GÄSTKRÖNIKA. Christopher Pedersen skriver i denna krönika om nyheten om den tioåriga flickan Iris som fått för sig att hon är en pojke.

genus

Kommer du ihåg hur det var att vara tio år gammal? Farten i dina ben när du for runt i vilda lekar? Skratten som ekade över skolgården när dina vänner gjorde något som fick dig att brista ut i skratt? Känslan av att krama snöbollar eller plocka blommor att ge till din mor? Det och många andra små glimtar finns säkert gömda i ditt sinne från tiden i ditt liv då saker och ting ännu inte var komplicerat. Vad som antagligen däremot inte var något du funderade över var din könsidentitet för utöver att veta om att du var en pojke eller flicka och att det andra könet var annorlunda visste du nog inte så mycket mer än så. Det var antagligen inte ens något du funderade över, för barn funderar sällan över det som är självklart. Men för en liten flicka vid namn Iris är det en annan historia. Hon är tio år och har haft oturen att växa upp i ett samhälle i förfall. Hon kallas nu för ”Sam” och hyllas som den yngsta offentliga ”transpersonen” i Sverige av ett medieetablissemang som girigt kastat sig över en historia lika ofattbar som obehaglig.

Iris mamma heter Victoria Wadsten och är såklart som alla pk:ister som får massmedial exponering (en hon sökt efter på eget bevåg) både väldigt nöjd och stolt över att få visa upp sitt barn och dennes vanföreställningar i jakten på ryggdunkningar från andra pk:ister.

Jag sökte upp och hittade gruppen Regnbågsfamiljer i sociala medier. I gruppen sökte man efter normbrytande föräldrar till SVT:s Lilla Aktuellt. Jag skrev till redaktionen och fick svar inom en kvart.

Iris skall enligt vad som berättats i flera år ”känt sig som en pojke” eftersom hon bland annat haft killkläder istället för tjejkläder.

Jag har alltid tänkt att jag är mer kille för när jag var liten hade jag mer killkläder. Jag har alltid känt mig mer som en kille och sedan började jag tänka att tänk om jag faktiskt är en kille. Det var skönt att förstå det men det var jobbigt att ingen visste det, berättar Sam, som i dag är tio år, för SVT:s Lilla Aktuellt.

De senaste två åren har Iris enligt mammans utsago inte varit lycklig. Lösningen på detta blev att bekräfta vanföreställningen om att Iris inte var en flicka, utan en pojke. Som alltså inte ens börjat hamna i puberteten då vi fylls av könshormoner som bygger och formar oss efter de kön vi rent biologiskt tillhör. Det är även i denna komplicerade fas som många individer upplever olika psykiska besvär vilka ibland har en grund i allt från hormonella obalanser till sociala samspel. Det är ingen hemlighet att det är under dessa år som vår könsidentitet präglas och vårt intresse och förståelse för vår egen sexualitet formeras. Men för Iris som alltså bara är tio år gammal kom denna utveckling väldigt tidigt. Men eftersom vi kan bortse från de biologiska förändringarna som uppstår först senare i livet får vi titta åt andra håll för att börja förstå hur en liten flicka kan komma att få för sig att hon egentligen är en ”pojke” utan att ens vara gammal nog för att till fullo kunna förstå vad detta innebär.

I det politiskt korrekta Sverige har olyckligtvis ”genusvetenskap” kommit att ges en obehagligt stor roll i formandet av våra unga. Grupper som RFSL (vilka bland annat drivit PAG, Pedofila Arbetsgruppen, i Stockholm) har visserligen ansträngt sig i flera decennium för att sexualisera barn, med allt från barngrupper till projekt ämnade att nå in i klassrummen, men det är den feministiska ”genusvetenskapen”, vilken namnet till trots inte har något gemensamt med vetenskap i traditionell bemärkelse att göra, som kommit att nå längst in i barnkammaren med sin ideologi. Redan på förskolorna runt om i Sverige anpassas verksamheten efter denna irrlära och målet som beskrivs som en strävan för att skapa personlig ”frihet” handlar i själva verket om att i sann kulturmarxistisk anda bryta ner normer och omforma människan i sitt innersta väsen till något nytt och obeprövat. ”Homo Sovjeticus” kallades detta för i Sovjet men i väst har man helt undvikt sådana svulstiga namn. Det hade varit för uppenbart. Istället talas det om individen som en likvärdig produkt enbart formad av sin omgivning. Könsidentitet i två klara och tydliga kön är såklart ett hinder mot de kulturmarxistiska idealen eftersom individen då inte längre är ”fri” (att följa deras irrläror) utan fortfarande ”fast i gårdagen”. Detta upplevs som förhatligt eftersom det finns en extremt liten minoritet som av olika skäl, allt från psykisk sjukdom till droginducerade vanföreställningar eller genetiska/biologiska fel, inte upplever sig passa in i de biologiska roller som format vår art under hela vår existens. Lösningen då enligt dagens pk:ister är inte att försöka korrigera detta lilla mindretal utan istället skall hela samhället anpassas för dessa individer anförda av högljudda grupper likt RFSU/RFSL etc.

