100 år gammal lägervakt kan komma att åtalas
2024-12-08 15:40
JUDISKT INFLYTANDE. Medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet gjorde på många sätt stor skada på det tidigare mer välfungerande samhället. I centrum för den sociala försämringen stod judiska samhällsomstörtare. Fay Stender var en av dem.
Av Karl Nemmersdorf, ursprungligen publicerad på The Occidental Observer.
Introduktion
Fay Stender blev känd som radikal advokat under 1960 och 1970-talen när hon försvarade två av de mest framstående medlemmar av Svarta Pantrarna i rättegångar som i hög grad blev omskrivna. Under loppet av sin karriär som aktivist på vänsterkanten tog hon sig an åtskilliga ”idealistiska projekt” med en passion som var lika översvallande som den var överspänd.
Hon arbetade enbart i fåran för judisk antivit aktivism, men inom det ramverket var hennes mål i grunden slumpmässiga, en konsekvens av hennes märkliga personlighet.
Under sin verksamhetstid uppvisade hon en giftig blandning av judisk radikalism, egoism, äregirighet och hämningslös kvinnlig känslosamhet. Till slut kom denna blandning att destabilisera samhällsinstitutioner och göra så att människor dog.
Fay var psykisk intensitet personifierad, en klassisk företrädare för judisk aktivism. Hennes personlighetsdrag var yviga. Människor som ”kände henne nära…betraktade henne som en av de mest intensiva personer de hade mött”. Hennes välvilliga levnadstecknare nämner hennes ”extraordinära” ego, och till och med hennes make var förfärad över hennes ”analytiska, beräknande äregirighet”.
Hon var ”mycket typisk” för den radikala rörelsen, säger en annan vänsteraktivist från 1960-talet, ”den paradigmatiska extremisten, som obevekligt tänjde på mänskliga gränser; driven till en häftig vrede av uppfattade orättvisor; letandes efter personlig autenticitet i sina revolutionära åtaganden.”
Likt många andra samhällsfientliga aktivister på 1960-talet identifierade hon sig mycket starkt med sin judiskhet, och hon kopplade medvetet de antagna värdena av hennes judiska arv till sin samhällsaktivism.
Hennes levnadshistoria är en avslöjande fallstudie i judisk aktivism.
Tidiga år och utbildning
Fay Stender föddes i en judisk medelklassfamilj i San Francisco år 1932. Hennes farföräldrar härstammade från det gamla Europa: Brest-Litovsk, Ungern och från Tyskland. Hennes far Sam Abraham var kemiingenjör, hennes mor Ruby var lärarinna. De var en konventionell familj, varken ”politisk” eller extremistisk. Sam var ortodox jude men Fay och hennes enda syskon Lisie uppfostrades reformistiskt och de höll sabbat och andra judiska riter.
Vid fyra års ålder började Fay ta pianolektioner och hon visade snabbt upp en stor talang. När hon nådde tonåren var hon på en väg utstakad att göra henne till konsertpianist. Som fjortonåring fick hon äran att uppföra Beethovens femte pianokonsert (”Kejsarkonserten”) med San Franciscos symfoniorkester.
Inte långt därefter gjorde hon uppror mot sitt rigorösa schema. Hon var inte glad över sitt hämmade sociala liv (hon gick i privatskola för att kunna maximera övningstiden vid pianot); hon krävde att få gå på Berkeley High School med sin väninna Hilde Stern. Hon ville också minska på övandet.
Hennes föräldrar gav med sig efter många bråk om saken. Hon passade dock inte in särskilt väl i skolan eftersom Hildes vänkrets betraktade Fay som arrogant. Hon var ”en ensling, rastlös och hade inget tålamod med trams”.
På fritiden läste hon mycket och hon blev medlem i National Honor Society [en amerikansk organisation för skolelever som utmärker sig på olika sätt och vill visa framfötterna inför en kommande karriär/ö.a.]
