KOMMENTAR • Några månader in på den ”blåbruna” regeringens regim och Sverige är i sämre tillstånd än någonsin. Inte ens paradgrenen ”lag och ordning” verkar Ulf Kristersson kunna få grepp över.

Under förra årets valrörelse bedrev det som kom att bli Tidöpartierna, M, KD, SD och L, en gemensam valkampanj om att byta ut den socialdemokratiska minoritetsregeringen som misslyckats med allt och som hade uppseendeväckande dåligt inflytande i riksdagen.

Istället skulle man bilda en regering med en majoritet bakom sig, ledd av ”lag och ordning”-partiet Moderaterna och ”judeokristen moral”-partiet Kristdemokraterna. Det blev rent tekniskt ingen majoritetsregering, men med Tidöavtalet säkrade man SD:s stöd och därmed en majoritet bakom regeringens huvudsakliga visioner.

Dessa visioner sammanfattades i Tidöavtalet, som jag skrivit en kommenterande artikel om tidigare. Sveriges många problem skulle lösas med hårdare tag: Mer övervakning, hårdare straff, nya lagar, utvisningar av kriminella och personer som inte håller rätt standard (läs: ”bristande vandel”) samt en allmän tuktning av den sossifierade och förfallna samhällskroppen. Det skulle bli ett ”paradigmskifte”, utfäste man.

Med statsminister Ulf Kristersson (M) i spetsen skulle man dessutom ro iland det svenska Nato-medlemskapet och äntligen uppfylla den urborgerliga drömmen om att gå fullt ut med total militant globalism.

Bland kritiken mot Tidöavtalets orwellianska framtidsvisioner hos nationella och systemkritiker fanns en slags förhoppning om att den nya regeringen åtminstone skulle komma att rensa ut sossetjänstemän i den djupa staten, som likt cancer äter upp det som finns kvar av Sverige inifrån. Och att invandringen åtminstone skulle stramas åt och kanske att en och annan icke-svensk skulle komma att utvisas.

Sverige i sämre skick än någonsin

Några månader in i Ulf Kristerssons regim har vi dock endast att konstatera att inget av detta har hänt. Sverige är i sämre skick än någonsin. Till och med systemtrogna Aftonbladet har tvingats bita i det sura äpplet och medge det vi alla känt till länge: Samhället fungerar inte längre.

En av Tidöpartiernas fränaste kritik mot Stefan Löfvens och senare Magdalena Anderssons sosseregim var oförmågan att hantera gängvåldet. Justitieminister Morgan Johansson (S) var en återkommande måltavla för attacker från ordning och reda-falangen i riksdagen. Men trots höga ambitioner i Tidöavtalet är gängvåldet värre än någonsin.

När Tidöpartierna nyligen presenterade ett nytt ”gängpaket” så nämndes inte utvisning av kriminella invandrare en enda gång – trots vallöften och Tidöavtalsretoriken. Istället var det sedvanlig sosseretorik om ”rättvisa straff” och ”förebyggande arbete” som skulle stoppa våldsspiralen.

Sveriges problem med Turkiet skylldes under föregående mandatperiod konsekvent på Socialdemokraternas djupa relationer med kurderna. Men från att ha gått från ett ”kanske, om ni bättrar er” under Magdalena Andersson har Turkiet nu till synes sagt definitivt nej till Sveriges Nato-ambitioner. Inte ens när regeringen staplar terrorlagar på varandra och lovar ytterligare nya inskränkningar i svenskarnas fri- och rättigheter blidkas turken.

Och inte ens i Turkiet-frågan kunde Tidöpartierna hålla en enad front. Rasmus Paludans koranbränning utanför den turkiska ambassaden fördömdes av Moderaterna, medan Sverigedemokraterna – falangens största parti – öppet attackerade vad man uppfattade som ”smörande för en islamistisk diktatur” från regeringen.

 — Blir de upprörda, så elda hundra koraner till, sa justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD) om Turkiets reaktioner.

Turkiet viktigare än Sverige?

Ulf Kristersson ska vara så desperat att han till och med ringt till FN:s generalsekreterare Antonio Guterres för att be om hjälp att ta hem Nato-ansökan. Med tanke på hur tandlöst FN är kan man ju undra vilka resurser statsministern uttömt innan FN-samtalet som vi inte känner till.

Det är uppenbart med all önskvärd tydlighet att Turkiet- och Natofadäsen upptar all tid och energi för en allt mer bekymrad Ulf Kristersson med kabinett, samtidigt som allt annat faller samman runtomkring regeringen.

Nyligen ifrågasatte dessutom SD:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen helt öppet energiminister Ebba Bush i SVT:s Agenda om ”klimatomställningarna”. Det är dock bara den senaste i en lång rad brott mot Tidöavtalets överenskommelse om att ta kritik mellan partierna internt. Första gången detta frångicks var bara dagar in på Kristerssons statsministerskap när Liberalernas ledare Johan Pehrson dundrade att SD:s politik är ”brun sörja”.

Nu har det inte ens gått ett halvår sedan Kristersson tillträdde och det kanske är för tidigt att recensera ”paradigmskiftet”. Men en regerings första månader sätter ändå tonen för mandatperioden och det enda vi sett hittills är svaghet, inkompetens, splittring och handlingsförlamning. Inte alls den ”tuffe Uffe” som valrörelsen försökte utlova.

En trend i hela den vita världen

Men Sverige är i gott sällskap. Hela västvärlden är drabbat av svaga och nedbrutna regerings- och statschefer. I USA blir president Joe Biden allt mer dement och osäker: Nyligen valde han trots militärens invändningar att beordra nedskjutningen av vad som troligtvis var en kinesisk väderballong – men först efter dagar av dramatik och hets i media.

I Frankrike segrade Emmanuel Macron förra året i presidentvalet med negativa röster. Sedan dess har han förlorat kontrollen över parlamentet och hans försök att förvandla Frankrike till Sverige har mötts av miljontals i strejk och protester på gatorna. I Storbritannien har man tvingats byta premiärminister två gånger under kort tid, av den enkla anledningen att ingen kunde ens tolerera varken Boris Johnson eller Liz Truss. Premiärministervalen har dessutom inte gjorts av folket, utan av det konservativa partiet självt.

I Tyskland är förbundskanslern Olaf Scholz under extremt hård press, speciellt nu när landet är helt avklippt från den billiga ryska naturgasen som hållit landets industri flytande. I allt väsentligt är det ministrar från det tyska miljöpartiet ”De Gröna” som styr och ställer och är ansiktet utåt, trots att partiet fick knappa 9 procent av rösterna i det senaste valet. Vicekanslern Robert Habeck och utrikesministern Annalena Baerbock – båda gröna – har stått i främsta ledet för Europas neokonservativa krigshetsarpolitik, som har beskrivits som ”ekonomiskt självmord”.

Kommer Sverige att bryta trenden med svaghet, kaos och inkompetens? Just nu ser jag inget som tyder på det. Istället verkar det som att dagens svaga män är fast beslutsamma att skapa de svåra tider som i sin tur skapar starka män. Kanske blir det i Sverige det sker först.