FOLKMORD. Som en del i vår finska systersida Vastarintas veckokampanj mot folkmordet skriver Jesse Torniainen en artikel om påtvingad mångkultur.
Jesse Torniainen försöker i artikeln utröna hur det kan komma sig att så många fortfarande med bestämdhet lobbar för mångkulturen.
Trots alla terrordåd, gettoiserade områden, raskravaller, sexualbrott och ekonomiska ansträngningar så fortsätter man att tvinga mångkultur på Europa med allt större iver. Jag kommer här inte att nämna alla de som drar nytta av situationen, exempelvis genom sina företag eller korruption, utan fokuserar på de som påtvingar oss mångkultur antingen på grund av ren illvilja eller dumhet och envishet.
Låt oss börja med mångkulturlobbyismens orsaker – då vi alltså talar om grupper som vill tvinga mångkultur på Europa av ren elakhet och hat mot vita folk.
Judinnan Barbara Spectre har i en TV-intervju berättat att judarna spelar en central roll i förvandlingen av Europa till en rasblandad mischmasch. Hon själv agerar väldigt öppet för att göra Sverige, där hon också bor, mångkulturellt. Spectres illvilja skildras väl av hennes ställningstagande på Twitter: ”End White People”.
Hon vill dock inte att hennes egentliga hemland Israel ska utsättas för mångkultur. Hon motiverar sin åsikt med att Israel är ett litet land med blott åtta miljoner invånare – i likhet med Sverige, där hon bor och som hon vill påtvinga sin antivita ideologi. Hur kommer det sig?
Spectre är givetvis inte den enda juden som av illvilja lobbar för att påtvinga vita länder mångkultur. I Sverige var flera av initiativtagarna till landets liberala invandringspolitik judar: David Schwarz, Gunnar Heckscher och Bonnier-familjen. I Finland anordnade judinnan Shirley ”Koko” Hubara landets största ”antirasistiska” demonstration i Helsingfors år 2015. Den gick under namnet ”Meillä on unelma” (Vi har en dröm) och bland dess talare återfanns rabbinen Simon Livson.
Den dekadenta judinnan Shirley ”Koko” Hubara är en av Finlands främsta förespråkare för mångkultur.
I Finlands skolvärld har den viktigaste ”antirasistiska” auktoriteten under flera decennier varit judinnan Karmela Liebkind. När en mångkulturell våldtäkt ägde rum under förra hösten i den finska kommunen Kempele, så hänvisade utbildningsstyrelsen till Liebkinds läror när den försökte att mörka brottet. Med andra ord censurerar utbildningsstyrelsen information för sina elever i enlighet med judinnans läror, trots att skolor är utmärkta platser där man skulle kunna varna för lokala faror.
I USA var exempelvis de judiska organisationerna Anti-Defamation League och NAACP viktiga förkämpar för påtvingad mångkultur. Dessa organisationer lobbar dock inte för en likadan politik i Israel – man kan undra varför?
Den judiske miljardären George Soros har fanatiskt lobbat för mångkultur och kulturmarxism för alla vita nationer och i synnerhet Europa. Han har också finansierat den påtvingande mångkulturaliseringen av Finland och har på många sätt påverkat hur Helsingfors stads invandrings- och mångfaldsstrategier såg ut under åren 2013 – 2016. [Det har framkommit att Soros ”uppmanat” Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och flera finska ministrar att satsa på integration av somalier, något som framgår av ”Somalis in European Cities”-dokumentet från Open Society Foundation*, övers. anm.]
LÄS OCKSÅ: ”LISTAN: Här är Soros lakejer i Sverige”
Soros finansierar också otaliga ”antirasistiska” organisationer såsom den i Sverige verksamma Expo. Miljardären som lobbar för ett övertagande av Europa av afrikanska inkräktare har dock inte samma visioner för Israel, något som också avslöjar att det är frågan om ren illvilja mot vita folk.