Fay och hennes familj uppvisade ett stort mått av neuroser. Hennes mor var ”kontrollerande” och ”hade tendenser till hypokondri”, och släpade ofta Fay till diverse läkare och utsatte henne för onödiga terapier. Fay led själv hela livet av perioder med allvarliga depressioner och hon kan ha lidit av bipolär sjukdom.
Hon tyckte också om att provocera auktoriteter. På offentliga institutioner öppnade hon dörrar som det stod ”Privat” på och klev djärvt in i rummen, implicit utmanande den vita sociala ordningen.
När hon var sjutton år följde hon med Hilde Stern till Portland i Oregon för att studera engelska vid Reed College. Reed hade rykte om sig att vara vänsterpolitiskt och omstörtande. Fay gottade sig i friheten från föräldrarnas kontroll och började för första gången dejta män.
Hon var, liksom många unga människor, nästan plågsamt idealistisk. Ett brev med råd till sin lillasyster innehöll följande enträgna prägel: ”Livets sanna mening består av tre saker, kärlek, skönhet och smärta. Och alla dessa tre saker är egentligen en och samma vilket är Gud eller Sanning. Och du kommer bara att inse och förstå detta genom att ge, och ge för mycket.”
Judisk idealism rynkar inte på näsan åt ovanliga former av sexuellt leverne. Sex är naturligtvis också ett välanvänt verktyg i revolutioner. Under sitt andra studieår föll hon för en ungdomlig lektor, Stanley Moore, en kvinnoförförande kommunist med smak för BDSM (Fays biografiförfattare Lise Pearlman beskriver förhållandet som ”sado-masochistiskt”).
Moore vred henne kraftigt åt vänster och ”övertygade henne att ta avstånd från sin klosterliknande uppfostran och borgerliga judiska värderingar”. Fay började inse att ”det var något fel på det här landet, något som jag ville förändra”. Hon omfamnade snabbt radikala idéer i ett sällsynt fall där en goj omvänder en jude i revolutionär riktning.
Under sitt tredje studieår flyttade hon till Berkeley-universitet i Kalifornien. Där blev hon vän med en annan student, Betty Lee som var en invandrare från Kina och hon ”talade en miljon mil i timmen” och ”utvecklade eldigt olika resonemang om kommunism, rasism och imperialism”.
Hennes kunskaper om dessa saker måste ha varit ytliga men hennes passion var det inte. Hon var tillräckligt högljudd om sina nya åsikter för att FBI skulle öppna en akt om henne och Betty såsom varande misstänkta kommunister. FBI skulle följa Fay i spåren under en stor del av hennes liv.
Juristutbildning
Vid det här laget bestämde sig Fay för att bli advokat; hon ansåg att yrket kunde ge henne inflytande.
Hennes äregirighet satte fart, hon tog extrakurser och tog examen tidigt (januari 1953) med spetsbetyg.
Hon vann ett stipendium till Chicagos juridiska universitet som ansågs vara ett av USA:s bästa vid den tiden, åtminstone bland vänsterfolk. Det var ett centrum för ”juridisk realism” som byggdes på idén att ”lagen var ett flexibelt verktyg som utjämnade konkurrerande intressen för att uppnå särskilda allmännyttiga syften”, det vill säga vänsterliberala syften. Lärosätet hade ett stort antal judiska studenter och professorer i en stad med världens tredje största judiska population.
Vid den här tiden var det väldigt få kvinnor som gick juristutbildningar, och ännu färre tog examen. Det fanns inom yrkeskåren en nästan universal föreställning att kvinnor saknade den emotionella stabilitet som krävdes för att bli goda brottmålsadvokater. Stenders karriär skulle på ett tragiskt sätt förstärka den uppfattningen.
Fay påbörjade sin utbildning i sikte på att få utlopp för sin aktivism. Hon var redan inställd på att kämpa för de ”förtryckta” och ”missgynnade”. Hon var medveten om att universitetet var omringat av Chicagos svarta ghetto och hon brukade bjuda besökande vänner på guideturer längs dess gator. George Jackson, den svarte fånge som hennes öde senare skulle komma att förenas med, var vid den tiden en spirande brottsling på just de gatorna.