På förskolorna arbetar det nästan uteslutande kvinnor. Den överväldigande majoriteten av dessa är som individer i samhället i stort är, de gör sällan mycket väsen av sig och följer strömmen. Men så finns det alltid de där få men mycket högljudda och drivna kvinnorna som gått på kurser och ”utbildningar” i ”genusvetenskap” och dessa sätter tillsammans press på sina arbetsplatser för att skapa den ideologiska likriktning som de eftersträvar. I bokhyllorna står det numera ”antirasistisk”, ”feministisk” och ”genuscertifierad” litteratur där barnen på sagostunden får lära sig att ifrågasätta det traditionella och sig själva. De barn som uttrycker sig på ”rätt” vis får gillande kommentarer precis som deras lekar styrs och deras beteenden skärskådas och vissa beteenden orsakar positiv eller negativ förstärkning. Det låter såklart obehagligt att vuxna individer aktivt arbetar för att anpassa barnen efter ”genuscertifierade” linjer i en ”vetenskap” som har ideologisk och inte vetenskaplig grund. Men så ser det tyvärr ut. Jag vet detta själv eftersom jag arbetat på en förskola i Malmö. (Sagostunderna med mig var mycket omtyckta för där fick barnen höra om Tor och Midgårdsormen istället för om Emma som har två pappor eller Kalle som vill gå klädd i kjol.)

Det är alltså en sådan förskola som jag antar att Iris gått på och vansinnet har knappast upphört i lågstadiet. Men den största inverkan på denna flicka och det som orsakat den osäkerhet som hon tycks uppleva måste antas komma från hemmafronten. Familjeförhållandena beskrivs inte i några av artiklarna. Vi vet inte om pappan varit närvarande för denne uttalar sig inte i massmedierna. Det är bara mamman som hörs och syns och prålar sig i strålkastarljuset. Samma mamma som sett till att flickan inte fått gå i flickkläder i unga år och som därmed kunnat skapa ett frö av tvivel redan i yngre år.

De där är flickor. De har på sig vissa kläder. Det kan jag se. De där är pojkar. De har på sig andra kläder. Men varför har jag samma kläder som pojkarna?

Det är tankar som kanske utspelade sig hos Iris när hon var yngre. Vi vet inte detta. Vi vet inte heller vad mamman gett för svar just då eller hur hennes inverkan på uppväxten hos Iris sett ut. Men vi kan anta (efter hur mamman väljer att kommentera och lyfta fram frågan) att lilla Iris växte upp i ett politiskt korrekt hem där kulturmarxismen redan slagit rot. En tioåring får inte för sig att ifrågasätta sin könsidentitet utan att utsättas för en omfattande påverkan. Hade det skett hade detta inte varit det yngsta fallet i Sverige och verkligen inte det första som lyfts fram av massmedia i den omfattning som det gjorts.

För det är såklart som så att massmedia inte kan hålla sig ifrån undantagen som kan lyftas fram för att försöka ”utmana normerna”. Vad detta innebär för ett ungt och uppenbarligen förvirrat flickebarn, att lyftas upp som en stjärna i ”HBTQ” och politiskt korrekta sammanhang och utsättas för en omfattande press för att ligga sin politiskt korrekta mamma till lags är inget som mamman ser som problematiskt. Det är viktigare att lyfta fram barnet och få synas i rampljuset och visa hur duktigt ”tolerant” man är. Som Victoria själv säger om en kritiker som kommenterat i sociala medier:

Kritikern tycker att jag ska ta ansvar för att jag hänger ut och exponerar ett ungt barn i ett känsligt och svårt ämne som könstillhörighet.

Kritikern har fel. Det handlar inte om att jag hänger ut min tioåring.

Sam är mycket klok och försiktig med vad han gör och inte gör. Han är otroligt påläst när det gäller transpersoner.

En tioåring är inte ”otroligt påläst” inom något ämne. En tioåring har kunnat läsa i ett fåtal år i vanliga fall. Däremot har de haft lång tid på sig att utsättas för indoktrinering på hemmafronten. De har fått höra vad sina föräldrar tycker om saker och ting och vet vad de skall säga och göra för att ställa sig in. De vet om att vissa beteenden belönar dem och andra bestraffar dem. I ett politiskt korrekt hem av de mer extrema slagen belönas och uppmuntras normbrytande beteenden. Precis som kulturmarxisterna önskade skulle ske. Resultatet av en sådan utveckling ser vi idag när en tio år gammal flicka som inte ens börjat känna fjärilar i magen över att vara nära pojkar hon gillar eller för den delen knappt ens påbörjat resan till att bli kvinna blivit en ofrivillig soldat i ett krig mot det sunda och naturliga.

Det är obehagligt för jag vill själv ha barn men i Sverige är detta belagt med risker. De skall tvingas gå osäkra genom ideologiska minfält berövade från tryggheten som vi och generationerna före oss kunde ta för givet. Idag vet inte en tioåring om denne är en han, en hon eller om vi får tro på massmedierna som försöker skapa detta som mål för alla att sträva efter: en ”hen”.

Vilka sjuka tider lever vi inte i då en av de viktigaste formerna av motstånd blir att kämpa för att det som tidigare alltid var självklart.

Själv kommer jag inte att kalla Iris för ”Sam”. Jag kommer inte bekräfta en sådan vanföreställning. Alldeles oavsett hur förvirrad hon blivit av ett likaledes förvirrat samhälle.

/Christopher Pedersen


  • Publicerad:
    2015-05-10 16:23