Nyttiga idioter
Nu när vi har behandlat orsakerna, om än väldigt ytligt, så kan vi ta itu med personer vars ologiska verksamhet verkligen förbryllar – vi talar alltså om vita mångkulturfanatiker. Varför agerar de så fientligt mot Europa och vad får dem att trots alla negativa exempel fortsätta förkunna sin ideologis riktighet ännu mer fanatiskt? Det handlar om ren dumhet, envishet och därtill medias manipulering och det kollektiva vanvett det för med sig.
Om dumhet vittnar det faktum att oavsett hur många exempel du visar en mångkulturfanatiker, så vägrar hon att tro på dem eller så skyller hon de icke-vitas problem på alla andra. Fanatikern vägrar att lyssna på dina argument oavsett om det handlar om statens officiella brottsstatistik eller om polisens rapporter, där det framkommer att det i Sverige finns 55 och i Frankrike över 750 stycken ”no go-zoner”. Hon berörs inte heller av de bomber som med allt tätare mellanrum exploderar på Europas gator eller av något annat symptom på hennes vidriga ideologi.
Finlaysons och Helsingin Sanomats ”antirasistiska” propaganda där man jämför inkräktarna med mumintroll. Frågan i bilden lyder: ”Skulle du vilja ha dessa som dina grannar?”
Enligt fanatikern handlar det om antingen ”rasistisk” propaganda, på något vis felaktig statistik (”våldtäkter utförda av finnar anmäls bara inte”) och så vidare. När bomberna exploderar berättar hon för ”rasisterna” att man inte får ge efter för rädslan och främlingsfientlighet, för det är precis vad terroristerna vill. Hon tillägger att vi kan förhindra liknande dåd endast genom att öppna vår famn för främlingar. Det här fullkomligt ologiska tankesättet kan inte vara resultatet av någonting annat än människans egen dumhet.
Om människans dumhet vittnar också en händelse i Sverige, där det i en småstad ägde rum en mångkulturell våldtäkt. Då bestämde sig ”toleranta” lokalbor för att hålla en ”antirasistisk” demonstration [som gick under namnet ”Tillsammans för Strängnäs”, ö.a.], eftersom sådana våldtäktsfall kan gynna ”rasister”. Till och med offrets föräldrar bad om att demonstrationen inte skulle hållas. Händelsen är dock inte den enda i sitt slag, för vi har sett liknande snilleblixtar även efteråt.
En viss typ av människor anser att en ”antirasistisk” demonstration är en lämplig reaktion på att en nordisk kvinna våldtas av en rasfrämling.
Självklart accentueras människans dumhet av hennes envishet. När du i åratal har proklamerat din ideologi så kan du inte vända på kappan och erkänna att du tidigare kanske har tänkt felaktigt. Mångkulturens problem har verkligen varit synliga sedan ”flyktingkrisen” år 2015. Man kan på något vis förstå mångkulturlobbyismen som ägt rum innan det. Men att fortfarande, efter allt som har hänt i Europa under de senaste två åren, försvara vansinnet är inte på något sätt förståeligt.
Jag hävdar att det i de inhemska mångkulturfanatikernas grupper idag finns människor som inte ens själva längre tror på sin ideologis felfrihet. Det skulle vara problematiskt att erkänna det, eftersom man då skulle behöva be om ursäkt till alla som man under åren har bekämpat. Sannolikt skulle det sociala livet också bli lidande. Många kan också vara anställda i dessa organisationer, så deras inkomst beror på hur entusiastiskt de förstör Europa.
Hur media underblåser massans hysteri
När vi går utanför de mer synliga fanatikernas små kretsar så får vi tillfälle att behandla de större massorna, som egentligen inte är några fanatiker men som det är lätt att styra till att delta i exempelvis ”antirasistiska” marscher. Ett lysande exempel därom är Jimi Karttunen-fallet från i höstas, den mediala publiciteten samt Peli poikki-demonstrationen som följde efter det.