Under sin första termin besökte Fay ett möte med National Lawyers Guild (NLG). [NLG beskrivs bäst som en juristernas frontorganisation för Kommunistpartiet i USA, och leddes av juridikprofessorn och judinnan Bernardine Rae ”Dohrn” Ohrnstein, som mot slutet av 1960-talet blev en av FBI:s mest efterlysta kriminella. Hon har också varit ledare för Weather Underground, en terroristorganisation som på 1970-talet utförde sprängningar på bland annat Kapitolium i Washington D.C; vid Pentagon och ett vid flertal polisstationer i New York. Organisationen finansieras av bland andra den judiske samhällsomstörtaren György ”George Soros” Schwartz. Den svenska motsvarigheten till NLG är närmast Juridikfronten som består av jurister vilka ägnar sig åt förföljelseverksamhet av icke-kommunister och antiglobalister/ö.a.].
Där mötte hon ordföranden för studentavdelningen, Marvin Stender, en tredjeårs juridikstuderande från Chicago. Han var en lång, hängiven, sant troende vänsterextremist. De förälskade sig snabbt och gifte sig, en parbildning som beskrevs som ”ett förhållande som båda såg som ett partnerskap i de förtrycktas tjänst”.
Hennes föräldrar var glada över att hon – efter många flörtar med icke-judar – hade valt en stammedlem.
Fay och Marvin kastade sig i den vänsterextrema politikens kokande kittel. Fay ansåg att det blev ”allt svårare att undertrycka sin avsky för hur lagen hjälpte dem som har mot dem som inte har”. Fay blev assistent åt professor Malcom Sharp, som var ordförande för NLG och som arbetade på en appellation till förmån för den judiska kärnkraftsspionen Morton Sobell.
NLG, en kommunistisk frontorganisation, skulle komma att utgöra basen för deras aktivism under hela deras liv. Marvin samarbetade med den judiske professorn Hans Zeisel på en viktig studie över rättegångar och juryer (The American Jury) som kom att få effekten att öppna upp juryer för identitetspolitiska intriger, en öppning som Fay senare kom att utnyttja genom att förvränga rättsväsendet och destabilisera dess institutioner.
Båda samlade in ekonomiska medel åt paret Rosenbergs söner [Julius och Ethel Rosenberg var judar med amerikanskt medborgarskap som dömdes och avrättades 1953 för att ha försett Sovjetunionen med topphemlig information om militärteknologi/ö.a.] och till Abner Mikvas valkampanj till kongressen (senare domare och president Bill Clintons rådgivare). Deras aktivism följde alltid den judiska strömmen.
Paret Stender och deras vänner hade noga följt Rosenbergfallet som tog en ände med en smäll sommaren 1953 [i och med avrättningen av dem/ö.a.]
De bevistade McCarthyutfrågningarna och hurrade när arméns chefsrådgivare Joseph Welch på ett dramatiskt sätt konfronterade Joseph McCarthy: ”Har Ni ingen skam i kroppen, min herre!?” när han försvarade en medlem av National Lawyers Guild. [Joe McCarthy försökte under 1950-talet att rensa träsket från den ”röda faran”, från kommunismen. Som Kevin MacDonald visar i sin bok Kritikkulturen var detta samtidigt ett sätt för McCarthy att bekämpa den mäktiga judiska stammen i Amerika, men dels hade det varit ”antisemitiskt” av McCarthy att uttryckligen säga att landet behövde bekämpa judarna, dels var en stor del av de subversiva kommunisterna i vilket fall judar. Detta är skälet till att Joseph McCarthy sedan sitt politiska nederlag svartmålats av medier och historieskrivare, vilka till förkrossande stor andel kontrolleras av judar/ö.a.]
