KROPPSIDEAL Män tenderar att attraheras av kvinnliga och kurviga former. Hur kan det då komma sig att världens främsta fotomodeller har kroppar som tonårspojkar? Simon Holmqvist försöker reda ut hur ett osunt kvinnoideal har skapats på catwalken.
Modellen Kelly Kopen – bögarnas drömtjej?
Precis som att den klassiska V-formen är ett universellt kroppsideal för män så är timglasformen generellt det som män attraheras av hos kvinnor.
Studier har visat att breda höfter och stora bröst på en kvinna drar till sig mest manliga blickar av alla kroppstyper. Faktum är att en studie från 2010 visade att reaktionen i en mans hjärna av att se på en kvinna med timglasformad kropp påminner om belöningen som alkohol eller andra droger kan skapa.
Detta är allmänt känt bland män, och numera även till stor del bland kvinnor, vilket till viss del kan förklaras med att den kurviga kvinnan som objekt sedan en tid tillbaka har lanserats inom populärkulturen.
Hollywood och den lika judiska musikindustrin har förstås en alldeles egen agenda med att idealisera en kurvig kvinnokropp – med afrikanska och något mer extrema proportioner än den nordiska – och med kvinnor som 00-talets Jennifer Lopez och 10-talets Kim Kardashian ser vi också hur idealet blir alltmer extremt och exhibitionistiskt över tid. Något som lett till att förfrågan om att förstora sin bakdel har börjat gå förbi silikonbröstens popularitet inom den kvinnliga plastikkirurgin, trots att en så kallad Brazilian Butt Lift tillhör de farligaste kosmetiska ingreppen man kan göra. Men faktum är att den ursprungliga och mer naturliga timglasformen som ideal i grund och botten är biologisk, även om det rent (skräp)kulturellt har afrikaniserats.
Det handlar helt enkelt om att timglasformen – med breda höfter, smalare midja och stora bröst – på en kvinna signalerar att hon är hälsosam och fertil för den stenåldershjärna som vi moderna män går runt och bär på. På samma sätt som V-formen på en man signalerar styrka och högt testosteron för den kvinnliga stenåldershjärnan, som fortfarande inte har anpassat sig till ett samhälle där beteendet hos vissa män med högt testosteron beskrivs som antisocialt. Det senare förklarar förövrigt också kvinnors till synes irrationella dragning till kriminella män – i en indoeuropeisk forntidskontext hade många av dagens kriminella varit aristokrater, krigare eller hövdingar. Men i dagens feminiserade bögvärld finns förstås inget utrymme för den typen av mer råbarkade högtesto-beteenden, hur mycket potentiell trygghet de än kan erbjuda.
En v-formad torso på män och en timglasformad kropp hos kvinnor tilltalar kvinnor respektive mäns stenåldershjärnor.
Bögar och modeindustrins ideal
Även om det biologiska timglasidealet ironiskt nog till viss del har blivit mainstream tack vare judisk skräpkultur och antivit propaganda, så finns det framförallt en instans i samhället som upprätthåller ett helt annat kvinnligt skönhetsideal: Modebranschen.
Bland världens toppmodeller ser man ingen Marilyn Monroe direkt. Betydligt mer troligt är att man hittar en Justin Bieber-lookalike.
Den kurviga Marilyn Monroe hade troligtvis dömts ut som ”fet” på en modern catwalk.
Bögar har alltid varit mer intresserad av mode än den genomsnittlige heterosexuelle mannen. Detta gäller framförallt när det kommer till kvinnomode, som för heterosexuella män ofta känns helt främmande. Det är därför inte konstigt att homosexuella män har en oproportionerlig dominans bland just skapare av kvinnokläder.
Eftersom bögar inte rent naturligt attraheras av kvinnor så betyder inte den biologiska timglasformen något särskilt för dem – en hälsosam kvinnokropp skapar inte samma belöning i hjärnan som hos en heterosexuell man.
I bögvärlden är det istället den unge pojken som är skönhetsidealet.
Det finns forskning som belyser hur ungdom idealiseras i bögvärlden, men kanske mest talande är Sveriges radios klassiska avslöjande om hur det fungerar i homolobbytidningen QX egen gayinternetcommunity Qruiser.
