RASHISTORIA. Johan Persson presenterar här den första artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.

Yamna culture.

Människan är en produkt av gener och miljö. Jag har här tänkt skriva en artikelserie som fokuserar på det förstnämnda. Gener sprids generellt sett på två vis, ett långsamt och ett snabbt. Det långsamma sättet för spridandet av en gynnsam gen är att den sprids från by till by när pojke möter flicka och att den gynnsamma genen då ökar barnens (genetiska) framgång. Det snabba sättet är genom att ett folk erövrar och underkuvar eller förintar ett annat.

Exempelvis laktostolerans har spridits via båda sätten, dels genom sin gynnsamhet men även genom erövring, vilket vi ser i och med att dessa gener tagit sig ända till norra Indien på bara några tusen år, som en konsekvens av de indoariska invasionerna av landet.

En analogi till det här är hur en sked socker sprider sig i en kopp te, för man använder faktiskt en liknande matematisk modell för sockrets spridning i koppen som man gör för genernas spridning i en population. Sockret sprids i koppen dels genom en långsam, mikroskopisk rörelse som beror på att molekylerna rör sig slumpmässigt och således med tiden kommer att sprida ut sig jämnt i koppen. Men den väsentliga orsaken till sockrets spridning är strömmarna i koppen, framförallt då om vi rör runt med en sked. Lät vi socker sprida sig enbart genom molekylförflyttning i ett glas med stillastående, kallt vatten, så skulle det ta 30 dagar innan det var jämnt fördelat! Medan det går på sekunder när vi rör med skeden.

Den nuvarande folkförflyttningen kan förvisso kanske inte liknas vid en sked som rör runt socker. Utan snarare vid en klåfingrig hand som häller farinsocker i koppen till dess skeden står rakt upp i den bruna smörjan.

Frågar man en far och hans vuxna son en enda fråga ”Är du för dödsstraff?”, så ger de samma svar på frågan med bara en marginellt större sannolikhet än om man frågade samma sak till två slumpmässigt valda män ur samma population. Men om man ställer ett helt knippe med frågor, om dödsstraff, favoritfärg, favoritmusik, intressen och så vidare så kommer de besläktades samlade svar vara betydligt mer lika än om man frågat två slumpmässigt valda personer.

Precis samma sak gäller för gener. Väljer man slumpmässigt ut en enda av mina gener så är sannolikheten bara marginellt större att jag delar denna gen med en annan svensk än att jag delar denna gen med en utom-europé. Men väljer man ett stort antal gener så är sannolikheten mer eller mindre 100% att jag och svensken delar fler gener än att jag och icke-européen gör det. Denna skillnad, mellan att jämföra en gen, istället för att jämföra många, använde den judiske populationsgenetikern Richard Lewontin för att sprida missuppfattningen att det alltid var mer variation inom en folkgrupp än vad det är mellan individer från olika folkgrupper, vilket alltså inte är fallet då man jämför ett stort antal gener.

För att ge ett exempel: Svenskar är i princip alltid större än pygméer, det är alltså mer variation mellan folkgrupperna för detta drag än vad det är inom folkgrupperna. Längd är en fenotyp som beror på ett stort antal gener och även om vi delar ett antal specifika gener med pygméerna så är den genetiska skillnaden i längd större mellan grupperna än inom grupperna när man ser på hela knippet av gener som kodar för längd.

Hur genetiskt lika är då två européer? Det är allmänt känt att jag delar 50% av mina gener med mina föräldrar, mina barn och mina syskon; 25% med mor- och farföräldrar, fastrar och morbröder och med barnbarn; 12,5% med kusiner och så vidare. Det här är dock inte hela sanningen utan dessa siffror gäller om man jämför släktskapet relativt andra svenskar. Det vill säga när man jämför släktskap inom en befolkning. Vi nordbor delar på ett stort antal gener och genvarianter: Gener för hudfärg, hårfärg, skallform, hjärnform, mag- och tarmsystemet och mycket annat; vi delar alltså mer än 0% gener vilket innebär att en förälder och hans barn delar mer än 50% av sina gener, samma sak för kusiner och så vidare.