Fay Stenders tidiga karriär i Berkeley
Sommaren 1956 tog Fay juristexamen med betyg bland den bästa tredjedelen i sin årskull. Hon fick Marvin att gå med på att flytta till San Francisco-bukten. Där fick Fay arbete som sekreterare åt en äldre icke-judisk domare i Kalforniens högsta domstol, men blev förfärad när hon insåg att han stödde lagar som förhindrade rasblandning.
Han var sexist också, så hon sade upp sig. Hon och Marvin ville arbeta för de trogna NLG-advokaterna Barney Dreyfus och Charles Garry, de två mest framstående vänsterextrema advokaterna på västkusten, men vid den tiden blev de stämda av HUAC, Kommittén mot oamerikanska aktiviteter (House Committee on Un-American Activities) [en kommitté som fanns mellan 1938 och 1975 på initiativ av Amerikas representanthus/ö.a.]
De såg till att Fay fick arbeta med en svart advokat, och hon arbetade en tid åt att försvara svarta prostituerade, åtminstone tills hennes chef förlorade sin advokatlegitimation efter att ha begått mened.
Här lyste hon upp ett mörkt hörn i det rasistiska Amerika: Hon ”övertygade domare att klubba igenom samma milda domar som vita prostituerade rutinmässigt erhöll”.
Ska vi tro på [Fays levnadstecknare] att domarna som upprätthöll en sträng monolitisk vit makt insåg sina handlingars felaktigheter bara på grund av en ung juristjudinnas söta övertalningsförmåga?
I september 1957 skickade president Eisenhower ut den Luftburna divisionen 101 till Little Rock i Arkansas för att påtvinga rasintegrationen i skolorna där. Fay kom att ägna mycket av sin karriär åt människorättsrörelsen.
År 1958 födde Fay en son, Neal, och tidigt 1960 en flicka, Oriane. Hon stannade hemma med dem i tre år även om hon ”inte kunde anpassa sig till moderskapets krav och inte hade någon önskan om att sköta ett hushåll”. Hon var deprimerad; det djupt rasistiska och sexistiska samhället behöde ju trots allt åtgärdas.
Ännu värre var att Marvin denna gång valde att bli otrogen. Fay flyttade ut ur deras hus och hyrde en lägenhet. Hon tänkte fortfarande med affektion på Stanley Moore – ”besatthet” är det ord hennes levnadstecknare använde – och övervägde att återförena sig med honom.
Trots att hon var mor på heltid fann Fay tid att agitera. Hennes nya fokus på barn, missnöjd som hon var med det, öppnade hennes ögon för annan del av det amerikanska samhället. Under det senaste århundradet eller så har judiska aktivister obevekligt dragit in varje aspekt av mänskliga relationer i den politiska agitationens sfär, vanligen med katastrofala resultat.
Men denna gång gav hennes arbete som omväxling goda resultat. Hon kampanjade för naturlig födsel i hemmet och för amning, och lyckades ändra Kalifornisk lag som tidigare hade förbjudit makarna från att närvara i förlossningssalarna på sjukhus. Hon skänkte sin tid till unga mödrar för att hjälpa dem under deras tid som barnaföderskor och erhöll tillgivenhet från ett stort antal av dessa kvinnor.
Arbete för Garry och Dreyfus
År 1961 bad Fay åter Charles Garry om arbete. Denna gång gav han henne en deltidstjänst. Garry var armenier; hans främsta kollega Barney Dreyfus var frukten av ett irländskt-judiskt äktenskap. Båda män var medlemmar i NLG och före detta kommunister. Under årtionden stod de i centrum för de flesta av de banbrytande och radikala rättsfallen i San Francisco.
Fay fick också tillträde till deras sociala nätverk, i synnerhet gruppen kring den judiska vänsteradvokaten Bob Treuhaft och hans hustru Jessica Mitford, båda även de före detta kommunister. (De flesta före detta kommunister tog inte avstånd från sin ideologi, vilket är onödigt att påpeka, bara från den kvävande partiordningen.) Paret hade massor av kontakter och ”anordnade de bästa vänsterfesterna”. Ett decennium senare skulle Fay och Jessica arbeta tillsammans för Kaliforniens fängelsereformer.