Det man upptäckte var att Sveriges största Internetmötesplats för hbtqp-personer var som en köttmarknad där äldre män sökte efter unga pojkar att köpa eller lura sex av.
En av personerna som SR talade med hade börjat prostituera sig redan som tonåring, och han beskrev hur intresset för honom bland de andra användarna minskade med en rasande takt ju äldre han blev.
— En kanske är mer attraktiv som oskuldsfull 14-åring än som 19-åring. Det märktes iallafall för mig att för varje födelsedag fick jag mindre och mindre meddelanden.
Även på Flashback har Qruiser granskats i omgångar. Användaren ”deathofyou” skriver efter att ha haft registrerade användare på communityn en tid:
Om man spenderar 10 min och reggar ett fejkaccount på en 15-åring så kommer man minst att ha 15-20 meddelande från 30-60 år gamla män som ber att suga av dem eller vice versa, för en mindre summa pengar.
Ett annat talade exempel är de omfattande pedofilskandalerna inom Romersk-katolska kyrkan, som med jämna mellanrum fortfarande avslöjats. Enligt uppskattningar är över 90 procent av de utpekade pedofilprästerna helt enkelt bögar, och bland dessa är offren i betydligt högre utsträckning tonårspojkar än prepubertala barn, även om massmedia till viss del försökt att mörka det genom att sällan nämna ålder eller kön på offren.
Agerandet hos det stora antalet homosexuella präster som avslöjats i Katolska kyrkan visar på att tonårspojken är ett kroppsideal bland bögar.
Jag försöker här inte att hävda att alla homosexuella män begår övergrepp på tonårspojkar, bara att en förkrossande majoritet av de utpekade pedofilprästerna egentligen är homosexuella män som dras till pojkar i tonåren. Det finns uppgifter om att så många som 98 procent av alla offer i pedofilskandalerna inom Katolska kyrkan var just tonårspojkar när övergreppen skedde.
Är det då konstigt att anorexiaidealet är så starkt på catwalken? Att de modeller som visar upp den senaste bisarra kvinnokollektionen ser ut som tonårspojkar snarare än kvinnor? Att det som händer är att de luras in i en alternativ verklighet där skönhet är något okvinnligt och att de därmed hetsas till att banta bort sina naturliga former?
— Ingen vill se kurviga kvinnor, har exempelvis den homosexuelle modeikonen Karl Lagerfeld påstått i samband med att han försvarade sina anorektiska modeller.
Andra homosexuella designers av kvinnokläder som är ökända för sina anorexiamodeller är Calvin Klein, John Galliano, Valentino och den framlidne Alexander McQueen – som kanske mer än någon annan förknippas med tonårspojksidealet bland kvinnliga modeller i modebranschen.
Modeskaparen Karl Lagerfeld är en av de många homosexuella män som föredragit när hans kvinnliga modeller sett ut som tonårspojkar.
Victoire Dauxerre är en ex-modell som har vittnat om hur hennes anorexia pressades fram inom modebranschen. Förutom i sin självbiografiska bok Size Zero: My Life as a Disappearing Model, har hon låtit sig intervjuas om sina erfarenheter i både tidningar och tv-studior.
”Jag tror helt enkelt inte att de gillar kvinnor”, säger exmodellen Victoire Dauxerre om sina forna arbetsgivare när hon berättar om hur kvinnor behandlas i modebranschen
Dauxerre berättar bland annat att hon under lång tid levde på tre äpplen per dag, att hon emellanåt var så svag av svälten som hon tvingades att utsätta sig själv för att hon knappt kunde gå rakt, ofta hallucinerade och emellanåt svimmade.
— Industrin menar att för att vara vacker måste man vara trådsmal, sjuk och sakna personlighet, har Dauxerre berättat.
Enligt Dauxerre krävde hennes arbetsgivare att de skulle ha ”barnlika kroppar”. En gång ska den ovan nämnda homosexuelle modedesignern Karl Lagerfeld uttryck att hennes bröst var för stora. Då var hennes BH-storlek 70A (32a i amerikansk storlek), vilket enligt en snabb undersökning bland mina kvinnliga bekanta motsvarar vad en 11-årig flicka som knappt kommit in i puberteten skulle bära.
