsprincipen. En frihet som ofta förbises är den kollektiva friheten, alla nordbors rätt till självstyre. Ifall vi inte kan hävda vårt territorium saknar vi kollektiv frihet och kan styras av andra. Det är inom den kontexten, att vara del av en stat som agerar i ens intresse, som den personliga friheten blir meningsfull. Det är en inskränkning av den personliga friheten att behöva göra värnplikt, men utan denna kan inte den kollektiva friheten säkras. Resultatet kan bli ockupation – under vilken alla friheter blir beroende av tredje parts välvilja. Ockupanter har sällan brytt sig om den ockuperade befolkningens fri- och rättigheter.
I texten Ett avväpnat folk är inte fritt argumenterar jag för utökade vapenrättigheter. I partiprogrammet står det:
Nordiska motståndsrörelsen kommer:
Mer kan man inte gärna be om. Medborgarna kommer att ha mycket goda möjligheter att försvara sig och sina familjer mot kriminella element, som även i det bästa av samhällen kommer att existera. Ifall staten urartar och inte längre representerar medborgarnas intressen kommer medborgarna också att besitta nödvändiga medel för att störta den och byta ut den mot en ny. Det säger mycket om Nordiska motståndsrörelsens tro på sig själv att man vill ge medborgarna den makten – något våra demokratiska partier idag inte skulle drömma om.
Hoppa till huvudinnehåll