Fay blev medlem i San Francisco-avdelningen av NLG, där Dreyfus sedan länge hade varit ordförande. Ett par år senare skulle han komma att ta över den nationella organisationen och sätta ”medborgerliga rättigheter” överst på agendan.
Fay ägnade sig mest åt att göra efterforskningar, skriva inlagor och överklaganden; Garry ansåg henne inte förmögen att hantera mål i domstol. Hennes nya chefer insåg snabbt att Fay oförtröttligt skulle leta upp varje möjlig infallsvinkel för att hjälpa dem att vinna ett mål. Hon identifierade sig helt och hållet med ett mål, även om det var litet, som om det handlade om en mycket viktig sak.
Slutligen lät firman henne och en annan advokat ta hand om ett fall i rättegångssal, ett som de bedömde var dömt att misslyckas. Fay bröt omedelbart mot rättssalsetiketten genom att ifrågasätta ett rutinmässigt polistest och viftade vilt med armarna för ”att understryka sina argument”. Domaren blev ”inte imponerad” och de förlorade målet.
År 1963 var hon fortfarande separerad men inte juridiskt skild från Marvin. Hon återupptog kontakten med en annan älskare från Reed College, Bob Richter, i perioder; detta arrangemang skulle vara i arton år. Hon var även tillsammans med ett stort antal andra män, inklusive Stanley Moore. Samtidigt roade hon och Marvin sig ibland tillsammans med barnen.
Vid denna tid återtog Fay sitt tidigare förnekande av sitt judiska arv, hur allvarligt det än kan ha varit. Hon ville att barnen skulle växa upp på judiskt vis. Varje år anordnande hennes föräldrar en stor pachem seyder och Fay brukade vara med. Nu tog hon även med barnen. Fay ville att de skulle ”dra nytta av…Torahns ideal om rättvisa och frihet.” (Ja, just det! Torahns välkända ideal..!)
Medborgarrättsaktivism: Frihetssommar
År 1963 hade Marvin och Fay börjat följa den knoppande medborgarrättsrörelsen med stigande spänning. Tillsammans med andra aktivister bildade de SNCC, East Bay Friends of the Student Nonviolent Coordinating Committee [ungefär: Östra Buktens Vänner för Studenters Koordinerande Ickevåldskommitté] som kom att bli en viktig penninginsamlingsorganisation för den nationella organisationen. SNCC hade växt ur 1960 års direktaktionsrörelse, avsedd att fungera som en studentgren av medborgarrättsrörelsen. Fay, Marvin och deras (judiska) vänner anordnade hundratals penninginsamlingsevenemang under de närmast kommande åren.
Den hösten utlyste SNCC en sommarkampanj inför 1964 att svarta skulle registrera sig för röstning i Mississippi. SNCC valde Mississippi eftersom det var den mest militant segregationistiska staten.
Aktivisterna ville ha drama och motsättningar, och räknade med chockerande publicitet som Bull Connors brandslangar och hundar för att hjälpa dem att uppnå sin agenda. [Bull Connor var konservativ demokrat som under mer än 20 år var chef för allmänhetens säkerhet i staden Birmingham i Alabama. Han var stark motståndare till människorättsrörelsen. Året innan, alltså 1963, använde han brandvattenslangar och polishundar för att mota bort demonstranter – som man idag använder vattenkanoner, hundar och tårgas. Connor genomdrev rasliga segregationslagar och förvägrade svarta utökade medborgerliga rättigheter vilket de judiska aktivisterna krävde åt de svarta/ö.a.]
Kampanjen kallades ”Frihetssommar”. Judar över hela USA var alldeles till sig av spänning; en offensiv mot den mest uppstudsiga, rasistiska vita bastionen skulle snart börja. (Den judiska liberalen Allard Lowenstein bar ett delat ansvar för denna idé.)