Trådsmala och sjukliga modeller är inte vad män anser vara vackert, undantaget de homosexuella modeskapare som anställer dem.
De homosexuella männens inblandning i skapandet av kvinnokläder har också emellanåt kritiserats av deras kvinnliga kollegor.
— Jag älskar homosexuella. Men vissa av [kläd]designerna, när de skapar kläder för en kvinna, så skapar de kläder för kvinnan som de önskar att de vore, du vet. De tänker på sig själva, ska exempelvis den kvinnliga modebossen Donatella Versace ha sagt apropå sina homosexuella kollegor.
I rättvisans namn ska sägas att det finns undantag även i den homosexuella designervärlden. Det homosexuella modeskaparparet Stefano Gabbana och Domenico Dolce förbluffade exempelvis modevärlden när de förra året höll en modeshow med kvinnliga modeller i olika storlekar och former.
Intressant nog är Dolce och Gabbana de enda homosexuella modeskaparna som offentligt tagit ställning mot homolobbyn, genom att exempelvis ifrågasätta homoadoptioner och så kallade homosexuella äktenskap.
— Familjen är inget som bara är uppfunnet. Den heliga familjen [klassisk katolsk bild av Josef, Maria och Jesusbarnet, reds. anm.] gjorde familjen till en ikon, men det handlar inte om religion eller social status; när du föds har du en mor och en far, sa Domenico Dolce i samband med att han försvarade sina ställningstaganden.
— Jag är bög, jag kan inte få barn. Jag tror inte att man kan få allt här i livet. Om det inte finns där är det inte meningen att det ska bli så. Det är viktigt att förvägra sig saker ibland. Livet har en naturlig gång, det finns vissa saker som inte bör ändras på. Och en av dessa saker är familjen, fortsatte han.
Dolce & Gabbana får med tanke på sina uppenbart ovanligt traditionella och biologiska synsätt på människan ses som ett extraordinärt undantag som bekräftar regeln.
Anorexia i samhället
Varför är då detta ett problem? Kan inte de homosexuella modeskaparna få ha sina anorexiamodeller i fred, med tanke på att de ändå arbetar frivilligt genom att posera med kläder som de flesta människor varken har råd med eller aldrig skulle få för sig att bära i det verkliga livet?
Nordfront har vid flera tillfällen uppmärksammat den oroväckande starkt ökande psykiska ohälsan hos nordbor, framförallt hos unga. I oktober publicerade vi en nyhetsnotis om att förskrivningen av antidepressiva läkemedel till unga nått nya rekordnivåer i Sverige.
LÄS MER: Massiv ökning av antidepressiva läkemedel till barn
Under förra året fick nästan 5 700 barn under 14 år sådana preparat utskrivna till sig, samtidigt som 431 av dessa var barn mellan 4 och 9 år.
En grupp av psykiatriska diagnoser som ökar som mest är olika former av ätstörningar. Enligt färska siffror från Socialstyrelsen har ätstörningar ökat med nästan 40 procent de senaste tio åren. Just ätstörningar – och då kanske framförallt anorexia – tillhör också bland de allvarligaste psykiska sjukdomarna som finns. Anorexia har exempelvis högst dödlighet av alla psykiska sjukdomar – enligt vissa undersökningar så hög som nio gånger i jämförelse med kontrollgrupp – där svält och självmord är vanliga dödsorsaker.
Bland de som insjuknar i anorexia blir sjukdomen mer eller mindre kronisk för över hälften, och för dessa innebär det en livslång kontakt med psykiatrin med bland annat förskrivning av antidepressiv medicin som följd. Om man överlever alltså. Och även om man använder ett brett spektrum av behandlingsmetoder så finns inget universalt botemedel, och det saknas stark vetenskaplig evidens för att någon specifik behandling ens fungerar.
Även om man inte vet till hundra procent vad anorexia beror på så anses så kallade sociokulturella faktorer vara en av de viktigaste orsakerna, alltså yttre socialt och kulturellt inflytande på individen.
Anorexia drabbar också framförallt unga flickor, hos vilka sjukdomen är 10-15 gånger vanligare än hos pojkar, med andra ord den målgrupp som de homosexuella modeskaparna riktar sig till.