När Karttunen dog skrev hans far en Facebook-uppdatering där han hävdade att det berodde på sparken som han tog emot en vecka tidigare. Det framkallade genast intresse hos massmedian, som såg chansen att köra på ordentligt med klickrubriker.
Massmedia gav fallet aldrig tidigare skådad publicitet. Den på grund av droger döda Karttunen förvandlades till en ”fredsälskande poet” av media, som berättade något tillrättalagda sanningar om incidenten. Undertecknad förklarades också vara skyldig till Karttunens död av media.
På grund av allt det här kunde organisatörerna bakom Peli poikki-tillställningen med hjälp av media samla till en demonstration med tusentals deltagare. Samtliga deltagare var givetvis inte mångkulturfanatiker såsom tidigare beskrivits, utan det handlade om lättstyrda massor varav åtminstone en del gick med ”för att alla andra också gör det”. Alternativt gick de till tillställningen för att se artisterna, såsom under tidigare nämnda Meillä on unelma-demonstrationen, där radiolistornas alla topartister framträdde i en gratiskonsert.
LÄS OCKSÅ: ”Tingsrätten: Jesse Torniainen inte skyldig till Karttunens död”
Som tingsrättens beslut och de fakta som blivit offentliggjorda visar, så orsakades inte Karttunens död av det som demonstrationsdeltagarna trodde. Ifall media redan från början hade varit ärliga och berättat om vilken sorts narkoman människorna egentligen marscherar för, så skulle även den här tillställningens deltagarantal sannolikt varit avsevärt mindre.
Media förmår vid behov att hetsa upp även större massor till ett kollektivt vanvett, där den största delen inte har något begrepp om varför de egentligen är på plats. Samma människor skulle mycket väl kunna delta i en marsch mot ett mångkulturellt dråp, ifall media skulle ge lika mycket publicitet åt en sådan tillställning.
Mångkulturfanatikernas rädsla för debatt
När Motståndsrörelsen under förra året anordnade sin 1 maj-demonstration mot Storfinans och folkförrädare i Borlänge, så meddelade man via Nordfront att vem som helst kan komma upp på scen för att debattera med demonstrationens organisatörer om varför de inte gillar Motståndsrörelsens politik. Ingen kom, trots att man från scenen många gånger bad någon att träda fram.
Samma sak upprepades i november i Stockholm, när Motståndsrörelsen demonstrerade under parollen ”Stoppa främlingsinvasionen!”. Den gången skickade organisatörerna en inbjudan till alla partier (inklusive Feministiskt Initiativ) att komma och krossa Motståndsrörelsens argument om invandringen. Inbjudan skickades också till Sveriges fyra största tidningar samt till ”antirasistiska” Expo. I inbjudan garanterade man full säkerhet för alla nyss nämnda. Man gick också offentligt ut med det, så informationen har knappast gått dessa grupper förbi.
Ingen (alltså ingen!) ville ens svara på inbjudan. Varför ville de inte komma till demonstrationen och göra Motståndsrörelsens representanter till åtlöje inför publiken? Motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg berättade på plats att ifall inte en enda tidning vill skriva en endaste rad om tillställningen ifråga, så kan han godta som förklaring att ingen av dessa grupper vill ge publicitet åt organisationen.
Alla tidningar som fått inbjudan skrev dock om demonstrationen, så den enda logiska förklaringen som återstår är att de som driver mångkulturlinjen inte ens själva tror att man kan försvara den ideologin med förnuftsargument. Hellre drar de sig förödmjukade tillbaka än att komma fram och göra sig till åtlöje.
Man kan inte försvara mångkulturen med i logik grundade förnuftsargument, med statistik eller med exempel på lyckade mångkulturella samhällen. Man kan inte ens motivera det med vitas kollektiva skuld för historiska händelser. Varför skulle någon då vilja arbeta för den här ideologin och det dessutom helt öppet?
Artikeltext: Jesse Tornianen
Översättning: Petri Mikkonen
Ursprungligen publicerat på Kansallinen Vastarinta.
Hoppa till huvudinnehåll