Nästan två tredjedelar av de ungefär 900 ”vita” volontärerna inför Frihetssommar var judar. Rörelsen var nära lierad med radikala judiska intressen: En majoritet av de ”vita” volontärerna hade ”föräldrar som var lierade med Kommunistpartiet eller andra marxistiska organisationer”, och evenemanget ”underströk SNCC:s minskade religiositet och växande identifikation med sexuell frigörelse och revolutionär kommunism”. Den ursprungliga kristna pacifismen hos SNCC hade snabbt förvandlats till något helt annat under inflytande från dess nya ”vita” intressenter.
I juni 1964 erbjöd Fay sina tjänster för att ge gratis juridisk hjälp åt SNCC:s politiska aktivister. Hon anlände till Jackson i Mississippi den 10:e augusti för en liten arbetsuppgift.
Spänningarna i Mississippi var stora när Fay kom dit; de svarta invånarna betraktade korrekt de ditresta extremisterna som en invasion avsedd att förstöra deras sociala strukturer; och lokaltidningar kallade dem ofta ”rasblandningsinvadörer”.
Mindre än en vecka tidigare hade liken efter människorättsaktivisterna Michael Schwerner, Andrew Goodman, och James Chaney hittats i en lerig damm bara 13 kilometer bort; arga människor ur lokalbefolkningen hade dödat dem. Schwerner och Goodman var – naturligtvis – New York-judar; Chaney var en svart man från Mississippi.
En sida av Frihetssommaren som fortfarande framkallar mycket smärtsamma minnen från många vita deltagare är rasstridigheterna, i synnerhet beträffande sex. Denna fråga knyter an till Fay Stenders senare karriär som fängelsereformatör, som vi ska komma att se. Det förekom omfattande sexuellt våld utfört av svarta män, som ofta kunde vara ”enträgna och aggressiva”, med ”knappt dold fientlighet”.
Beträffande de vitas närvaro, hade en svart medlem i personalen ärligt varnat för våldtäktsrisken:
”Det enda sättet…en negerman [sic] har varit förmögen att uttrycka sin manlighet är på sexuellt sätt så det finns enormt mycket sexuell aggressivitet…så på sätt och vis, det som ofta verkar vara [sexuell] åtrå är ganska ofta…en kombination av fientlighet och ilska, eftersom han är bitter över vad samhället har gjort mot honom, och han vill låta det gå ut över någon som symboliserar etablissemanget…”
Om en kvinna var stark nog att stå emot honom, ”hamnade hon oftast i brännpunkten för fientligheten hos projektets svarta män”.
Mot slutet av Frihetssommaren förstod vita och svarta varandra väl – och det var starkt negativa insikter. Svarta betraktade ”vita” – vanligen judar – som självbelåtna med en överlägsen hållning [och] nedlåtande”, och ”vita” betraktade svarta i termer som ”långsamma”, ”lata”, eller ”skitsnackande negrer [sic]”. Så långt gick idén om att interaktion minskar trångsynthet.
Följaktligen ser vi, enligt den judiska författarinnan Debra Schultz, varför det är ”extremt svårt att tala om rasblandat sex i sydstaternas medborgarrättsrörelse”.
De vita kvinnorna genomled ett sexuellt helvete, i sig tungt nog att diskutera, men samtidigt ville de inte ge luft åt de svartas avskyvärda beteende, eftersom det skulle ge rörelsen vanrykte.
Mycket få av dem var beredda att ändra sig om grundvalarna för sin medborgarrättsaktivism, så att hålla tyst var deras enda möjlighet. När Fay Stender slutade arbeta för svartas rättigheter ville inte hon heller tala om det.
Artikeln fortsätter i del 2.
Not: Artikeln publicerades ursprungligen på The Occidental Observer. Återpublicerad med tillstånd. Uppgifter inom citationstecken är huvudsakligen (översatta) citat från artikelförfattarens källor.
Meningar med hakparenteser som avslutas med /ö.a. = översättarens anmärkning.
Här kan man läsa ursprungsartikeln som också innehåller en referenslista.