2008 kunde professor Janet L Treasure från Forskningsenheten för ätstörningar vid Kings College i London visa att kroppsidealen inom modeindustrin inte bara var skadliga för modellerna som arbetar i den, utan även för allmänheten.
”Främjandet av det smala idealet, tillsammans med den ökande tillgängligheten av onyttig mat, skapar en hetsätarkultur som kan förklara den stora ökningen av ätstörningar som man har observerat under de senaste femtio åren”, skriver hon i rapporten Models as a high-risk group: The health implications of a size zero culture.
Enligt rapporten visar flera undersökningar att den konstanta exponeringen av ohälsosamt smala kvinnor minskar självkänslan hos framförallt unga kvinnor, och därmed risken för att utveckla just ätstörningar.
— Man har just börjat att lyssna på den stora mängden vetenskapliga bevis för vilken skada modeindustrins bilder skapar, inte bara för de modeller som får betalt för att porträtteras i dem, men också för de som betalar för att kopiera dem, kommenterar professor Treasure rapporten.
Sedan 2008 har också modeindustrin till viss del förändrats, och vissa modehus har förbjudit de så kallade size 0-modellerna som var populära under 90-talets ”heorin chic”-era. I Frankrike införde man dessutom 2015 en lag om att modeller behöver intyg från en läkare om att de är vid god hälsa för att få arbeta. Idag har också photoshoppade bilder på sociala medier fått en allt större betydelse för unga kvinnors (negativa) självbild.
Samtidigt har feminismens utbredning också nått modeindustrin, där man på vissa håll numera hetsar för att ett annat osunt ideal ska porträtteras, nämligen sjukligt överviktiga kvinnor.
Feminister försöker idag att lansera en ohälsosam övervikt som ett nytt kvinnoideal.
Men fråga vilken kvinna som helst så får du samma svar: I butik efter butik är kvinnokläder som säljs fortfarande sydda utifrån en pinnsmal kroppsform. Inte alls för genomsnittskvinnans kroppsform, inte för någon sund kroppsform och inte ens för den för männen så attraktiva timglasformen.
Det finns många uppenbara problem med modeindustrin idag: Sweatshops i tredje världen med nästintill slavarbetare, överpriser för märkeskläder som skapar osunda konsumtionsbeteenden till kapitalisternas stora glädje, underpriser för skräpkläder som har så dålig kvalité att de måste slängas efter några få tvättar till förmån för nya inköp – också förstås till köpmännens stora glädje. För att inte tala om de effekter på miljön som den globaliserade marknaden för med sig eller den dekadens som vissa modetrender förknippas med.
Men jag menar att det osunda kroppsidealet för kvinnokroppen som förs ut av framförallt homosexuella modeskapare är något som behöver uppmärksammas mer. Dess konsekvenser kanske inte är lika uppenbara som när någon samvetstyngd och liberal västerländsk journalist besöker en HM-fabrik i Bangladesh. Det är unga hetsbantande vita kvinnor och deras familjer som får ta smällen, och lida i tysthet, bara för att Karl Lagerfeld inte tror att någon vill se en kurvig kvinna.
Källor:
Yet Another Problem for Older Gay Men: “Internalized Gay Ageism”
A curvy body’s like a drug to men, study reveals
Scientific Reasons Why Curves Are Attractive
Sandra, 20, riskerade sitt liv för att operera en enorm rumpa – så här ser resultatet ut nuSexual abuse by Roman Catholic clergy
8 months after becoming a model, I was anorexic and suicidal
When Will Women And Gay Men Apologize For All The Anorexic Fashion Models?
Gay designers not as good as women because they make clothing ’for the woman they want to be’: Versace
Dolce & Gabbana’s Runway Experiment
Dolce & Gabbana aren’t backing down from pro-family stand
Ätstörningar ökar – hälsohets tros bidra
Dödlighet vid Anorexia nervosa
Går det att bli fri från anorexi?
Anorexia nervosa
Models as a high-risk group: The health implications of a size zero culture
Models Must Have A Doctor’s Note To Prove They’re Not Too Thin, France Rules
Hoppa till huvudinnehåll