Men hur lika är då två européer gentemot någon från det svarta Afrika? Vårt genetiska släktskap är då drygt 25%! Två européers släktskap gentemot en genetiskt avlägsen ras är runt 20–25%. Jämför man en svensk far och sons släktskap gentemot en neger så är släktskapet mellan far och son runt 62,5% (50% direkt ärvt från fadern, av de resterande 50% är en fjärdedel (25%) gemensamma, alltså 50% + 0,25*50% = 62,5%)! Så pass genetiskt närstående som en svensk mormor och hennes barnbarn är jämfört med andra svenskar är alltså två svenskar när man jämför oss med genetiskt avlägsna raser! Det innebär att om min far fick barn med en negress så skulle jag och en annan svensk vara minst lika genetiskt lika som jag och denne halvbror eftersom jag och halvbrodern delar 25% gener (50% av de gener jag ärvt av min far har även halvbrodern ärvt) medan jag och en annan svensk har ett släktskap på runt 25% gentemot det subsahariska Afrika.

Om vi vidare jämför européers inbördes släktskap gentemot européers släktskap gentemot östasiater så uppgår vårt genetiska inbördes släktskap till ungefär 20%. Två européer är alltså betydligt mer genetiskt lika än vad en europé är med en kusin som har samma europeiske farfar men i övrigt är asiat. För vidare läsning se Wikipediaartikeln om Fixation index eller Henry Harpendings artikel Kinship and Population Subdivision (2002).

Arkaiska människor
Som ni vet så har vi ett fåtal procent neandertalar-DNA, runt 2%. Men det är inte vilka 2% som helst, utan det bästa som neandertalarna haft att erbjuda människan som lämnade Afrika. Över den långa tid som gått sedan blandningen mellan homo sapiens och homo neanderthalensis så har gynnsamma DNA-bitar sållats ut och blivit kvar. Vi vet att européer och asiater har fått gener för keratinbildning av neandertalarna, alltså gener för huden och hårets struktur. Förmodligen rör det sig om gener som har att göra med köld- och klimatanpassning till Europa och norra Asien. Den första blandningen med neandertalare verkar ha skett redan i Mellanöstern och fortsatte sedan något ytterligare när homo sapiens spred sig över den Eurasiska landmassan.

I delar av östra Asien så beblandade sig den moderna människan inte bara med neandertalare utan även med denisovamänniskan, kanske för omkring 30 000 år sedan. I Tibets höga berg verkar blandningar av den moderna människan och denna arkaiska människotyp ha överlevt extra bra, på grund av att Denisovamänniskan bott mycket länge i dessa höga berg och hade utvecklat bra genetiska svar på höjdsjuka och syrefattighet. Det är rent av så att dagens tibetaner har en gen (EPAS1), ärvd från denisovamänniskan, som kodar för kroppens svar på syrefattighet.

Detsamma gäller säkert för de goda löparna uppe i det etiopiska höglandet, alltså att de har beblandats med en gammal människotyp och fått goda anpassningar som underlättar deras syresättning. Indianerna i Anderna däremot, har en relativt dålig anpassning till de höga höjder de bor på. Deras anpassning är framförallt att de har extra stora lungor och det är förknippat med problem både kring födseln och på ålderns höst för dessa bergsindianer. Orsaken till deras dåliga höjdanpassning är att de inte kunnat få gynnsamma gener från en äldre människotyp – – en sådan saknades eller hade inte bott där tillräckligt länge för att förvärva dessa egenskaper.

Men det är intressant att notera att Andernas indianer ändå var så pass anpassade att det var ett av få ställen där indianerna klarade sig bra efter Columbus och där de till stor del kunnat undvika europeisk beblandning.

Vi kan föreställa oss fler miljöer där den moderna människan hade svårt att konkurrera med gamla människotyper, till exempel sjukdomsdrabbade tropiska områden som Afrikas djungler, där pygméer rönt framgång. Eller vissa sydasiatiska djungler där de småväxta negritos klarat sig fram till våra dagar och på Papua Nya Guinea och öarna däromkring. Papua Nya Guinea och Melanesiens befolkning har hela 5% DNA från Denisovamänniskan, utöver 2% neandertalare.

Två negritos från Andamanöarna söder om Burma.

/Johan Persson


  • Publicerad:
    2018-10-01 09:00